© Torrdockan

Goda råd är gratis att slänga runt sig. Som om någon kunde veta hur en annan människa ska göra i en viss situation. Goda råd är dåliga råd, för man måste veta själv hur man ska göra. Det är livets skola. Ett råd blir inte bra förrän det överensstämmer med den egna lösningen och då är det inget råd utan en bekräftelse.

Det är enkelt att ge råd, att ta på sig lite allvetarstil, bli en amatör-DrPhil. Det nästan förväntas av en vän att den ska ha en synpunkt. En alkoholist tar inte emot råd. En alkoholist vet också att det inte går att ge en annan alkoholist råd. Helt meningslöst. Ska man riktigt reta upp en alkoholist ska man påpeka att han eller hon dricker för mycket och borde dra ner på det. Ett gott råd (såja, nu är jag där) är att inte ge några råd, i synnerhet inte till en alkoholist.

Goda råd till en alkis uppfattas som tjat, anklagelser, hot och näsvishet. Det där har man inte med att göra, får man veta. Tröst finns inte. Hur ska jag kunna trösta någon? Tröst ligger snubblande nära lögn. Det blir nog bra, det går över, det löser sig. Vem vet det?

En terapeut på behandling ger inga råd. Ingen tröst heller. Bara sakliga upplysningar. En sa till en manlig patient på behandlingshemmet: Om du inte vill fatta det här och inser att du är på rätt plats, finns det en buss som går flera gånger om dagen härifrån. Du kan välja själv.

Det var klartext. Ingen kan komma till behandling eller till ett självhjälpsprogram och sitta med armarna i kors och tänka: Det här ordnar sig! Det gör det nämligen inte om man sitter med armarna i kors och gapar efter goda råd och en massa tröst. Det handlar inte om det. Det handlar om ett handlingsprogram, beslut och ärlighet. Det kanske är en smula tröst.

Efter några rejäla vurpor inser en person att det nog är bäst att ta det lugnt med drickat. Tre vurpor senare är det dags att försöka sluta dricka. Lösningen heter ibland AA. Några möten och sen har man fått lite hjälp att dricka normalt. En kurs i hur man dricker utan att bli aspackad och göra bort sig. Bra. Undrar hur lång tid det kan ta? Fem veckor borde räcka.

Självklart lyckas inte den här alkoholisten särskilt bra. Att sluta dricka alkohol är ett livslångt åtagande. Det finns inga femveckorskurser. AA är inget viktväktarprogram för alkoholister. En alkoholist kan aldrig mer dricka normalt. (Vad nu normalt drickande är.) Total torka. Allt annat är katastrof.

Det är svårt. Prognosen är dålig. Återfallen många. Det finns inga genvägar, ingen enkel lösning. Det krävs absolut ärlighet för att sluta dricka. Inga baktankar på ”sen”. Det blir inget sen. Banka in det i skallen för det första. Finns det minsta lilla bakdörr öppen, lyckas det inte. Enkelt, eller hur?

Ibland undrar jag varför jag skriver om min sjukdom och mina upplevelser och tankar kring den. Vem skriver jag för? Mig själv kanske. Det är skönt att skriva, det är ett slags befrielse att formulera ord av de känslor och tankar jag har. Jag tror inte att någon slutar dricka för att jag skriver om vilka tecken som visar på alkoholism, det är inte så det går till. Kanske någon får en tankeställare, får veta något den inte visste, lära sig något om det underliga beteende en alkoholist har. Upptäcka hur farlig drogen är.

Troligast är att allt förblir vid det vanliga. Jag är ingen väckarklocka, jag har ingen möjlighet att påverka. Jag kan berätta hur det är att vara alkoholist, hur verkligheten ser ut och hur kampen pågår. Jag är ingen förespråkare för någon metod framför en annan. Ingen representant för någon organisation eller sammanslutning. Jag är en kvinna som är alkoholist och jag berättar ärligt om det.

Mitt skrivande ger mig glädje och lugn. Jag skriver av mig, analyserar, påminner mig, stärker mig. Formulerar ord och meningar om hur det var, vad som hände och hur det nu är. Det finns stora händelser i livet. En stor händelse i mitt liv var när jag fick kunskap om min sjukdom och insikten att jag måste sluta dricka. Hjälp med ledsagning ut i en nykter tillvaro. Jag räknar min första nyktra dag som ett slags födelse.

Jag lade ner mina vapen, jag kapitulerade, jag bad om hjälp. Jag låg med blottad strupe, jag orkade inget mer, jag överlät till en högre makt att leda mig. Det gällde värdigt liv eller undergång. Jag fick tillbaka mitt liv, blev befriad och kunde resa mig upp och gå vidare i livet med rak rygg och ödmjukt sinnelag.

Livet förändrades för mig när jag slutade dricka. Jag blev lugnare, jag blev gladare och sakta smög sig välmåendet över mig. Jag blev rentav lycklig. Självklart rullar livet på som vanligt med sina små och stora misstag och skiftningar. Att bli nykter betyder inte att bli fri från verkligheten.

Förr när jag stötte på motgångar blev jag rasande, besviken och ångestfylld och drack så fort jag kände känslorna rusa iväg. Det underliga med alkoholen var, att om jag startade i glädje blev jag ändå till sist ledsen och satt och hulkade över hur synd det var om mig. Var jag ledsen blev jag ledsnare, aldrig glad. Förbi var de dagar då en fest var en fest och alla dansade och sjöng. Mitt sippande av en massa surt rödvin i ensamhet hade ingenting med fest att göra.  

Det händer mig stort som smått som vanligt. Livet består av glädje och sorg, förhoppningar och besvikelser i en nyckfull blandning. Livet har inte förändrats. Det är jag som är förändrad och kan hantera det som händer på ett klokt och adekvat sätt.

Jag kan hantera mina känslor - även stora känslor av sorg och vemod. Jag liksom vaggar in mig i känslan och flyr inte genom att hälla i mig alkohol tills allt blir som en suddig dimma. Jag fattar inte blixtsnabba oöverlagda beslut och jag rusar inte iväg med en massa dåraktiga åtgärder som slutar i kaos. Mitt temperament klarade verkligen inte av att hetsas av drogen alkohol. Jag blev bara knäpp och uppförde mig huvudlöst. Livsavgörande beslut tog jag på en halv sekund. Så blev det som det blev.

Allt har blivit förändrat. Jag kan hantera livet nyktert. Det är en enorm förändring. Och livet rullar på som vanligt. Utan alkohol.

Vilken härlig känsla! En lång skön helg ligger framför. Jag köpte en massa god mat till helgen, det ska bli underbart att vara hemma, läsa, titta på TV, lyssna på musik. Jag var som vanligt på fredagsmöte hos lunchgruppen. Det var som vanligt trevligt, vi hade en rolig timme. Ibland kan det vara gripande och sorgligt, det finns mycken tragik i rummet ibland. I dag var det lätt stämning, vi skrattade mycket. Vilka underbara människor! Jag blir lycklig när jag träffar mina vänner i AA.

Så annorlunda mina fredagar är numera. Förr hade jag bråttom till Systemet. Jag brukade ta det efter mataffären och summan jag betalade var ungefär lika på båda ställena. Jag gick omkring i lokalen och plockade flaskor och boxar, det såg ut som vi skulle ha stor middag flera dagar i rad. Jag var alltid orolig att det jag köpte inte skulle räcka, att alkoholen skulle ta slut innan Systemet öppnade igen. När alkoholen tar slut på helgen blir det pizza med husets på söndagskvällen. Så ser det ut.

Jag har inga bekymmer med den sortens planering längre. I kväll lägger jag mig nykter, i morgon vaknar jag nykter. En dag till läggs till mina nyktra dagar.

Hur vet man att man är alkoholist? Det är kanske en misstanke som finns djupt inombords. En liten svag viskande röst som strax drunknar i en ny drink. Bara att ha ställt sig frågan är ett hälsotecken. Det finns några enkla kontrollstationer.

• Jag dricker ofta och gärna.
• Jag kan inte sluta efter ett glas.
• Jag blir packad och gör bort mig.
• Jag dricker ensam.
• Jag får minnesluckor.
• Jag gillar att vara berusad.
• Jag är arg när jag är bakis.
• Jag gör saker jag skäms för.
• Jag vaknar på fel ställen.
• Jag säger återbud för jag är bakfull eller berusad.

Behövs det fler varningar?

Ta det lugnt. Det är en av AA:s deviser. Ta det lugnt.

Det är just vad en alkoholist behöver tänka på. Det var alltför mycket stress och oro, alltför mycket som skulle hinnas med, kontrolleras, ses över, åtgärdas. Jag hade tusen järn i elden. Jag tog det aldrig lugnt. Minsta småsak hetsade upp mig.

För att jag var nervös och stressad drack jag och lugnade ner mig på det sättet. Jag blev lugn först, sen blev jag alltför lugn, struntade i allting och somnade. Det vore en skön tillvaro om det inte varit för uppvaknandet, oron att ha glömt något, låtit något gå fel, tappat kontrollen, gjort en blunder. Ibland kom jag inte ens ihåg vad jag hade gjort och försökte minnas: ringde jag det där samtalet, skickade jag pengarna, sa jag till om räkningen, har jag låst efter mig, släckte jag lampan, lät jag något ligga framme? Ångesten slog sina krabbklor om mitt sinne och det var läge att lugna ner sig med lite till alkohol.

Där springer ekorren som en galning i sitt hjul, där snurrar det i alkoholistens huvud, där flåsar den som springer fortare och fortare, där svettas den berusade, där hetsar sig den stackaren till näranog medvetslöshet. Hjulet snurrar runt, ekorren driver hjulet själv, fortare, fortare, fortare.

Lugn, bara lugn. Ta det lugnt.

Från behandlingshemmet fick vi åka till AA-möten. Jag skulle inte ha vågat att gå på egen hand. Jag skämdes för mycket. Jag var oerhört rädd att någon bekant skulle se mig. Jag kunde inte tänka mig att säga högt inför andra att jag var alkoholist. Jag byggde upp massor av hinder för att inte gå på AA. Från behandlingshemmet åkte vi iväg ett gäng. Någon som fortfarande hade kvar körkortet var chaufför och vi gav oss iväg som uppsluppna barnungar på utflykt.

Det kändes helt naturligt att sitta där och säga Hej, jag heter Rakel och jag är alkoholist. Det kändes inte alls skämmigt. Tvärtom. Det var skönt att säga det till andra. Saken var klar. Det fanns ingenting att sticka under stol med. Korten på bordet. Omutlig ärlighet.

Det som slog mig när jag såg de andra som hade nykterhet och vana vid AA-möten var att jag kan väl pröva och göra som folk säger och se vad som händer. Mina egna försök att bli nykter hade misslyckats kapitalt och mina återfall gjorde att jag drack ännu mer. Jag var i ett bedrövligt tillstånd.

På den vägen är det. Sen det första mötet har jag varit många möten, ibland flera i veckan. Jag gör service, dvs kokar kaffe och dukar upp då och då, jag läser AA:s böcker och skrifter, jag deltar i praktiska möten, jag har en mentor med många års nykterhet och jag gör som folk säger. Det fungerar. Jag har nu varit nykter i sjutton månader.

Hur har du tid att gå på så många möten? frågar en del. De förstår inte. Hur hade jag tid att dricka, vara bakis, planera inköp, smussla, smuggla, stå i systemkö?

Lunchmötets timme eller kvällsmötets en och en halv är den viktigaste tiden på dygnet för mig. Genom att satsa den tiden får jag sinnesro och nykterhet. Jag lämnar ett möte med stärkt sinne, glad, lugn och med styrka att fortsätta vara nykter. Det är värt all tid!

Jag är ingen terapeut, läkare eller sjuksköterska. Jag är ingen expert på alkoholism. Jag lider av alkoholism, så det jag vet, känner jag till inifrån sjukdomen. Jag har varit i ångesten, bakruset, förvirringen, vansinnet, katastrofen.  Det är från helvetet jag skriver mina iakttagelser. Ändå har jag inte råkat ut för det värsta: att förlora bostad, jobb, familj.

För den skull är jag ingen light-alkis. Det var inga tjusiga cocktailparties jag deltog i, det var råsupande tidvis. Jag skulle ha knockats för längesen. En del skamfyllda minnen plågar mig ibland, men jag gör upp med det gamla nu. Jag går vidare i livet. Jag förlåter mig själv och när jag gör det förlåter jag andra. Jag försöker gottgöra det jag kan. Den bästa gottgörelsen är att vara nykter och återfå respekten och tilltron från de närmaste.

En alkoholist som inte dricker är fortfarande alkoholist, men en nykter alkoholist. Det får jag aldrig glömma. Vägen tillbaka är ingen väg, det är fritt fall.

Många har forskat om alkohol och i biblioteket står rader av böcker med allvarligt syfte. Sen finns det också Dr Phil-typen av böcker: Bli vän med din alkoholism, Ta ett glas och var lycklig, Semesterdrinkaren, Var och en sin egen alkoholdoktor och liknande. De böckerna kan man lämna kvar på hyllan i biblioteket.

All forskning är hedervärd och det finns säkert goda avsikter med att komma på hur alkoholism uppstår och fungerar och framför allt hur den botas.

Alla hyllmeter litteratur till trots, saken är redan utredd. Sorry. Vetenskapen kan lägga av för vi vet svaret. Alkoholism är att inte kunna sluta dricka. Det första glaset leder till en ocean av vin och sprit. Det enklaste sättet att bota alkoholism är att skippa det första glaset.  

För att fortsätta hålla sig nykter bör alkoholisten planera alkoholfritt 24 timmar i taget. Som stöd fungerar AA-möten mycket bra. Att bidra med service som att öppna möten, koka kaffe, bära fram stolar och litteratur stärker gemenskapen med andra alkoholister och bidrar till nykterheten.

Guldkorn ur AA:s litteratur och andras berättelser om sin sjukdom, stärker den tvivlande, värmer den trosvisse och hjälper den vilsne. Arbete i AA:s program, stöd av en mentor och gemenskapen i sjukdomen alkoholism är oerhört viktigt. Att hålla sig nykter och förbli det är inget för soloartister. Det är bättre och lugnare att tillhöra en fast ensemble.

Jag älskar ord! Särskilt älskar jag de gamla orden som knappt används längre. Ett ord kan föra mig tillbaka till mormors kök eller till Kinesiska muren, minnas en skridskotur på fjärden eller en fnissig promenad med kompisar. Orden har en sådan förunderlig makt och dragningskraft. Jag färdas jorden runt med orden och djupdyker i minnet.

Ordet rö används inte särskilt ofta längre. Synonymordboken säger strå, vassrör, säv men också vindflöjel. Som ett rö för vinden är ett gammalt uttryck. Det är en vinglig person, ingenting stadigt, fladdrar än hit än dit, kan inte bestämma sig. Klippan däremot står stadigt, trygg, orubblig.

En gång när Felix hade strulat sig igenom det ena återfallet efter det andra, svikit sin dotter och sitt ex, skrek jag åt honom: Kom ihåg att du ska vara klippan, inte röet!

Han som andra, har ett val. Vara röet som fladdrar hit och dit, lovar det ena efter det andra men sviker alla och sig själv till sist. Eller - vara klippan som andra kan lita på, luta sig mot när det är svårt, lita på och alltid kunna komma till.

Det ena är inte svårare än det andra. Möjligtvis är det en kort tid bäst att vara rö, men vinden för röet bort från allt. Klippan är där - orubblig.

Hellre en klippa än ett rö!

Lunchmötet samlade ganska många. Någon var där för första gången och välkomnades särskilt. Det är ingen risk att man känner sig ensam och övergiven på ett AA-möte om det fungerar som det ska. Det gör det i lunchgruppen dit jag för det mesta går.

Medlemmarna ska värna om nykomlingar, kommer det inga nya dör gruppen. För den som är ny kan det första mötet betyda vändningen. Det kan också gå nästan spårlöst förbi. Det finns ett val. Var och en har en fri vilja, ingen blir tvingad att hålla sig nykter, ingen blir tvingad att dricka. Den som dricker häller i sig alkoholen själv, den som väljer nykterhet gör det av fri vilja. AA:s program kan fungera som den rätta puffen framåt i nykterhet.

Hoppas det blev en vanlig ovanlig måndag för nykomlingen. Kom tillbaka, det fungerar! sa vi som avsked.

Jag lade mig nykter i går kväll, vaknade nykter i dag. Det är längesen nu som jag kände baksmälla och ångest. Måtte jag aldrig glömma, men ändå inte minnas för mycket så att det hindrar mig från att gå vidare i livet.

Till och med jag börjar tro på en ljusnande framtid! I morgon ska jag gå på möte, först träffa min mentor i AA, sen gör vi sällskap till lunchmöte. Det är en perfekt tid på dagen och mötet varar en timme. Många har mat med sig, en sallad eller liknande. Det brukar kännas som den bäst använda timmen på hela dagen.

Vilken underbar helg! Jag har hunnit med en massa som jag skjutit upp. Nu är jag glad, barnsligt glad. Såg intervjun med Carola och jag är faktiskt glad åt att hon vann. Jag röstade på en annan låt, men kom inte ens fram. Jag minns första gången Carola dök upp i rutan, i en gul overall såg hon ut som en liten kyckling. Hon är en underbar artist, nu är hon fulländad. Det är nästan synd om de andra som försöker glittra i hennes skugga. Henne tid är nu!

Min tid är också nu! Det händer roliga saker, jag känner mig upprymd. Jag lägger ner en massa grubbel nu - det ska bli vår, snart dyker tussilagon upp! Bara en sån sak!

Jag har ätit Zoloft en lång tid. Tidigare Cipramil för att dämpa min depression och mina humörsvängningar. Inom AA finns en falang som anser att man ska helt klara sig utan medicinering och Antabus betraktas som fusk. Nonsens!

Det finns ingen kollisionskurs mellan professionell beroendehantering och filosofin inom Anonyma Alkoholister som jag ser det. Jag tar all den hjälp jag kan få. Det jag ångrar är min halsstarrighet under min förra nyktra period - jag vägrade gå på AA-möten. Ånej, dit skulle jag inte gå. Sitta där och presentera sig som alkoholist! Ingenting för mig. Jag klarar mig på egen hand. Trodde jag.

Genom min envisa vägran att söka upp AA, missade jag flera års nykterhet eftersom jag inte klarade mig utan det stödet. Jag tog ett vidrigt återfall med förödande förlopp,  det tog något år innan jag hamnat på min definitiva botten igen och då var jag en spillra, ett vrak. Sjukhus, behandlingshem, eftervård.

Två saker har jag nu med mig i bagaget:
    •    Ta aldrig första glaset.
    •    Gå på AA-möten.

Kanske det räcker, plus mina Zoloft. Och att jag när jag hamnar i farliga känslolägen som förr ledde till drickande får styrka genom visheten i AA:s program och av en kraft som är större än min egen.

Det är tröttsamt att gräva i dyngan. Händerna blir skitiga, det stinker. Hur ska jag någonsin kunna glömma all ångest, all förnedring, skam, blygsel och tvång. Hur ska jag kunna glömma att jag öppnade kylskåpet klockan sex på morgonen efter en sömnlös natt och drack outspädd gin!

Bara några år tidigare hade jag helt klart för mig att en av våra gäster var alkoholist. Hon lämnade efter sig tomglas i vårt kylskåp och drack kopiöst dygnet runt. Då var jag ännu ganska redig och hade om inte koll så åtminstone en optimistisk känsla av att jag inte var lika illa ute. Det var jag. Jag hade bara inte nått hennes stadium än, men jag var henne tätt i hälarna.

Ytterligare något år med en hög vinkonsumtion så behövde jag mer och mer alkohol för att bli nöjd. Det är alkoholismens vidriga konsekvens: man måste ha mer och mer. Det finns ingen botten, det är som om man till slut skulle byta allt sitt blod mot ren alkohol.

En skrämd liten tanke sitter inne i hjärnan och knackar. Sluta nu, det räcker! Men den lille tanken har ingen talan. Nu är det full fart på supandet. Än går det att ta vingliga steg och hämta nya flaskor, nya boxar. Allt virvlar runt, jag kan vakna på golvet.

Hur ska jag kunna glömma? Telefonboken som låg uppslagen, jag hade ringt runt. Till vem? Vad hade jag sagt? O min Gud, hjälp mig! Låt mig dö! Jag skälver. Jag måste ta en sup. Bara en. Det finns rosévin kvar. En hel box. Jag är räddad. Jag behöver inte gå ut i dag heller. Så länge jag har alkohol hemma, behöver jag inte gå ut... Hur ska jag kunna glömma?

Sen jag bestämde mig för att sluta som first lady i myrstacken, känner jag sinnesro. Jag behöver inte vara vackrast, yngst, smalast, smartast, tjusigast. Om jag vill kan jag sitta under en liten svamp och filosofera, medan de andra myrorna stretar och drar och kämpar om barr och blad. De undrar inte ens var jag är, för de är fullt upptagna med att bråka om vem som hittade det femhundrade barret först.

När jag behöver lite mat (för den som icke arbetar ska heller icke äta) drar jag lite i ett barr och då kommer genast en chefsmyra och visar var det ska läggas. Då gör jag det och får lite mat.

Sen lyssnar jag på granens sus, ser molnen dra förbi och försöker räkna ut hur många gröna nyanser det egentligen finns i skogen.

Det prasslar i myrstacken, myrstigen har dubbla filer, det är ett spring fram och tillbaka. En del myror har visst storhetsvansinne! De kräver uppmärksamhet för ett extra långt barr. Jag tillhör inte hyllningskören, jag ser en daggdroppe skimra i regnbågens färger och sen sover jag i den mjuka mossan.

Jag försöker inte ändra på någonting, inte bestämma, inte dirigera, inte lägga mig i något, inte skvallra runt, inte vara avundsjuk eller snäsa. Jag börjar bli en snäll myra.

Man säger att ensam är stark, men det är inte sant. Åtminstone inte när det gäller att avbryta sitt drickande och bli nykter. Att försöka det på helt egen hand är en nästan omänsklig uppgift. Klart att det finns de som kan, men det är lättare att vara i en gemenskap, lättare att vara fler som känner till problemet och vet vad det innebär att vara alkoholist.

En alkoholist som slutar supa behöver all hjälp den kan få. Den behöver kontakt med läkare, kurator, beroendemottagning, kanske behandlingshem, bikt, AA, litteratur, samtal med vänner. En som är nära att drunkna nobbar inte ens ett halmstrå om det skulle kunna rädda honom. Allt är bättre än ensamheten tillsammans med flaskan.

Att hålla sig nykter efter långvarigt drickande är inte någon enkel match, det ska ingen tro. Men vad är det som är enkelt i livet? Är det enkelt att inte kunna leva promillefritt en endaste dag?

Ingmar Stenmark blev nyligen intervjuad inför sin 50-årsdag. Någon journalist påpekade att han haft en väldig tur. Stenmark höll med, men sa att ju mer han jobbade desto mer tur fick han.

Så är det med nykterheten också. Det är genom egna insatsen för sin nykterhet man vinner framgång. Det är inte tur att hålla sig nykter. Det är arbete, hårt målmedvetet arbete varje dag.

I dag satt jag och vilade på en soffa i vårt centrum. Det var strax efter halv fem och det var ganska mycket folk i rörelse. De kom från jobbet och skulle handla en massa till kvällen. Plötsligt fick jag se en vän från gemenskapen i AA komma med stor brådska genom svängdörrarna. Han såg inte mig.

Han brukar sätta sig i skymundan i rummet, aldrig vid bordet utan på en stol vid väggen. Han presenterar sig som vi alla gör med förnamn och säger att han är alkoholist, men jag har aldrig hört honom dela med sig av sina tankar och erfarenheter. Vi har nickat till varandra när vi setts i folkvimlet någon gång.

Efter en stund gick han förbi mig igen, nu bar han på två tunga plastpåsar från Systemet. Han såg mig inte  nu heller. Han försvann ut genom svängdörrarna och vek av längs gatan. Jag förstod att han hade bråttom hem för att korka upp och ta första glaset.

- Vilken hemsk sjukdom vi lider av, han och jag, tänkte jag. Gode gud, hjälp mig att aldrig ta ett återfall så att jag ska smyga här med vinpåsarna och möta andra som känner igen mig från AA.

Och jag blev ledsen å hans vägnar och mina vägnar och alla andra alkoholisters vägnar och solen gick i moln och det drog kallt in från gatan.

Det tog mig lång tid att fatta att jag inte var någon vidare bra ledare, regissör eller dirigent. Jag visste inte alls allt bäst och jag hade brett ut mig och försökt att lära alla rashundar och byrackor att morra och skälla på mitt sätt! Nu försöker jag lägga av med det där.

När jag bestämmer något helt på egen hand, brukar det inte bli särskilt bra. Jag trasslar till allt helt förfärligt. Min kraft är för svag. Jag är en liten myra i en jättestack och om jag inbillar mig att alla andra myror ska lägga sina strån i mitt mönster, då åker jag på världens besvikelse. Hela stacken ramlar ihop och dessutom blir alla myror ilskna på mig! Själv sitter jag och surar under en gran och tror att myrstackens framtid helt beror på mig. Jag har utsett mig till huvudperson i en myrstack. Hur löjligt får det bli?

Jag har ingen bra utsiktspunkt över myrstacken. Jag har fel perspektiv och vet inte vad den ena myran gör som den andra inte kan. Det är bättre att lita på myrornas egna initiativ. De kan bygga stacken utan mig. Jag behövs inte alls mer än som en vanlig myra som tar ett strå i taget.

Det måste finnas en högre kraft än min som ser till att myrorna fungerar. Skönt att slippa vara myrornas first lady och kunna slappna av och tänka: Det som sker det sker.

Ibland verkar det som om alkoholister har en speciell personlighet där lusten att styra världen och att få den att göra som man själv vill skulle vara en av egenskaperna. Var och en sin egen regissör, och inte nog med det, också ljussättare, fotograf, scripta, klippare, skådespelare och statist. Bara jag får bestämma blir det bra, säger sig regissören och kör igång projektet.

Så berättar Stora Boken, Anonyma alkoholister. Naturligtvis gör inte andra människor som ”regissören” vill, de har helt andra idéer. Och det hjälper inte hur mycket bannor eller mutor de får, de gör ändå som de vill. Regissörens stora verk blir ett fiasko och det är naturligtvis alla andras fel. Alkoholisten ser sitt projekt gå åt skogen, blir arg och sur och tycker synd om sig själv.

Kanske stämmer det. Jag känner igen mycket som står i Stora Boken. Ibland tror jag att boken handlar om mig, så väl stämmer beskrivningen. Jag ville till exempel styra och organisera och ordna allt efter eget huvud. Jag trodde att jag kunde allting bättre än andra, jag ville delge alla mina erfarenheter och hur jag hade gjort, för gjorde man så blev det bra.

Vilka praktfiaskon allt blev som jag skulle organisera! Jag var som en dirigent med en omusikalisk orkester. Alla spelade i sin egen tonart och jag som skulle stå för helheten, jag fick stress, ångest och blev rasande. Nästa försök blev samma katastrof. Allt var en enda kakafoni av toner och jag bröt sönder taktpinnen, lämnade salen och slog igen dörren. Tjurade i min loge och drack en oändlig massa rödvin.

Allt var andras fel, aldrig mitt. Jag var ett missförstått geni och det var synd om mig. Alla andra var det fel på. Alltså 6 miljarder människor hade fel! En hade rätt, det var jag. (Skratta inte! Eller rättare: skratta för det är vannsinnigt och kan bara gå åt skogen!)

Och därnere, miserere, uti magens dunkla djup, sitter djävulen och väntar på en sup!

Så ungefär lyder en gammal nubbvisa som jag hörde när jag var barn. Den lät skrämmande och jag minns att jag var skräckslagen inför bilden av att det satt en djävul nere i magen på pappa och de andra farbröderna som höjde sina spetsglas. De tömde glasen i ett enda svep, utstötte något läte och grimaserade. Gott kunde det inte vara eftersom de grinade illa. Men djävulen skulle ha sitt.

Det var fest ibland i köket. Det var efter en jakt eller fiske. Gubbarna samlades och satt och berättade skrönor för varandra. Jag var ett litet knyte med stora öron och ingen brydde sig om att jag satt under bordet eller lekte i hörnet. Jag älskade att lyssna på deras historier. Många hörde jag om och om igen men de hade upprepningens dragningskraft och jag kunde återberätta varenda ord.

Pappa var en stilig karl. Han hade fruntimmerstycke, som man sa, ända in på hemmet där han lindade biträdena runt sina fingrar och fick dem att fjäska och springa benen av sig för hans skull. Han drack ytterst sällan, men han var aldrig nykterist. Han hade en kvarting brännvin hemma i skafferiet, men den kunde stå från jul till midsommar om ingen kom och skulle ha sig en sup. Eller två för man måste ha en i andra benet också, som de sa. Också obegripligt för ett barn. Rann brännvinet ner i fötterna? Jo visst, det var därför en del raglade och vinglade!

Jag såg aldrig min far vara berusad. Han var lite annorlunda en gång när han kom från en pokerkväll, men jag hade aldrig en bakfull pappa som låg och sov på söndagsmorgonen. Tvärtom var han ganska avvisande mot ”folk som festade”. Han gillade inte det. För honom gällde att arbeta och sköta hem och familj och vara den klippa jag länge, länge trodde att han var.

Varför blev jag alkoholist? Vad är det hos mig som gör att jag måste dricka? De frågorna måste en alkoholist till slut ställa sig. Jag stod ofta framför spegeln och såg på mig själv: Du är alkoholist.

Jag försökte hitta svaret i mitt eget ansikte men såg en vanlig kvinna som verkade  en smula sliten, men fortfarande var fräsch. Jag ser ut som andra, jag har ett personligt utseende, ingen skönhet men heller inte ful. Jag, en alldeles vanlig människa med ett gott förstånd, bra betyg i skolan, duktig flicka, ett litet solsken för mor och far, maka och mor, grundmurad karriär med inte så blygsam framgång, hur kunde jag bli alkoholist? Det var obegripligt för mig själv.

Finns det speciella egenskaper som gör en människa till alkoholist? Eller kan man dricka sig till det? Jag kände mig maktlös inför frågorna. Jag hade som andra starka fördomar mot alkoholism. Jag såg ner på alkisar, ansåg att de inte hade karaktär, att de var sämre än andra, att man skulle kunna ”rycka upp sig” och ”ta sig i kragen”

Nu var jag själv en alkis. Jag föraktade mig själv, skämdes, kände mig usel. För att komma vidare var jag tvungen att göra en allvarlig självrannsakan. Den gjorde ont och förde mig ut på en hisnande resa i min historia och i mitt inre.

Flyktiga stunder blixtrar det till av längtan tillbaka. Vägen dit är stängd. Jag vet det. Men ibland minns jag hur roligt det var! Så jag skrattade, dansade, flirtade, lekte. Vi var så unga, vi dansade hela natten, vi skålade och drack och den ljusnande framtid var vår.

På våren när studentbilarna drar genom stan och de står på flaken med flaskor och burkar och vinkar får jag en sådan längtan efter mina kompisar, så som de var då en gång för längesen. Minnet vrider klockan tillbaka.

Allt var så bekymmerslöst, inga sorger än... Livet låg framför, alla löften var ännu heliga och hoppet var vår vän. Ingen kunde väl i sin vildaste fantasi tro att en del av oss skulle få allt annat än sorgfria liv. Än klappar hjärtat med friska slag...

Det är svårt att förstå den mekanism som styr drickandet - bara alkoholister vet egentligen hur alkoholism fungerar. Därför är det fullkomligt meningslöst att ge råd till folk som missbrukar. Det är att tala för döva öron. En rökare slutar inte röka för att någon annan ber om det. En alkoholist slutar inte dricka för att någon annan ber om det. Beslutet måste komma inifrån missbrukaren själv. Det är det som är kruxet.

Alkoholister vill inte alls sluta, särskilt inte i början av sin karriär. Då leker livet ganska bra och det finns fortfarande en smula glädje i flaskan. Sen - när det inte finns någon glädje kvar i buteljen utan bara ångest, sorg och ensamhet som en bitter bottensats - då kan alkoholisten själv komma till en önskan om att sluta dricka.

En alkoholist kan bara berätta för en annan om hur den själv kom till nykterhet. ”Så här gjorde jag” är en bra början. Sen bestämmer var och en om den vill följa exemplet eller om det är för tidigt. En del alkoholister har tusen liter brännvin framför sig resten av sitt liv. De får aldrig nog och blir aldrig nyktra. Så ser sanningen ut.

Varje försök en alkoholist gör för att bli nykter är en stor kamp. Uppehållet kanske inte blir så långvarigt, men en del säger att via återfall leder vägen till slut till obruten nykterhet. Ett återfall är en bitter förlust. Det är starkt att komma tillbaka efter det. Tjugofyra-timmars-regeln får komma till heders igen. Dag läggs till dag...

När jag drack varje dag och funderade på att sluta, fick jag banka in det här i min skalle:

• Du kan inte dricka någonting med alkohol, du kan inte ens smutta på ett glas.
• Du kan aldrig mer dricka normalt. Du är alkoholist och du kan inte dricka. Du är allergisk mot alkohol.
• Ta aldrig det första glaset, för en alkoholist kan inte sluta dricka!

Det är så enkelt som så. Det är kanske för enkelt. Därför fortsätter vi att dricka fast vi blir sjuka av det. Vi alkoholister är inte mer korkade än andra. Vi har inte svårt för att fatta. Men vi värjer oss för de enkla regler som är vägen till nykterhet. Vi klamrar oss fast i det längsta vid idén att vi nog kan dricka ”lite grann”

Alkoholen är listig, falsk och stark. Suget kan bli övermäktigt och komma som ett slag. Mitt i nykterheten kan suget komma häftigt och våldsamt. Därför måste jag som alkoholist alltid vara på min vakt. Jag blir aldrig frisk - sjukdomen finns kvar i kroppen och väcks till liv direkt om jag får i mig alkohol. En lättöl kan stjälpa åratals nykterhet.

Jag måste glömma det där att dela en flaska gott vin med kärleken, ljus på bordet, god mat och bubblor i glaset. Det bara inte går. Vatten eller Cocacola får duga. Jag vet, det är inte riktigt samma fest, men vad är det för festligt med att fortsätta supa hela natten och somna dyngrak på soffan med kläderna på? Vad blev det då av romantiken? Fiasko. Bakfylla och spyor och kärleken har slagit igen dörren och blivit förbannad.  

Hoppas det sitter kvar, det som jag har bankat in i skallen: Inte dricka första glaset, för jag är alkis och då blir det alltid flera glas, så många att jag inte ens kan räkna dem.

Alkoholen har dominerat mitt liv under många år, men innan jag till slut blivit missbrukare levde jag ett ganska normalt och aktivt liv. Jag var ambitiös, jobbade, pluggade, skötte mig och mitt hem oklanderligt. Jag levde ett bra socialt liv och var varken fattig eller utanför det normala samhället. Ingen anade att jag bar på sjukdomen. Jag dolde den väl, när den hade slagit ut i full styrka. I början drack jag som vem som helst - varken mer eller mindre än andra i min krets. Mitt drickande väckte ingen särskild uppmärksamhet och jag var aldrig inblandad i några skandaler eller missöden.

Ändå var jag alkoholist och till slut blev jag medveten om det själv. Det gick några år då jag tyckte att jag drack för mycket, men jag viftade bort det och fortsatte. Kanske gjorde jag kortare uppehåll och försökte skärpa mig, men eftersom det inte går att sluta om man tar det minsta alkoholhaltigt, så gick det inte särskilt bra med mina vita perioder. Jag drack snart igen lika mycket eller mer.

Jag hade inte fattat det enkla budskapet: en alkoholist kan inte dricka en endaste droppe! När jag hade mina nyktra perioder (trodde det var nyktert) drack jag cider, åt efterrätter med alkohol, praliner med fikon i konjak och liknande. Själv trodde jag att det var total nykterhet och fattade inte att min alkoholism gick på sparlåga och bara väntade på att slå till igen.

Utan att reflektera över det prövade jag något glas vin, ett glas öl. Det gick till synes bra och jag trodde att jag var "botad". Precis som man skulle kunna bli botad från en allergi om man bara tog en endaste tugga! Snart var jag i gång igen, ökade antalet glas vin, drack oftare och sen  blev det rutschkana rakt ner i ett hejdlöst drickande. Jag var tillbaka på ruta ett och hade inte längre någon tanke på att sluta. Jag var fast för en kortare eller längre tid till!

Det skulle gå några varv innan jag hade lärt mig läxan och fått in i skallen att det är totalt alkoholfritt som gäller för en alkoholist! Inte en endaste chokladpralin med rom eller konjak! Välj inte trillingnöten om du är allergisk mot nötter! Välj inte körsbär i likör om du är allergisk mot alkohol!

Är det bara alkoholister som får skador av alkohol? Självklart inte. Den som är beroende får naturligtvis skador fortare av sitt missbruk, men den glada festdrickaren som dricker mycket och ofta får också skador.

Det är aldrig ofarligt att dricka stora mängder alkohol. Det visar sig förr eller senare. Den som dricker och blir berusad gör obetänksamma saker vare sig den är vad man kallar alkoholist eller inte.

Alla som sätter sig bakom ratten med promille är inte alkoholister, de är bara vanliga medborgare som är utsatta för en effekt av alkohol: omdömet sviktar. Alla som hamnar i fel säng är inte heller alkoholister, men de gör saker de aldrig skulle kunna tänka sig att göra som nyktra och är offer för alkoholens inverkan: omdömet sviktar.

Alla som vaknar med bakfylla och minnesluckor är inte alkoholister, de är utsatta för en drog som ger de effekterna. Den drogen ställer också till skador på inre organ och kan leda till en för tidig död - även för en som inte är alkoholist, bara storkonsument.

Alla som gör bort sig i fyllan är inte alkoholister. De är bara bevis för att alkohol är en drog som gör att folk tappar omdömet, förlorar värdighet, moral och samvete. De som inte är alkoholister, men dricker ändå, har all anledning att ompröva sitt alkoholintag. De kanske inte är i farozonen, men de leker med något som är farligt och nedbrytande. 

Nykterheten ger mig frihet. Den är enorm. Jag har gjort upp med mitt gamla liv, jag är med i en krets som stöder mig. Mina vänner och jag har ett gemensamt problem.

Var och en kan välja. Min väg eller en annan väg. Det finns bara ett sätt att erhålla och behålla sin nykterhet: att inte ta det första glaset. Vad som än händer, hur det än känns - aldrig det första glaset. Gråt, skrik, bit på naglarna, riv tapeter och klös matta - MEN ta aldrig det första glaset.

Det låter så enkelt och det är faktiskt enkelt. Ändå oändligt svårt. Nu känner jag mig fri, jag sätter min nykterhet före allt annat. Finns inte den, finns inte jag.

Svenska Dagbladet startar i dag en serie Baglady om vinpimplande kvinnor, duktiga yrkeskvinnor, mammor och ordentliga radhusfruar som dricker mycket. De dricker varje gång de träffas. Förbi är kafferepets trevliga dagar då sju sorters kakor, hembakade förstås, serverades och någon gång ett pyttelitet glas körsbärsvin eller likör. Nu träffas man över vinboxarna eller flaskorna.

Jag ser dem varje dag. De går med sin lilla box i handen, så praktiskt. Själv gick jag också med en sådan bag-in-box. Det var en lycklig tid efter allt tomglassläpande. Boxen ökade mitt drickande. Det fanns ingen koll. Den ena flaskan flöt liksom i den andra. Och så bekvämt sen med bara en sladdrig plastpåse och en pappkartong i sopnedkastet. Bag-in-box fick mig att verkligen blomma upp som alkoholist. När den kom fanns det ingen återvändo.

Jag blev en box- och baglady. Nu när jag är nykter förstår jag att boxen var det farligaste som hände mig. Det blev så bekvämt att bära hem mer och mer vin. Det är tre liter = fyra flaskor samlade i ett praktiskt paket. Konsumentvänligt, kallas sådant för. Bagladiesarna tackar och häller upp!

En del alkoholister klarar mycket väl av att se andra dricka och ändå inte frestas. Livet runt omkring är befolkat av människor som dricker mer eller mindre, ofta eller sällan. Det går inte att komma undan.

Nyktra alkoholister ska inte vara eremiter utan kunna röra sig fritt i alla sällskap och alla miljöer. Som ganska nynykter kan jag inte ännu göra det. Jag undviker att gå på barer och krogar. Jag ser till att jag inte kommer nära frestelser. Det känns tröttsamt ibland, till och med tråkigt. Men jag har fridfullt i mitt inre genom min nykterhet och jag vill inte riskera den. Jag avstår från pubar tills jag känner mig tillräckligt stark. Kanske jag aldrig återvänder. I AA har jag fått nya vänner som aldrig föreslår att vi ska gå på puben och dricka vin tillsammans! De vet precis vad min åkomma handlar om.

Melodifestivalen brukade vara en kväll då vi samlades med godispåsar, vinflaskor, ostbågar och öl. Ingen var nykter under melodifestivalen, tvärtom. Fel låt vann alltid! En härlig uppesittarkväll med sovmorgon därefter.

Måste erkännas att för mig har melodifestivalen förlorat något av sin tjusning. Antagligen har jag hört alla melodier förut och imponeras inte längre av alla eldsflammor som sprutar upp ur scenen eller också är det att vi inte dukar upp till fest. Så som det kändes när Carola dök upp kommer det aldrig mer att kännas, tror jag. Det var då rätt låt vann!

Enda skillnaden som är märkbar nu är att jag kan fortsätta kvällen med ett jobb jag har som kräver en extrainsats och som framför allt kräver nykterhet. Ingen klarar att skriva protokoll och vara på lyran!

Alkoholister ska skämmas! Den åsikten lever kvar från det gamla bondesamhället. Den som super är en dålig människa. Den som dricker har ingen karaktär. Så är det och därmed basta! (Lugn, alkoholister känner skuld och skam. För att de skäms så mycket och känner sig skyldiga, dricker de mer för att glömma skam och skuld. Ekorrhjulet har startat.)

Bra att det finns en moralens väktare i folksamvetet. Det betyder kanske att människor super mindre.

Nej, det betyder att människor super som aldrig förr, men de döljer det. Drickandet går längre och längre ner i åldrarna och där på femtonåringens nivå finns det ingen skam alls. Där dricker man med det enda syftet att bli full, aspackad, Det anses som en bragd.

Alkoholism är en sjukdom som drabbar var tionde vuxen (15 år och uppåt). Någon har räknat ut att kring varje alkoholist finns det familj, släkt, vänner med ca 7 personer i snitt. De flesta av oss känner någon som är alkoholist eller är släkt med någon som är det. Alla vet hur en alkoholist uppför sig.

Varje dag dör minst 20 personer i Sverige av alkoholism och alkoholskador. Var fjärde sjukhussäng används av en person med alkoholrelaterade åkommor. Allt är omgärdat av ett kollektivt hysch-hysch.

Den nollvision som finns för trafiken existerar inte för alkoholism. Skräck och uppmärksamhet som fågelinfluensan väcker, finns inte för vår vanligaste dödliga folksjukdom.

Vi har en dödlig sjukdom i den vita världen. Den heter alkoholism. Den har grasserat i mer än 2000 år och ingen bryr sig om den längre. I vodkabältets Ryssland dör 29 000 människor varje år av sin alkoholism. Visst bör dom skämmas!

Vem ska säga till femtonåringen som super sig full varje helg att det är dags att ta det lugnt? Vem? Mamma, pappa kanske inte ens vet om det eller vill inte veta. Syskon, kamrater, grannar vet det kanske. Men vem ska säga till?

Skulle det ens hjälpa? Antagligen inte. Några av de supande tonåringarna är redan alkoholister. De kommer inte att sluta. De vaknar kanske upp om tio år och fattar att livet gått åt helvete.

Jag önskar djupt att det kommer en idol som visar vägen till dagens tonåringar så att de inte tycker det är OK att supa skallen av sig så fort det finns tillfälle. Någon som alla ser upp till, som alla vill likna. Någon som tydligt avstår från alkohol och visar hur farligt och fel det är.

I stället visar politiker och kändisar att det inte är så farligt med en fylla då och då eller att köra rattfull. Man kan till och med bli frikänd pga byråkratiska finesser. Hjältarna super och nonchalerar lagen. Så vem ska säga det?

Min värsta fiende när det gäller sinnestillstånd är leda. När allting är tråkigt, ingenting händer, jag orkar inte få något att hända utan jag faller ner i ett nästan apatiskt tillstånd. Då behöver jag människor! Men var hittar man dem?

Förr fanns hela telefonboken fylld av namn som jag kunde ringa och föreslå något eller bara prata bort en stund med. Jag kunde slinka ner på kvarterskrogen, där kände jag alltid någon eller blev bekant med någon ny.

Världen låg öppen, det kunde hända något kul, jag hängde med. Var det ingen fest i sikte ordnade jag en. Jag hittade tusen och en möjlighet att fixa en fest. Sen kom alla dragande med sina vinflaskor, någon hade köpt en jättestor cheddar, några kex och nötter och så var festen i gång. Framåt småtimmarna när vinet var slut och det bara fanns tomglas överallt samt överfyllda askkoppar, kände jag samma leda igen. Ny fest i sikte!

Hej, så lustigt livet var! Vi hade löst livsgåtorna, Gertrud hade gråtit som vanligt över sin förlorade barndom, Kjelle hade dragit sig undan och spytt, Anders ville absolut sova över och Jason ramlade utför trappan och slog huvudet i elementet. Boel och Tobias drog sig undan och trodde ingen märkte något. Allt var som vanligt varje gång.

Jag kunde inte stå ut med att ha tråkigt, känna leda. Därför ordnade jag så mycket som jag trodde var roligt och blev lika förvånad varje gång över tomheten som spred sig i kroppen.

I kväll är jag rastlös och känner leda. Jag känner igen symptomen. Det är ett farligt tillstånd. Nu, just nu, måste jag ta beslutet att vara nykter i 24 timmar. Ett dygn i taget.

Det finns en del olika knep för att skingra tankarna när man försöker lägga av med att röka och/eller dricka. (Det är underligt hur röka och kröka håller ihop i en missbrukares tillvaro.)

Mina knep när jag slutade röka var att hålla händerna syssselsatta. Jag broderade,  virkade, spelade dataspel, skrev brev, lagade mat. Mycket brukade hjälpa och få mig att tänka på annat ett tag och efter en stund hade suget efter en cigarrett försvunnit.

När jag darrigt slutade med det dagliga vinet hade jag liknande tricks. Det är ingen absolut säker metod att bli av med suget, men det är en sysselsättningsterapi som skingrar tankarna och får hjärnan att fungera i andra spår.

Tankarna måste brytas, suget måste bemästras. Det finns inga säkra metoder, det finns bara olika människors erfarenhet att ta lärdom av. Hur man själv sedan hanterar sin nykterhet och sina svåra stunder ligger på det egna ansvaret. Ofta hjälpte det mig att resa mig från stolen, ta en sväng till bokhyllan, ringa en kompis, sortera några papper, lägga en patence eller knacka på datorn.

Skönt att vakna utan några obehagliga minnen, illamående, behov av vatten och Treo och med den allmänna känslan av håglöshet. Jag sover bra. Det händer nästan aldrig att jag ligger vaken och vrider mig eller vakna klarvaken mitt i natten. Jag sover lugnt och skönt, drömmer drömmar som jag minns när jag vaknar och sitter en stund och funderar över hur dagen ska bli.

Det är en mulen grå dag. Nu känner jag mig trött på den eviga vintern. Dagsmejan ska väl knäcka vintern snart så att det börjar droppa från taken.

Det finns fel lägen för att sluta dricka. En del säger att en alkoholist måste ha nått sin botten för att inse allvaret. Det är tragiskt att det är så. Det hade varit så mycket enklare att sluta halvvägs till botten.

En period kunde jag inte tänka mig ett liv utan vin och fest. Det var när vin var lika med fest. Om någon hade pratat med mig om att jag kanske drack för mycket hade jag blivit rasande och förolämpad. Det var inte läge.

En tid hade jag sådana ångestangrepp att jag inte kunde leva utan att trösta mig med alkohol. Då var det heller inte läge. Sen hade jag så tråkigt att min enda tröst var att dricka mitt vin. Då var det inte läge.

Min botten var inte nådd. Den som tror att alla alkoholisters botten är i misär och total förnedring i A-laget på bänken har fel. För dem är redan hoppet ute. De är utom all hjälp och de är döende i sin sjukdom. Nästa vinter lever de inte.

En alkoholists botten är personlig. Jag nådde min när jag inte orkade dricka mer. Inte kunde leva med alkohol och inte utan. Då livet totalt tappat sin mening och ingen glädje mer fanns. Där var min botten. Då var det läge.