En lysande idé
Från behandlingshemmet fick vi åka till AA-möten. Jag skulle inte ha vågat att gå på egen hand. Jag skämdes för mycket. Jag var oerhört rädd att någon bekant skulle se mig. Jag kunde inte tänka mig att säga högt inför andra att jag var alkoholist. Jag byggde upp massor av hinder för att inte gå på AA. Från behandlingshemmet åkte vi iväg ett gäng. Någon som fortfarande hade kvar körkortet var chaufför och vi gav oss iväg som uppsluppna barnungar på utflykt.
Det kändes helt naturligt att sitta där och säga Hej, jag heter Rakel och jag är alkoholist. Det kändes inte alls skämmigt. Tvärtom. Det var skönt att säga det till andra. Saken var klar. Det fanns ingenting att sticka under stol med. Korten på bordet. Omutlig ärlighet.
Det som slog mig när jag såg de andra som hade nykterhet och vana vid AA-möten var att jag kan väl pröva och göra som folk säger och se vad som händer. Mina egna försök att bli nykter hade misslyckats kapitalt och mina återfall gjorde att jag drack ännu mer. Jag var i ett bedrövligt tillstånd.
På den vägen är det. Sen det första mötet har jag varit många möten, ibland flera i veckan. Jag gör service, dvs kokar kaffe och dukar upp då och då, jag läser AA:s böcker och skrifter, jag deltar i praktiska möten, jag har en mentor med många års nykterhet och jag gör som folk säger. Det fungerar. Jag har nu varit nykter i sjutton månader.
Hur har du tid att gå på så många möten? frågar en del. De förstår inte. Hur hade jag tid att dricka, vara bakis, planera inköp, smussla, smuggla, stå i systemkö?
Lunchmötets timme eller kvällsmötets en och en halv är den viktigaste tiden på dygnet för mig. Genom att satsa den tiden får jag sinnesro och nykterhet. Jag lämnar ett möte med stärkt sinne, glad, lugn och med styrka att fortsätta vara nykter. Det är värt all tid!
Det kändes helt naturligt att sitta där och säga Hej, jag heter Rakel och jag är alkoholist. Det kändes inte alls skämmigt. Tvärtom. Det var skönt att säga det till andra. Saken var klar. Det fanns ingenting att sticka under stol med. Korten på bordet. Omutlig ärlighet.
Det som slog mig när jag såg de andra som hade nykterhet och vana vid AA-möten var att jag kan väl pröva och göra som folk säger och se vad som händer. Mina egna försök att bli nykter hade misslyckats kapitalt och mina återfall gjorde att jag drack ännu mer. Jag var i ett bedrövligt tillstånd.
På den vägen är det. Sen det första mötet har jag varit många möten, ibland flera i veckan. Jag gör service, dvs kokar kaffe och dukar upp då och då, jag läser AA:s böcker och skrifter, jag deltar i praktiska möten, jag har en mentor med många års nykterhet och jag gör som folk säger. Det fungerar. Jag har nu varit nykter i sjutton månader.
Hur har du tid att gå på så många möten? frågar en del. De förstår inte. Hur hade jag tid att dricka, vara bakis, planera inköp, smussla, smuggla, stå i systemkö?
Lunchmötets timme eller kvällsmötets en och en halv är den viktigaste tiden på dygnet för mig. Genom att satsa den tiden får jag sinnesro och nykterhet. Jag lämnar ett möte med stärkt sinne, glad, lugn och med styrka att fortsätta vara nykter. Det är värt all tid!
Kommentarer
Trackback