© Torrdockan

Sen jag bestämde mig för att sluta som first lady i myrstacken, känner jag sinnesro. Jag behöver inte vara vackrast, yngst, smalast, smartast, tjusigast. Om jag vill kan jag sitta under en liten svamp och filosofera, medan de andra myrorna stretar och drar och kämpar om barr och blad. De undrar inte ens var jag är, för de är fullt upptagna med att bråka om vem som hittade det femhundrade barret först.

När jag behöver lite mat (för den som icke arbetar ska heller icke äta) drar jag lite i ett barr och då kommer genast en chefsmyra och visar var det ska läggas. Då gör jag det och får lite mat.

Sen lyssnar jag på granens sus, ser molnen dra förbi och försöker räkna ut hur många gröna nyanser det egentligen finns i skogen.

Det prasslar i myrstacken, myrstigen har dubbla filer, det är ett spring fram och tillbaka. En del myror har visst storhetsvansinne! De kräver uppmärksamhet för ett extra långt barr. Jag tillhör inte hyllningskören, jag ser en daggdroppe skimra i regnbågens färger och sen sover jag i den mjuka mossan.

Jag försöker inte ändra på någonting, inte bestämma, inte dirigera, inte lägga mig i något, inte skvallra runt, inte vara avundsjuk eller snäsa. Jag börjar bli en snäll myra.