Ingen specialist
För den skull är jag ingen light-alkis. Det var inga tjusiga cocktailparties jag deltog i, det var råsupande tidvis. Jag skulle ha knockats för längesen. En del skamfyllda minnen plågar mig ibland, men jag gör upp med det gamla nu. Jag går vidare i livet. Jag förlåter mig själv och när jag gör det förlåter jag andra. Jag försöker gottgöra det jag kan. Den bästa gottgörelsen är att vara nykter och återfå respekten och tilltron från de närmaste.
En alkoholist som inte dricker är fortfarande alkoholist, men en nykter alkoholist. Det får jag aldrig glömma. Vägen tillbaka är ingen väg, det är fritt fall.
Ibland undrar jag vad gränsen går? Eller är det alltid så att det är individuellt? Vem är liksom domaren?
Hej Ordbankaren
Det finns ingen domare. Det finns nog ingen gräns heller. Jag tror att det är individuellt. Jag använde alkohol som lugnande medel. När jag insåg att jag inte varit promillefri på flera år förstod jag att jag var alkoholist. Jag fattade inte hur jag skulle bära mig åt för att sluta. Min vilja att sluta hjälpte inte, jag drack fast jag inte ville. Om jag hade kunnat ställa undan flaskan i tre veckor och kunnat sluta efter ett glas, hade jag nog inte varit alkoholist. Men jag kunde inte det.
Goda tankar till dig från
Rakel Torrdocka
Hur har din familj klarat av det här? Litar dom på dig idag? De skamfyllda minnena ska väl upp till ytan, bearbetas och sedan förhoppningsvis försvinna ner i glömskans träsk eller hur?
Ninni2
Hej Ninni2
Det var tufft för min familj men inte hela tiden. I dag har jag återfått deras förtroende och respekt och jag har ett bra förhållande till mina barn och till RB. Hur man gör med sina minnen är olika. Det är meningslöst att älta - man får gottgöra så mycket det går. Det gäller för alla att komma ihåg att alkoholism är en sjukdom.
Sinnesrobönen är som en medicin för mig när jag är ledsen för bortslösade år.
Goda tankar till dig från
Rakel Torrdocka