© Torrdockan

I dag satt jag och vilade på en soffa i vårt centrum. Det var strax efter halv fem och det var ganska mycket folk i rörelse. De kom från jobbet och skulle handla en massa till kvällen. Plötsligt fick jag se en vän från gemenskapen i AA komma med stor brådska genom svängdörrarna. Han såg inte mig.

Han brukar sätta sig i skymundan i rummet, aldrig vid bordet utan på en stol vid väggen. Han presenterar sig som vi alla gör med förnamn och säger att han är alkoholist, men jag har aldrig hört honom dela med sig av sina tankar och erfarenheter. Vi har nickat till varandra när vi setts i folkvimlet någon gång.

Efter en stund gick han förbi mig igen, nu bar han på två tunga plastpåsar från Systemet. Han såg mig inte  nu heller. Han försvann ut genom svängdörrarna och vek av längs gatan. Jag förstod att han hade bråttom hem för att korka upp och ta första glaset.

- Vilken hemsk sjukdom vi lider av, han och jag, tänkte jag. Gode gud, hjälp mig att aldrig ta ett återfall så att jag ska smyga här med vinpåsarna och möta andra som känner igen mig från AA.

Och jag blev ledsen å hans vägnar och mina vägnar och alla andra alkoholisters vägnar och solen gick i moln och det drog kallt in från gatan.