Hur ska jag kunna glömma?
Det är tröttsamt att gräva i dyngan. Händerna blir skitiga, det stinker. Hur ska jag någonsin kunna glömma all ångest, all förnedring, skam, blygsel och tvång. Hur ska jag kunna glömma att jag öppnade kylskåpet klockan sex på morgonen efter en sömnlös natt och drack outspädd gin!
Bara några år tidigare hade jag helt klart för mig att en av våra gäster var alkoholist. Hon lämnade efter sig tomglas i vårt kylskåp och drack kopiöst dygnet runt. Då var jag ännu ganska redig och hade om inte koll så åtminstone en optimistisk känsla av att jag inte var lika illa ute. Det var jag. Jag hade bara inte nått hennes stadium än, men jag var henne tätt i hälarna.
Ytterligare något år med en hög vinkonsumtion så behövde jag mer och mer alkohol för att bli nöjd. Det är alkoholismens vidriga konsekvens: man måste ha mer och mer. Det finns ingen botten, det är som om man till slut skulle byta allt sitt blod mot ren alkohol.
En skrämd liten tanke sitter inne i hjärnan och knackar. Sluta nu, det räcker! Men den lille tanken har ingen talan. Nu är det full fart på supandet. Än går det att ta vingliga steg och hämta nya flaskor, nya boxar. Allt virvlar runt, jag kan vakna på golvet.
Hur ska jag kunna glömma? Telefonboken som låg uppslagen, jag hade ringt runt. Till vem? Vad hade jag sagt? O min Gud, hjälp mig! Låt mig dö! Jag skälver. Jag måste ta en sup. Bara en. Det finns rosévin kvar. En hel box. Jag är räddad. Jag behöver inte gå ut i dag heller. Så länge jag har alkohol hemma, behöver jag inte gå ut... Hur ska jag kunna glömma?
Bara några år tidigare hade jag helt klart för mig att en av våra gäster var alkoholist. Hon lämnade efter sig tomglas i vårt kylskåp och drack kopiöst dygnet runt. Då var jag ännu ganska redig och hade om inte koll så åtminstone en optimistisk känsla av att jag inte var lika illa ute. Det var jag. Jag hade bara inte nått hennes stadium än, men jag var henne tätt i hälarna.
Ytterligare något år med en hög vinkonsumtion så behövde jag mer och mer alkohol för att bli nöjd. Det är alkoholismens vidriga konsekvens: man måste ha mer och mer. Det finns ingen botten, det är som om man till slut skulle byta allt sitt blod mot ren alkohol.
En skrämd liten tanke sitter inne i hjärnan och knackar. Sluta nu, det räcker! Men den lille tanken har ingen talan. Nu är det full fart på supandet. Än går det att ta vingliga steg och hämta nya flaskor, nya boxar. Allt virvlar runt, jag kan vakna på golvet.
Hur ska jag kunna glömma? Telefonboken som låg uppslagen, jag hade ringt runt. Till vem? Vad hade jag sagt? O min Gud, hjälp mig! Låt mig dö! Jag skälver. Jag måste ta en sup. Bara en. Det finns rosévin kvar. En hel box. Jag är räddad. Jag behöver inte gå ut i dag heller. Så länge jag har alkohol hemma, behöver jag inte gå ut... Hur ska jag kunna glömma?
Kommentarer
Trackback