Varför skriver jag?
Troligast är att allt förblir vid det vanliga. Jag är ingen väckarklocka, jag har ingen möjlighet att påverka. Jag kan berätta hur det är att vara alkoholist, hur verkligheten ser ut och hur kampen pågår. Jag är ingen förespråkare för någon metod framför en annan. Ingen representant för någon organisation eller sammanslutning. Jag är en kvinna som är alkoholist och jag berättar ärligt om det.
Mitt skrivande ger mig glädje och lugn. Jag skriver av mig, analyserar, påminner mig, stärker mig. Formulerar ord och meningar om hur det var, vad som hände och hur det nu är. Det finns stora händelser i livet. En stor händelse i mitt liv var när jag fick kunskap om min sjukdom och insikten att jag måste sluta dricka. Hjälp med ledsagning ut i en nykter tillvaro. Jag räknar min första nyktra dag som ett slags födelse.
Jag lade ner mina vapen, jag kapitulerade, jag bad om hjälp. Jag låg med blottad strupe, jag orkade inget mer, jag överlät till en högre makt att leda mig. Det gällde värdigt liv eller undergång. Jag fick tillbaka mitt liv, blev befriad och kunde resa mig upp och gå vidare i livet med rak rygg och ödmjukt sinnelag.
Hej Rakel!
Jag är helt övertygad om att du skriver för fler än dig själv. Tankeställare ger du mig ofta. Det bästa är dock att ha sig själv som utgångspukt när man skriver, min erfarenhet är att det blir bäst så.
Hej
Jag har följt din blogg sedan årsskiftet. Och den har gett mig styrka och mod att konfrontera min tillvaro - att leva tillsammans med en person som har alkoholproblem.
Att inse att det är inte min livsuppgift att få "bukt med problemet", att "hålla fasaden", att "undra om jag är orsak till situationen" mm. Jag har förstått att det är min sambo som själv måste komma till insikt och jag har nu efter långa och många samtal, gräl, diskussioner bestämt mig för att flytta, innan någon av barnen (vi har barn på varsitt håll) helt tappar tron på vuxenvärlden. Eller jag själv - tappar bort mig själv.
Det "handlingskraftiga" beslutet att flytta, och upptäckten att jag menar allvar har väckt en viss känsla hos sambon, men en utomstående yrkesproffesionell hjälp behövs. Och kan en verklig handling som separation (för andra gången och av samma orsak) "väcka" till insikt, så är det bra.
Din blogg ger nog många mer än mig själv och dig själv tankevägledning.
Go on!
Till Ordbankaren
Jag tror liksom du att det är bäst att använda sin egen erfarenhet som utgångspunkt. Speciellt i känsliga ämnen då det annars är lätt att komma med förnumstigheter som klingar falskt. Det smärtar ibland, men hellre det än att få nån sorts amatör-dr Phil-stil. Tack.
Till 78hedvig
Tack för din hälsning. Jag blir mycket allvarlig när jag läser din kommentar. Du har en svår situation. Din insikt att du inte är ansvarig för någon annans beslut är glasklar. Jag önskar dig all styrka och lugn.
Goda tankar från
Rakel Torrdocka