© Torrdockan

Goda råd är gratis att slänga runt sig. Som om någon kunde veta hur en annan människa ska göra i en viss situation. Goda råd är dåliga råd, för man måste veta själv hur man ska göra. Det är livets skola. Ett råd blir inte bra förrän det överensstämmer med den egna lösningen och då är det inget råd utan en bekräftelse.

Det är enkelt att ge råd, att ta på sig lite allvetarstil, bli en amatör-DrPhil. Det nästan förväntas av en vän att den ska ha en synpunkt. En alkoholist tar inte emot råd. En alkoholist vet också att det inte går att ge en annan alkoholist råd. Helt meningslöst. Ska man riktigt reta upp en alkoholist ska man påpeka att han eller hon dricker för mycket och borde dra ner på det. Ett gott råd (såja, nu är jag där) är att inte ge några råd, i synnerhet inte till en alkoholist.

Goda råd till en alkis uppfattas som tjat, anklagelser, hot och näsvishet. Det där har man inte med att göra, får man veta. Tröst finns inte. Hur ska jag kunna trösta någon? Tröst ligger snubblande nära lögn. Det blir nog bra, det går över, det löser sig. Vem vet det?

En terapeut på behandling ger inga råd. Ingen tröst heller. Bara sakliga upplysningar. En sa till en manlig patient på behandlingshemmet: Om du inte vill fatta det här och inser att du är på rätt plats, finns det en buss som går flera gånger om dagen härifrån. Du kan välja själv.

Det var klartext. Ingen kan komma till behandling eller till ett självhjälpsprogram och sitta med armarna i kors och tänka: Det här ordnar sig! Det gör det nämligen inte om man sitter med armarna i kors och gapar efter goda råd och en massa tröst. Det handlar inte om det. Det handlar om ett handlingsprogram, beslut och ärlighet. Det kanske är en smula tröst.