© Torrdockan

Det var bara jag som satt för mig själv med min vinare. Jag kunde inte föreställa mig att vi var fler. Jag smög mig hem och gjorde en sväng förbi Systemet om jag inte hade tillräckligt med vin hemma. Sen satt jag där på kvällen och tröstade mig och roade mig - som jag trodde,

Det fanns ingen anledning att dricka, jag gjorde det rent mekaniskt. Jag hade ett starkt sug och jag pinade inte mig själv utan botade mitt sug omedelbart. Det var tillräckligt tålamodsprövande att härda ut ända till eftermiddagen. På den tiden rökte jag och en cigarrett brukade bota det värsta suget.

Aldrig att jag skulle avstå från mitt vin. Det var otänkbart. Första gången jag kom på att jag inte varit helt nykter på ett helt år utan drack varje kväll och mer på helgerna, blev jag förskräckt. Men jag skötte mitt jobb, jag var inte ute och slogs och raggade, jag satt stilla hemma i soffan och tog mig en lagom fylla.

Att vi var så många visste jag ingenting om. Inte förrän jag kom till AA förstod jag att jag var inte ensam om att dricka vin varje dag. Där satt många trevliga, prydliga kvinnor som berättade att de var alkoholister. Jag trodde knappt mina ögon. Hur kunde de där fina människorna vara alkoholister. Det måste vara fel. Satt de och ljög? Nej, det gjorde de inte.

De hade precis som jag varit beroende av att dricka varje dag, dricka mycket. De var nyktra nu och kämpade samma kamp som jag: att vara nykter 24 timmar framåt, inte ta det första glaset. Tillsammans kämpar vi, vi stöder varandra. Ingen behöver förklara något eller urskulda sig. Vi vet vilken sjukdom  vi har och hur hårt den slår.

Hur kul var det? Egentligen? Rädslan att göra bort sig och skräcken att inte kunna ta vara på sig, minnesluckorna, det svarta hålet, snubbelstegen, de eviga diskussionerna eller rättare sagt monologerna - ingen hörde eller brydde sig om vad de andra sa - hur kul var det? Bakfyllan, huvudvärken, ångesten, spyorna, återställaren, skärpningen, fånleendet, försvaret, äcklet, ångern. Hur kul var det?

Inget kul alls.

En av AA:s deviser är Gör det enkelt. Ett mycket bra råd som jag har nytta av. Jag har nämligen aldrig gjort det enkelt. Jag har komplicerat allt in i minsta detalj. Att saker kunde vara enkla och okomplicerade fanns inte i min föreställningsvärld. För det första tyckte jag att jag visste allting bättre än andra och att de behövde mina råd och synpunkter. Därför försökte jag att visa, råda och lära andra hur de skulle göra.

Mina råd var mycket svåra att följa och egentligen struntade alla i dem. De kanske låtsades att göra som jag ville, men i själva verket gjorde de som de själva ville. Självklart!

Numera försöker jag göra allt enkelt. Lösa allt på enklaste sätt. Det som sker, det sker och jag behöver inte rita upp en massa detaljerade planer över hur allt ska vara. Jag var ingen vidare regissör, jag strulade bara till det mesta. Nu känns allt mycket enklare.

Det enklaste av allt är att inte ta det första glaset. Gör jag inte det, så fortsätter livet att vara enkelt. Jag behöver inte smussla, ljuga, springa in på toaletten och gurgla, hålla andan i hissen, planera inköp, kolla att jag har vin hemma, planera fester och tillfällen, hålla koll på vad jag sagt till den ena eller andra.

Gör det enkelt! Ja. Och var ärlig. Då ordnar sig det mesta.

Att vara nykter på egen hand är ingen höjdare. Att vara det tillsammans med andra som har samma mål, samma erfarenheter är däremot en höjdare. Jag är tacksam för att AA finns, dit jag kan gå och dela mina erfarenheter med andra som känner igen sig. Då blir min nykterhet annat än ett kämpande med vita knogar. Ibland undrar jag hur det kan komma sig, att nykterheten känns så självklar, fylld med hopp och förväntan när jag delar den med andra nyktra alkoholister. Men varför analysera, det fungerar ju.

Gör det enkelt.

Skrivet av en manlig alkoholist. Återgivet med tillåtelse.

En  bok om medberoende och om mötet med barnet inom oss.

Ur Akademibokhandelns presentation:
"Man brukar säga att en familj som lider av alkoholism - eller en motsvarande företeelse - lever i ett hus med en flodhäst i vardagsrummet. Författaren belyser vad som händer med barn som växer upp i skuggan av en 'flodhäst' - alkoholism, arbetsnarkomani, trångsynt religiositet, våld eller andra former av utsatthet. Ofta insjuknar de i ett 'medberoende' - 'en sjukdom eller ett sjukdomsliknande tillstånd, som uppkommer då en människa lever nära en mycket stark företeelse och inte förmårbearbeta denna företeelse så att hon kan integrera den i sin personlighet utan anpassar sig till den'. Tommy Hellsten är författare, teolog, terapeut och en uppskattad föreläsare i både Finland och Sverige. Han är bosatt i Finland utanför Helsingfors."

Tula och jag kände varandra och jobbade ihop för längesen. Vi tappade kontakten också för längesen, så som man gör med människor som man jobbar med i ett projekt, träffar under en viss period. Hon lärde sig dricka på konstskolan i Helsingfors. Där drack man vodka ur dricksglas, där levde man som en boheme och sorger fanns inte.

Tula kom en gång till oss med sin dåvarande sambo, han spelade gitarr och sjöng visor och vi satt en sommarnatt i bersån och lyssnade. När det blev kyligt flyttade vi in med vinet och gitarren och korgstolarna knarrade på verandan och Hasse sjöng. Vi spelade in hans sång på kassettband, jag tror det finns kvar i någon låda.

Vi umgicks lite hackigt i fortsättningen, hon bjöd mig på middag. Vad allt hon kunde, men laga mat kunde hon inte. Kycklingen hon serverade var oätbar, halvt rå, vi petade i oss några risgryn och ett salladsblad. Efter den inledande drinken drack vi massor av vin och blev fruktansvärt fulla. Rhett Butler var tvungen att hämta mig. Jag var i ett bedrövligt tillstånd.

Tula gifte sig med en äldre man som var lika intresserad av att dricka som hon själv. Vi tappade kontakten, hörde bara att han satt på bänken vid torget igen, som han gjort före Tula. Hon tog tillbaka sitt flicknamn. Sista gången vi träffades av en slump sa hon att hon slutat dricka. Hon hade inte druckit på flera år. Det hade jag. Mer och mer. Jag minns att jag kände mig avundsjuk och en smula irriterad över att hon slutat dricka. Det kändes inte rättvist på något obegripligt sätt, jag betraktade det som ett slags svek. Mycket underligt.

För att Tula hade slutat att dricka, men inte jag, kändes det meningslöst att träffas. Vi sökte förr varandra för att vi drack tappert båda två. Nu var det bara jag kvar på gungbrädan. Vi sa hej och skildes åt. Mer fanns inte att säga.

Min kompis super. Vad ska jag göra? Det finns bara ett svar: Ingenting. Kompisen måste själv ta beslut. Det som andra säger tas som skäll, tjat, elakhet, påhitt, oförskämdhet, mobbning. Tyvärr.

Alla inlindade välmenta råd och synpunkter rinner av kompisen som vatten från en gås. Han eller hon lyssnar inte. I bästa fall får du ett snäsigt svar: ”Och du själv då! Du dricker ju också.”

En person som  dricker på ett alkoholistiskt sätt tycker att den dricker lagom, inte mer än andra. Om den har fått en insikt blir den aggressiv, förnekande, sårad, ja allt, över att någon understår sig att tycka något om drickandet.

Alkoholism är en så tragisk sjukdom att den som erbjuds hjälp blånekar och inte ens fattar varför den behöver hjälp. Det krävs ett bistert uppvaknande för att en alkoholist ska förstå att den behöver hjälp och måste sluta att dricka.

Den frågan får jag ibland. Nej, jag kan inte det. En liten skvätt finns inte i min värld. Antingen är det ingenting eller också är det enorma mängder tills jag blir aspackad och får svårt att ta mig hem. Så ser det ut för en alkoholist.

Det är bara ”normala” som kan dricka en liten skvätt och nöja sig med det. Jag som alkoholist törs inte ens ta en pralin med körsbär i likör, för jag vet inte vad som händer då. Glassen med romrussin väljer jag bort, punschpraliner och fikon i konjak är antagligen rena giftet för mig och jag avstår.

Det är ingen idé att truga mig. Jag är inte ledsen längre för att jag inte kan dricka alkohol. Jag tycker det är skönt att slippa. Jag hade inget kul till slut med spriten. Det blev bara jobbigt och svårt. Glädjen var borta. Den kommer aldrig tillbaka.

Glöm de där glittrande ögonblicken då Rhett Butler och jag skålade i champagne och såg varandra djupt in i ögonen! Självklart är det inte riktigt lika romantiskt att ta varsin tekopp och se varandra djupt i ögonen - men det får duga. Vi har det bättre så här. Och te är gott, för att inte tala om kolsyrat vatten.

Det går naturligtvis inte att beskriva den oerhörda känslan av att vara nykter när man vaknar för den som alltid är nykter när den vaknar. Vad är det för särskilt med det? Men baksmälla och öken i munnen och långt ner i matstrupen kan väl även icke-alkisar känna någon gång efter en fest.

Tänk då att känna så varje morgon! Plus en massa andra eländiga känslor när man stiger upp från sin tillknökade säng där svettiga lakan klibbat! Jag antar att den som alltid är nykter och aldrig bakis inte uppskattar det tillståndet speciellt mycket. Kanske den personen har trista, ruggiga mornar i alla fall.

Synd. Jag blir så sprittande lycklig när jag vaknar och vet att jag somnade nykter för att vakna nykter. Hela dagen ligger som en blank skridskois och jag kan glida ut och göra piruetter utan att genast ligga som Bambi på isen. Bara en sån sak!

Att bestämma sig för att bara dricka en öl är rena självbedrägeriet. En öl! Det blir tre, fyra, fem! Den som säger ett glas, bara ett enda glas, har snart svept hela flaskan. Så ser det ut. De flesta fattar galoppen. Utom alkoholisten som inte brukar inse sanningen förrän sist av alla.

För att bli nykter måste man först och främst vara ärlig. Det går inte att ljuga, inte ens för sig själv. ”Det är väl inte så farligt.” Nähä. Hur såg det ut förra helgen då? Kom du hem i tid? Var du nykter vid midnatt? Kommer du ihåg vad du gjorde? Var du bakis? Helgen innan? Var ärlig. I veckan? Var ärlig.

Å, vilken underbar söndagsmorgon! Att somna nykter och vakna nykter. Att inte ängsligt kolla hur mycket det finns kvar. Att inte kallt räkna med att eftersom vinet inte räcker, måste jag gå på krogen. Ta en pizza och en karaff rött. En karaff! Två. Minst. Fan, nästa helg måste jag köpa hem så det räcker.

Men det räckte aldrig.

Anneli mailade i morse. I går strax före tolv gick Janne bort. Vi visste att det bara var fråga om dagar. All behandling var avslutad, han fick smärtlindring utan begränsning, han försvann liksom fysiskt, blev en vit skugga insnärjd i slangar och bara enstaka stunder kunde han titta upp. Jag tyckte mycket om honom. Han var en av klipporna i min nykterhet. Han lyssnade,  ställde de rätta frågorna, kunde skratta, visa både kärlek och stränghet.

Han var gänglig och smal, gick som en sjöman, rökte som en skorsten. När han berättade om sin alkoholism som han varit nykter från i många år, förstod jag att han levt ett hårt liv. Nu hade han planer, skulle starta en ny verksamhet, allt såg bra ut. Den envisa hostan kändes inte bra, han lungröntgades och läkarna hittade en liten fläck på lungan. Det var i mitten av december. Sen gick det fort.

Jannes sjukdom var inte direkt relaterad till hans alkoholism. Men en alkoholist lever ett hårt liv. Slarvar med maten, äter tidvis inte alls eller fel sorts mat på oregelbundna tider, sover dåligt, röker för mycket, röker i stället för att dricka i kampen för nykterhet, motionerar lite eller inte alls, är inte ute i friska luften särskilt mycket, sliter på sin kropp och sin själ.

Nu är Janne död. En gång när jag ville skolka från ett möte i eftervårdsgruppen, kom han helt enkelt åkande genom hela stan för att hämta mig! Han var sådan. För honom var också andras nykterhet viktigare än bekvämlighet.  Janne var en vän och han är borta.

Den här veckan har jag gått på lunchmöten varje dag. I morgon ska jag också gå. Min lunchgrupp har möten varje vardag. På lördagar och söndagar väljer jag ofta en annan grupp som har möte under dagstid. Jag känner och känner igen många AA-medlemmar nu. Det är tryggt att se bekanta ansikten gång efter gång. De som gått före i programmet är stöttepelare, de delar med sig av sin erfarenhet. Vi som stapplar de första stegen lyssnar och berättar om vår kamp, hur livet varit och hur det nu förändrats.

Den som har en önskan att sluta dricka är välkommen till ett AA-möte. Det sägs inte något om lovat, slutat, bestämt sig, beslutat sluta dricka - det står önskar. Den önskan brukar växa fram hos en alkoholist så småningom. Då drickandet inte längre känns som en glädje och stimulans utan som ett olidligt tvång som leder till ensamhet och misär, kommer önskan att sluta dricka.

Alkoholisten vet kanske inte hur det ska gå till. Jag var hjälplös och kämpade förgäves för att sluta dricka. Jag visste inte några knep och jag misslyckades varje gång. Mina återfall blev mer och mer dramatiska. Jag kunde inte dricka och jag kunde inte sluta. Det var ohyggligt. Jag trodde dessutom att jag var ensam i hela världen, att det bara var jag som drack för mig själv, att det var något fel på mig.

När jag fick klart för mig att alkoholism är en sjukdom, kändes det som en lättnad. Jag var sjuk, jag kunde inte botas, men jag kunde få ordning på mitt liv och avhålla mig från alkohol om jag tog vissa steg, sökte gemenskap bland andra alkoholister och lärde mig att rannsaka mig själv och vara ödmjuk. Gemenskapen i Anonyma Alkoholister har blivit en viktig stadga i mitt liv. Jag behöver inte dricka mer.

Nog minns jag fredagskänslan! Den var förknippad med förväntningar och planer. Vi skulle ha något extra gott från delikatessdisken, vi skulle ha lilla drinken och vin till köttet och kanske lite virke till groggarna på kvällen. Helgen låg framför, allt var fest och mysigt.

Fredagskänslan var förknippad med alkohol och en promenad till Systemet. Hem med alla kassar, en  första liten skvätt rödvin medan jag packade upp och plockade in allt i kylen. Sen några glas medan jag lagade mat. Sen tog vi lilla drinken och sen åt vi, tände ljus på bordet, skålade och njöt.

Vindunken stod praktiskt placerad och mina ärenden ut i köket blev många för att fylla på medan vi satt i soffan och slötittade på någon underhållning. Sen var det inte mycket annat än att sova, tungt, svettigt och snurrigt. Bakfyllan var otrevlig, jag vaknade till då och då, kunde inte sova, gick upp och läste lite, zappade på TV, tog ett glas vin, gick och la mig. Det var en avslagnad fredagskänsla.

Lördagen var seg, jag sov länge. Alla ärenden jag skulle göra sköt jag upp, jag var glåmig och blek, håret behövde tvättas, det var så mycket som skulle göras innan jag ens kunde visa mig utomhus.

Jag har en helt annan fredagskänsla nu! Då går jag på veckans bästa AA-möte där alla mina vänner samlas. Sen sprids vi till olika håll efter att ha hållt varandra i handen och läst Sinnesrobönen. Bönen börjar göra verkan. Jag har fått sinnesro efter alla ångestladdade år, ro och frid i själen. Det är en underbar fredagskänsla!

Anhörig är en djupt personlig berättelse om vanmakten i att leva sida vid sida med en älskad människa på väg att gå under i missbruk. Här får vi möta den nya generationens missbrukare för vilka droger och alkohol är ett självklart inslag i ett liv fyllt av framgång och karriär. Det är en starkt drabbande skildring av en helvetesresa kantad av djupaste förtvivlan men trots det aldrig av uppgivenhet.

Leverskador, social utslagning. Det var vad jag trodde var de allvarliga konsekvenserna av alkoholism. Jag förstod inte att mina konsekvenser var att jag gjorde våghalsiga, chansartade saker, att jag följde med tillfälliga bekantskaper, att jag utsatte mig för känslolösa relationer med andra alkoholister, att jag pladdrade dumheter, skrattade åt fel saker och riskerade mitt känsloliv, svek mina principer och upplöste min moral.

Det var de allvarliga konsekvenser som jag fick men som jag inte såg och inte satte i samband med mitt alkoholmissbruk. Jag ryckte på axlarna, jag sa mig själv att det var väl inte så farligt, inte konstigt. Jag skyllde mina handlingar på att jag var berusad, som om det skulle vara en ursäkt för mitt beteende. Det var ingen ursäkt, det var en trist förklaring.

Jag hörde inte de meningslösa gaggiga diskussionerna, såg inte de flackande blickarna, raglande stegen, darrande händerna, kände inte den äckliga doften av svett och gammal fylla. Jag trodde jag hade roligt!

Samtidigt hade jag avlägsnat mig milsvitt från mitt jag, den flicka som var jag en gång, romantisk och känslig, fylld av drömmar och fantasier, ljusa framtidsplaner och trofasthet. Jag satt i rökiga klubbar och drack tillsammans med vad jag sade mig var mina vänner. Den tillvaron tyckte jag var god nog åt mig, jag var inte nogräknad vare sig när det gällde vinsorter eller dryckeskompisar, huvudsaken var att de drack i samma takt som jag.

Jag kunde rent av känna mig otroligt intellektuell och smart där jag viftade och argumenterade med håret alltmer rufsigt och orden alltmer schvårförschtåeliga. Visst hade jag roligt, visst var jag populär, visst var jag med i svängen, visst var jag i mitt livs ässe - morgondagen fanns inte.

Barnens konstbok

Februari är en trivsam månad med sitt Alla hjärtans dag, semlor och bokrea. Sen är det Antikmässan i Älvsjö och en massa nya filmer som haft premiär. Jag slank in i bokhandeln som hastigast, det var första året på länge som jag inte hade en lång önskelista, men jag har inte haft tid att studera katalogen i år.

Jag passade på att köpa Barnens konstbok, en underbar liten ordbok för barn, illustrerad med bilder från tavlor. Den har jag gett till doppresent ett par gånger och nu tänker jag lägga de här två på lager för de  nya bebisar som kommer i bekantskapskretsen.

Det blir fler besök i bokhandeln, jag såg en hel del som frestade.

Ja, det är det. Det är lika besvärligt som att vara allergisk mot t ex nötter, björkpollen, skaldjur eller hästar. Det finns en massa sjukdomar och åkommor som är jobbiga, gör ont och hindrar en från att göra olika saker. Att ha sjukdomen alkoholism är livsfarligt. Man dör till slut i förtid av skador man får på sina inre organ. Det är också vanligt att aktiva alkoholister råkar ut för olyckshändelser med dödlig utgång eller att de begår självmord.

Det kan ta lång tid att utveckla alkoholism. En del alkoholister kan dricka i decennier utan att de får skador, andra kanske får obotliga skador på inre organ bara efter några års hårt supande. Det finns tonåringar som har skrumplever - det blir mer och mer vanligt med tonåringar som dricker för mycket och för ofta.

Hårt drickande sätter spår i ansiktet - alkoholen lägger liksom en tunn mask över huden och ett tränat öga ser om en person dricker mycket alkohol. För unga kvinnor är det speciellt tråkigt att få den missklädsamma alkoholmasken över ansiktet.

Den som är alkoholist måste sluta dricka helt. Det är noll tolerans som gäller. Man kan inte lära sig att ”dricka lite grand”. Det är lika omöjligt som att den som är allergisk mot skaldjur, bara äter en enda räka eller en enda kräftklo. Allergin slår till ändå. Man kan likna alkoholism vid ett slags allergi och säga till sig själv: Jag är allergisk mot alkohol!

Det går inte att bli botad från sjukdomen alkoholism. Det är en sjukdom som läkarvetenskapen står hjälplös inför. Det finns mediciner, men de botar inte - de dämpar suget eller försvårar drickandet. Det finns ingen alkoholist som har blivit ”botad”. En alkoholist kan inte dricka måttfullt. Den dricker kopiöst och kan inte sluta dricka. Det är det som är sjukdomen. Att inte kunna sluta supa.

Jag har varit alkoholist i hela mitt vuxna liv. Numera vet jag att jag inte kan dricka alkohol, inte ens cider eller lättöl, men det tog lång tid för mig att fatta budskapet. Jag trodde länge att jag skulle kunna behärska min alkoholism, att det handlade om vilja och karaktär, men så är det inte. Alkoholism är en sjukdom och den enda medicin som fungerar är att sluta dricka.

Det låter enkelt, men är inte det. Inbyggt i alkoholism finns ett starkt sug, en het önskan, ett nära oemotståndligt behov att dricka mer, att bli berusad och ju mer man dricker desto mer tappar man omdömet och förmågan att uppföra sig normalt. Sen är man inne i ett ekorrhjul och det kan sluta mycket olyckligt.

Alkoholismens inbyggda sug och behov släpper inte greppet även hos den som är nykter sen lång tid tillbaka. Det är svårt för andra att förstå varför en alkoholist som varit nykter i kanske många, många år tar ett återfall och börjar dricka igen. Suget efter alkohol kan finnas kvar länge och kanske för alltid hos en alkoholist. Därför måste den som är sjuk vara på sin vakt hela livet. Aldrig glömma bort att sjukdomen bara ligger latent och kan blossa upp igen när som helst.

En gång alkoholist, alltid alkoholist. Glöm det där om att kunna hantera drickandet och dricka socialt som andra människor.

Ljuger man och mörkar hur mycket och hur ofta man dricker, är det omöjligt att få varaktig nykterhet. Att jag förstod att jag var alkoholist berodde mest på att jag betedde mig så dumt när jag var berusad. Jag utsatte mig för farliga situationer, umgicks med fel människor, var på fel platser och visade dåligt omdöme. Jag anade att någonting var fel och det enda kloka jag kunde hitta på var att inte dricka så mycket offentligt. Jag gömde mig hemma med flaskan. Där spelade det ingen roll om jag ramlade omkull, kräktes, somnade, öppnade en flaska till, pratade för mig själv, slog sönder saker, snubblade med mera.

Att jag skulle sluta dricka kändes inte särskilt nödvändigt. Jag fortsatte leva i en illusion om att alkohol var ett botemedel för att jag skulle må bra. Det var precis tvärtom . Till slut, när jag kom på avgiftning, fattade jag att det enda sättet för mig att behålla vett och heder, ekonomi och förnuft var att sluta dricka. Att inte sträcka ut handen efter det där första glaset. Gjorde jag det startade jag ett drickande som ofelbart skulle leda till sjukdom och död.

Med omutlig ärlighet kan man inte fortsätta bedra sig själv. En alkoholist lurar inte sin omgivning, bara sig själv. Min härva av livslögner höll på att förstöra allt i mitt liv. Alkoholen ledde mig rakt ner till en mänsklig botten. Där skulle jag sitta ensam i min fina skinnsoffa omgiven av alla mina saker, full som  en  alika, lallig och förvirrad. Jag stod på bottnen med dy upp till fotknölarna och den enda väg som fanns var uppåt. Annars skulle jag dö därnere.

Det spelade ingen roll att jag hade en fin utbildning, bra jobb med hög lön, allt man kunde begära av välfärd, jag var en ömklig alkis som darrade och spydde på mornarna. Det var hårt att erkänna - till och med inför mig själv.

Ibland känns det för komplicerat, det här med nykterheten. Jag menar, det är egentligen enkelt. Man behöver inte gå i psykoterapi och analysera hela sin barndom. Sanningen är att det inte går att dricka när man är alkoholist. Kan man inte åka störtlopp, gör man inte det om man inte är skvatt galen. Det slutar med katastrof, bruten nacke, livstids invaliditet och hjärnskador. Kan man inte dricka utan att livet blir en enda äcklig dokusåpa och man själv bär sig åt som en tönt, ska man inte dricka. Det fattar alla andra. Själv tror man att det går att dricka lite grand! Som om man skulle kunna åka störtlopp lite grand! Det går inte att stoppa i backen.

Det första glaset innehåller gift med samma effekt som cyankalium! Du dör efter att det första glaset leder till den ocean av sprit som du måste tömma. Krångla inte till det! Ta inte första glaset i dag, inte på 24 timmar. Så får du se hur det blir i morgon. Kanske det går att låta bli 24 timmar till.

Krångligare än så är det inte.

En alkoholist utan alkohol är en rastlös och förbannad varelse. Tillståndet kallas abstinens och präglas av stor oro, dåligt humör, aggressivitet och ångest. Tala om ett djur i bur!

Ett lättstuderat exempel på abstinens visar rökare. De behöver röka med jämna mellanrum och numera står de utomhus och huttrar i små grupper. Direkt efter sammanträdet eller vid minsta paus måste de ha sin cigarrett. De följer minsta motståndets lag och för bara en kort tid sedan kunde de röka inomhus ganska fritt. Klimatet har hårdnat för rökarna.

För en alkoholist är tillvaron inte lika enkel vid abstinens. Det är absolut inte accepterat att någon går avsides och tar sig en hutt. Det är otänkbart att tjänstemännen på ett stort företag samlas i små grupper och halar upp flaskor ur handväskor och innerfickor och smuttar på sprit medan de tar en bensträckare.

Alkohol måste skötas diskret och i slutna kretsar. En alkoholist kan ta sig en klunk i avskildhet, det händer på arbetsplatser varje dag, men det betraktas som förkastligt.

Den rastlöse och förbannade kompisen har det svårt. Abstinens är inget trevligt gosigt tillstånd. Inuti kroppen sitter en törstig varg och klöser. Många alkoholister kan helt enkelt inte vänta tills de kommer hem. De mellanlandar på en ölservering på hemvägen. Andra har helt rivit alla barriärer och tar sig en återställare på toaletten, proppar sen munnen full med tuggummi och halstabletter. För min del drack jag inte på jobbet, men jag hade mycket bråttom hem till min väntande bag-in-box.

Det finns ett fantastiskt sätt att hålla sig nykter! Man ska inte ta det första glaset. Så himla enkelt är det. Tar inte alkoholisten det första glaset, är saken klar.

En alkoholist kan nämligen inte nöja sig med ett glas. Det blir alltid flera. Trots att jag varje gång lovade mig själv dyrt och heligt att i kväll ska jag bara dricka ett glas vin, så blev det alltid flera glas vin, till slut var hela flaskan tom. Varje gång! Jag lärde mig aldrig.

Nu vet jag att jag ska akta mig för det första glaset. Det har jag lärt mig på AA. Så enkelt är det.

Om du vill pröva om du är alkoholist ska du gå ut på en bar, beställa ett glas av din dryck, vin, öl eller vad det kan vara. Dricker du bara det glaset och inget mer varken på baren eller sen hemma, är du antagligen inte alkoholist. Enkelt prov, va?

Jag vaknade inte. Jag sov vidare i trygg förvissning om att det inte var så farligt att dricka  vin. Jag gick inte ut och gjorde skandal, jag vaknade inte i fyllecell, jag slogs inte med ordningsvakter eller körde bil på fyllan. Jag hade bra ekonomi, jag skötte mitt jobb och mitt hem, jag var respekterad och hade gott renommé, jag hade allt jag behövde och vännerna vimlade runt mig. Vi hade fester och middagar, allt var bara roligt och bra.

Jag vaggade mig själv till ro med förvissningen att det inte var så farligt att dricka ”lite” vin. Som om en dryg flaska vin om dagen inte skulle vara farligt! Efter jobbet rusade jag hem till vinflaskan - jag somnade ofta med kläderna på i någon soffa eller fåtölj. Dag lades till dag, vecka till vecka och jag drack varje dag. På helgerna drack jag mer och på semestern drack jag från morgon till kväll.

Men farligt trodde jag inte det var.

Jag inbillade mig att jag var ensam om problemet. Därför smög jag med mitt drickande och gjorde allt för att hålla skenet uppe. Ingen skulle komma på mig med att dricka för mycket. Det skulle vara en outhärdlig skam!

Nu dricker jag inte. Jag är en nykter alkoholist. Jag vet att andra lever i samma eländiga lögn som jag gjorde. Många kvinnor gör precis som jag: de dricker varje kväll efter jobbet. De håller det tyst för sig själva, de låtsas inte om att de dricker. De smusslar undan flaskor och glas, de har gömställen, de byter Systembolag där de handlar, de låtsas inte om att det finns några problem. Utåt sett gör det inte det heller.

Men vakna då, för sjutton! Vakna, vännen, innan det har gått för långt! Det finns en nödbroms! Använd den.

Underbare trygge Raffe som nästan dagligen kommer till min hemmagrupp på AA säger ibland så bra saker. I dag pratade han om hur mycket en sekund kan vara värd i olika vinter-OS-sammanhang. En bråkdel av en sekund är skillnaden mellan en medalj och att inte hamna på pallen. Det är hundradelar som gäller, en sekund är en evighet i störtlopp och storslalom.

En sekund är skillnaden mellan liv och död för en alkoholist, sa Raffe så sant. Det tar kanske inte ens en sekund för en alkoholist att sträcka ut sin arm till det första glas som är inledningen till den branta färden ner till bottnen. En sekund mellan ett nyktert liv och fritt fall ner i en avgrund.

Inom EU finns 300 miljoner vuxna medborgare. 100 miljoner av dem råsuper (dricker måttlöst) minst en gång per månad, alltså var tredje vuxen EU-medborgare. Minst en gång per månad!

Ca 40 miljoner dricker för mycket varje månad - det innebär rejäl fylla flera gånger varje månad. Då talar vi inte om en skvätt vin eller ett par öl utan mycket större doser.

Av dessa 40 miljoner som dricker för mycket är 23 miljoner alkoholister, dvs de kan inte sluta dricka. Det bor och verkar 23 miljoner vuxna människor inom EU som är alkoholister. Det är en ofattbar siffra.

Vad gör vi med alla dessa människor varav många fortfarande är under 20 år? Det finns en naturlig avgång genom död av alkoholskador, olycksfall, självmord, mord pga alkohol, men nya alkoholister tillkommer ständigt i de yngre årskullarna.

Hur fungerar familjeliv, arbetsliv, trafik, sociala sammanhang när 23 miljoner rena alkoholister plus 77 miljoner andra som dricker måttlöst minst en gång i månaden ska hantera verkligheten i vårt Europa? Kan det alls fungera?

Felix kom för att lämna tillbaka en del lånade saker och säga adjö. Han åker i kväll till behandlingshemmet. Till och med nu känner jag tvivel att han ska resa. Han såg samlad ut, seriös. Kanske han menar allvar den här gången. Jag vågar inte tro längre, mitt förtroende är skadat och det känns sorgligt. Han säger att allt ska bli bra, han ska komma tillbaka, han ska hitta sitt gamla jag, den äkta Felix som finns djupt inne i hans personlighet och bygga upp sitt liv på nytt.

Visst vill jag tro. Jag grät. Jag älskade den där pojken som fanns under alla skal av besatthet och vansinne. Jag önskar att han lyckas, jag önskar men jag vågar inte tro.

Det blev inget AA. Jag orkade inte. I stället sov jag länge och tog det lugnt. RB var heller inte pigg. Jag känner mig svag och deppig, det känns inte som om det fanns något liv kvar i min nötta kropp.

Felix hör inte av sig. Han har ännu inte kommit iväg till sin behandling. Han är en fars. Jag ska ringa Maria. Hon och Daisy ska komma på besök nästa vecka. Ettåringar är precis vad jag behöver umgås med. De allra minsta, små toddlers som just lärt sig ta sina första steg är de mest ljuvliga människorna. De är som kloka små gubbar och gummor, de vet allt, de förstår allt och de har en helt otrolig kapacitet. Jag längtar. Inte ens Daisy fick Felix att sluta supa. Inte ens Daisy. Ska hon sitta på Alanon en dag och förbanna sin suput till farsa? — Du ska se på dem som lyckas, säger min kloka mentor. Titta inte på dem som  misslyckas!

Det är lätt att fastna i medlidande och hopplöshet när någon faller bort ur gemenskapen. Oddsen är så usla för alkoholister att bli nyktra och behålla sin nykterhet. Verkligt usla. Den som inte har problemet, förstår det heller inte.

I början av min behandling trodde jag alla skulle lyckas, jag var helt övertygad om det. Sen fick jag veta att den ena efter den andra fallit undan, tagit återfall, struntat i AA, inte kom till efterbehandlingen, inte höll sig nyktra ens en vecka eller två efter vistelsen på behandlingshemmet. Det gjorde ont. Nu har jag lärt mig att det finns inget sprödare än en alkoholists nykterhet.

Alkoholen är listig, falsk och stark. Den övermannar vem som helst. När alkoholen går till angrepp är det inte många som klarar frestelsen. Det krävs omätlig kraft att stå emot. Jag måste be till min högre kraft att få hjälp. Jag - liksom alla andra - klarar det inte av egen kraft. Det har blivit naturligt för mig att vända mig till det som jag kallar min högre kraft, kraften utanför mig själv som jag kan be till. Andra kallar det Gud. Varje morgon talar jag (eller ber) till den kraften som jag måste ha hjälp av för att inte dricka. För att kunna leva som en bra och god människa och för att inte falla tillbaka i mitt gamla beteende.

Jag är inte religiös, men jag är en troende människa. Jag tror att det finns något större än den ynkliga lilla människan, något som vi aldrig kan utforska men som vi ändå kan lita på och känna styrka komma strömmande från.

Det kryper i kroppen. Jag känner en obestämd oro. Det är ett tag sen jag gick till AA. Jag har varit på sjukhus, åkt ut och in några gånger, sen har jag inte orkat att gå på mina möten. De är så viktiga. Det är i gemenskapen med andra med samma sjukdom som styrkan finns. Den finns inte i ensamheten hemma. Där blir det rastlösa promenader till kylskåpet, till kexburken, till korsordet, till datorn, teven, till sängen.

Den här känslan känner jag igen. Den brukade jag släcka med alkohol. All oro, all ångest, rädsla och missmod lät jag plaska omkring i en flod av alkohol. Jag vågade inte släppa fram några känslor, de skulle alla drunkna så att jag blev osårbar. Sen blev jag den ömkligaste av alla, en våt trasa som använde en massa pappersnäsdukar och satt och hulkade och kranade mer vin och mer vin.

Jag måste gå på AA-möte. I morgon går jag på lördagsmötet där jag brukar träffa en massa bekanta. Jag vet att en del tror jag tagit återfall eftersom jag inte synts till på ett par veckor. Det är med oro och sorg man noterar att någon uteblir under lång tid. Jag har ringt och berättat varför jag inte kommer på ett tag, men nu måste jag gå även om jag är trött och fortfarande har ont.

AA ger styrka till oss alkoholister. Det är som ren magi hur ett möte med andra i samma situation kan hjälpa, trösta, stärka och ge nya krafter. Ingen kan egentligen förklara vad det är som händer, bara att det händer.

Jag drömmer ibland att jag dricker. Jag blir så förtvivlad när jag gör det, när jag vaknar tror jag först att det är sant. Jag har till och med känt mig bakfull när jag vaknat precis som om jag hade varit på världens fyllefest. All min kamp är förgäves, känner jag ett ögonblick, allt är förstört! Sen inser jag att allt var en dröm. Jag har inte druckit, jag har inte fått i mig en droppe alkohol.

Det är en kvalificerad mardröm och när jag läser i böckerna hittar jag att sådana drömmar är vanliga. Underligt. Det märkliga är att drickandet i drömmen är så fyllt av fasa - det finns ingen glädje eller fest över det, bara förtvivlan och misslyckande. Tur att det är så. Drömmen ger ingen längtan, den fungerar bara som varning och påminnelse.

I början av min nykterhet drömde jag ofta om alkohol. Nu är det sällan, men i natt hade jag en sådan dröm igen. Jag irrade omkring i en underlig miljö och drack tillsammans med några som jag förut brukade vara på krogen med. Jag kände samma förtvivlan som vanligt när jag vaknade, men jag förstod direkt att det inte var sant och det kändes så underbart! Jag sjöng i duschen, det brukar jag aldrig göra!

Alkoholism är en sjukdom som kräver mer och mer alkohol. Den som dricker får med tiden högre toleransnivå. Jag kunde efter några år dricka en hel flaska vin på egen hand, men så småningom ökade jag dosen och öppnade ytterligare en flaska för att känna mig nöjd. När bag-in-box lanserades, dvs fyra flaskor = tre liter vin i förpackningen märkte jag att min konsumtion ökade. Jag övergick från den ena ”flaskan” till den andra utan att särskilt lägga märke till det och det dröjde inte länge förrän en sådan box var tömd och jag stod med en sladdrig plastpåse, klippte av ett hörn och klämde ut de sista dropparna.

Efter många år var jag inte nöjd med bara vin, jag ville ha starkare sorter och drack starksprit som jag inte gjort i början. Då kunde jag ha flaskor med sprit hemma utan att röra dem. Nu gick jag direkt på flaskor med whisky, vodka eller gin. Jag drack egentligen allt som innehöll alkohol. Vi kunde aldrig ha ett fyllt barskåp, för flaskorna tömdes i svindlande rask takt.

Hade jag kunnat sluta medan jag ännu var på lättvinsstadiet? Det vet jag inte. Jag gjorde aldrig något allvarligt försök och ärligt så tror jag inte att jag hade kunnat sluta då. Jag ville dricka, ville känna mig berusad, ville glömma och trösta mig, behövde dricka för att må bra. Att det skulle vara farligt föll mig inte in då. Mitt drickande var fortfarande på lekstadiet. Jag hade inte fått några konsekvenser som störde min sinnesfrid. Inte än...