Minnen från dimman III
Tula och jag kände varandra och jobbade ihop för längesen. Vi tappade kontakten också för längesen, så som man gör med människor som man jobbar med i ett projekt, träffar under en viss period. Hon lärde sig dricka på konstskolan i Helsingfors. Där drack man vodka ur dricksglas, där levde man som en boheme och sorger fanns inte.
Tula kom en gång till oss med sin dåvarande sambo, han spelade gitarr och sjöng visor och vi satt en sommarnatt i bersån och lyssnade. När det blev kyligt flyttade vi in med vinet och gitarren och korgstolarna knarrade på verandan och Hasse sjöng. Vi spelade in hans sång på kassettband, jag tror det finns kvar i någon låda.
Vi umgicks lite hackigt i fortsättningen, hon bjöd mig på middag. Vad allt hon kunde, men laga mat kunde hon inte. Kycklingen hon serverade var oätbar, halvt rå, vi petade i oss några risgryn och ett salladsblad. Efter den inledande drinken drack vi massor av vin och blev fruktansvärt fulla. Rhett Butler var tvungen att hämta mig. Jag var i ett bedrövligt tillstånd.
Tula gifte sig med en äldre man som var lika intresserad av att dricka som hon själv. Vi tappade kontakten, hörde bara att han satt på bänken vid torget igen, som han gjort före Tula. Hon tog tillbaka sitt flicknamn. Sista gången vi träffades av en slump sa hon att hon slutat dricka. Hon hade inte druckit på flera år. Det hade jag. Mer och mer. Jag minns att jag kände mig avundsjuk och en smula irriterad över att hon slutat dricka. Det kändes inte rättvist på något obegripligt sätt, jag betraktade det som ett slags svek. Mycket underligt.
För att Tula hade slutat att dricka, men inte jag, kändes det meningslöst att träffas. Vi sökte förr varandra för att vi drack tappert båda två. Nu var det bara jag kvar på gungbrädan. Vi sa hej och skildes åt. Mer fanns inte att säga.
Tula kom en gång till oss med sin dåvarande sambo, han spelade gitarr och sjöng visor och vi satt en sommarnatt i bersån och lyssnade. När det blev kyligt flyttade vi in med vinet och gitarren och korgstolarna knarrade på verandan och Hasse sjöng. Vi spelade in hans sång på kassettband, jag tror det finns kvar i någon låda.
Vi umgicks lite hackigt i fortsättningen, hon bjöd mig på middag. Vad allt hon kunde, men laga mat kunde hon inte. Kycklingen hon serverade var oätbar, halvt rå, vi petade i oss några risgryn och ett salladsblad. Efter den inledande drinken drack vi massor av vin och blev fruktansvärt fulla. Rhett Butler var tvungen att hämta mig. Jag var i ett bedrövligt tillstånd.
Tula gifte sig med en äldre man som var lika intresserad av att dricka som hon själv. Vi tappade kontakten, hörde bara att han satt på bänken vid torget igen, som han gjort före Tula. Hon tog tillbaka sitt flicknamn. Sista gången vi träffades av en slump sa hon att hon slutat dricka. Hon hade inte druckit på flera år. Det hade jag. Mer och mer. Jag minns att jag kände mig avundsjuk och en smula irriterad över att hon slutat dricka. Det kändes inte rättvist på något obegripligt sätt, jag betraktade det som ett slags svek. Mycket underligt.
För att Tula hade slutat att dricka, men inte jag, kändes det meningslöst att träffas. Vi sökte förr varandra för att vi drack tappert båda två. Nu var det bara jag kvar på gungbrädan. Vi sa hej och skildes åt. Mer fanns inte att säga.
Kommentarer
Trackback