Inte ens hej!
Tro inte ett ord av vad en missbrukare säger. Inte ett ord! Till och med ett enkelt ”hej” är ett ord man ska misstänka om det kommer från en beroende, sa en erfaren person till mig. Det finns ingen hejd på manipulation och falskhet. Lögnerna står som spön i backen, det går inte att skilja lögn från sanning, fakta från fiction. Allt blir en enda röra av motstridiga uppgifter, klockslag och datum, svikna löften, heliga eder och lånade pengar.
Herregud, den där jackan! Jag kan fortfarande reta mig på den! Felix nämner den inte med ett ord. För honom har den alltid varit hans och att han kvitterat ut över tusen spänn och ändå behöll den, rycker han på axlarna åt. Hans enorma manipulationsförmåga har firat triumfer och jag är en naiv, blåögd idiot.
Idiot skrev jag. Jag skäms, jag känner mig snopen och lurad, dum, korkad, jag har verkligen åkt på en blåsning. Som den där gången med julklappsdressen till Daisys första jul. Jag får pengar i morgon, jag vill så gärna... sa Felix. Jag blev rörd, tyckte att det var OK att han ville ge sin lilla babydotter en fin julröd sammetsdress och jag betalade den inne på Lindex. I morgon skulle jag ju få tillbaka pengarna, självklart.
Detta hände tre dagar före julafton förra året. Fick jag tillbaka pengarna? Nä. Inte ens ett ”hej” kan man lita på. Felix ska åka på fredag den här veckan. Han har varit på väg ända sen trettonhelgen. Det ena efter det andra gör att resan måste skjutas upp. Jag tror inte ett ord.
Åker han tåg kommer han att hitta en suparkompis i kupén, hoppa av i någon håla och dricka vidare tills kompisens pengar är slut. Flyger han blir han säkert sjuk alldeles före ombordstigning, förd tillbaka, inlagd i ett sjukrum där han bjuds på öl av medlidsam personal på Arlanda. Jag tror allt är möjligt. I Felix värld är allt omöjligt möjligt och tvärtom, om någon förstår vad jag menar. Måtte, måtte jag få säga ”hej” till Felix snart.
Herregud, den där jackan! Jag kan fortfarande reta mig på den! Felix nämner den inte med ett ord. För honom har den alltid varit hans och att han kvitterat ut över tusen spänn och ändå behöll den, rycker han på axlarna åt. Hans enorma manipulationsförmåga har firat triumfer och jag är en naiv, blåögd idiot.
Idiot skrev jag. Jag skäms, jag känner mig snopen och lurad, dum, korkad, jag har verkligen åkt på en blåsning. Som den där gången med julklappsdressen till Daisys första jul. Jag får pengar i morgon, jag vill så gärna... sa Felix. Jag blev rörd, tyckte att det var OK att han ville ge sin lilla babydotter en fin julröd sammetsdress och jag betalade den inne på Lindex. I morgon skulle jag ju få tillbaka pengarna, självklart.
Detta hände tre dagar före julafton förra året. Fick jag tillbaka pengarna? Nä. Inte ens ett ”hej” kan man lita på. Felix ska åka på fredag den här veckan. Han har varit på väg ända sen trettonhelgen. Det ena efter det andra gör att resan måste skjutas upp. Jag tror inte ett ord.
Åker han tåg kommer han att hitta en suparkompis i kupén, hoppa av i någon håla och dricka vidare tills kompisens pengar är slut. Flyger han blir han säkert sjuk alldeles före ombordstigning, förd tillbaka, inlagd i ett sjukrum där han bjuds på öl av medlidsam personal på Arlanda. Jag tror allt är möjligt. I Felix värld är allt omöjligt möjligt och tvärtom, om någon förstår vad jag menar. Måtte, måtte jag få säga ”hej” till Felix snart.
Kommentarer
Trackback