© Torrdockan

Leverskador, social utslagning. Det var vad jag trodde var de allvarliga konsekvenserna av alkoholism. Jag förstod inte att mina konsekvenser var att jag gjorde våghalsiga, chansartade saker, att jag följde med tillfälliga bekantskaper, att jag utsatte mig för känslolösa relationer med andra alkoholister, att jag pladdrade dumheter, skrattade åt fel saker och riskerade mitt känsloliv, svek mina principer och upplöste min moral.

Det var de allvarliga konsekvenser som jag fick men som jag inte såg och inte satte i samband med mitt alkoholmissbruk. Jag ryckte på axlarna, jag sa mig själv att det var väl inte så farligt, inte konstigt. Jag skyllde mina handlingar på att jag var berusad, som om det skulle vara en ursäkt för mitt beteende. Det var ingen ursäkt, det var en trist förklaring.

Jag hörde inte de meningslösa gaggiga diskussionerna, såg inte de flackande blickarna, raglande stegen, darrande händerna, kände inte den äckliga doften av svett och gammal fylla. Jag trodde jag hade roligt!

Samtidigt hade jag avlägsnat mig milsvitt från mitt jag, den flicka som var jag en gång, romantisk och känslig, fylld av drömmar och fantasier, ljusa framtidsplaner och trofasthet. Jag satt i rökiga klubbar och drack tillsammans med vad jag sade mig var mina vänner. Den tillvaron tyckte jag var god nog åt mig, jag var inte nogräknad vare sig när det gällde vinsorter eller dryckeskompisar, huvudsaken var att de drack i samma takt som jag.

Jag kunde rent av känna mig otroligt intellektuell och smart där jag viftade och argumenterade med håret alltmer rufsigt och orden alltmer schvårförschtåeliga. Visst hade jag roligt, visst var jag populär, visst var jag med i svängen, visst var jag i mitt livs ässe - morgondagen fanns inte.