Förlorade dagar
Felix har inte hörts av på ett tag. När han inte ringer har han druckit. Kanske han skäms för mig. Jag hör direkt om han druckit och brukar kommentera det. Han får tydligen på omvägar veta att jag blivit sjuk och skriver ett sms. Jag svarar, men sen händer inget mer.
Jag hamnar på sjukhus och får ligga kvar ett tag. Min sjukdom har ingenting med min alkoholism att göra, även om jag aldrig druckit en droppe skulle den sjukdomen kunna ha drabbat mig. När jag ligger där och tittar ut över takåsar och har tråkigt, ont och svettigt, tänker jag inte på alkohol. Det finns inte med i mitt medvetande. Jag är är alldeles lugn trots att jag går igenom en operation under lokalbedövning. Tidigare har jag varit skräckslagen för sjukhus, läkare, vita rockar, operationssalar. Nu är jag alldeles lugn. Läkaren som opererar märker det och ger beröm. Det gör ont trots bedövningen och jag behöver en hand som håller i min. En sköterska ger mig sin.
Medan jag ligger kvar på sjukhuset hinner jag tänka en hel del. Det är skönt att vila, lyssna lite på radio, läsa tidningen och sova extra mycket. Jag börjar känna mig utvilad. Sista veckan kommer Felix på besök. Han ska resa till ett behandlingshem. Det har varit på tal flera månader, men han har lycktas slingra sig undan hela tiden. Jag tror inte på det där förrän jag säkert vet att han är på plats.
Han sitter på besöksstolen och luktar sprit.
— Du har druckit, säger jag.
— Ja, varje dag, svarar han.
— Du ska till behandlingshem. Du ska ju sluta!
— Men till dess dricker jag.
— Hälsa Blanche, säger jag när han går.
— Hon hällde ut en flaska fin whisky för mig i går, säger Felix och så går han.
När han gått känner jag mig trött. Nedslagen. Jag hoppas ingenting längre. Nu tror jag inte på bättring för hans del, det gjorde jag förut. Varje gång han hade bestämt sig för att bli nykter, trodde jag honom. Jag gick på det varje gång! En liten, liten önskan om att bli överraskad finns någonstans i djupet av hjärtat. En liten, knappt kännbar förhoppning om att han ska sluta dricka, ska bli frisk, ska vara nykter, ska ta tag i sitt liv. Hoppet dör visst aldrig. Hur många besvikelser överlever hoppet egentligen?
Jag hamnar på sjukhus och får ligga kvar ett tag. Min sjukdom har ingenting med min alkoholism att göra, även om jag aldrig druckit en droppe skulle den sjukdomen kunna ha drabbat mig. När jag ligger där och tittar ut över takåsar och har tråkigt, ont och svettigt, tänker jag inte på alkohol. Det finns inte med i mitt medvetande. Jag är är alldeles lugn trots att jag går igenom en operation under lokalbedövning. Tidigare har jag varit skräckslagen för sjukhus, läkare, vita rockar, operationssalar. Nu är jag alldeles lugn. Läkaren som opererar märker det och ger beröm. Det gör ont trots bedövningen och jag behöver en hand som håller i min. En sköterska ger mig sin.
Medan jag ligger kvar på sjukhuset hinner jag tänka en hel del. Det är skönt att vila, lyssna lite på radio, läsa tidningen och sova extra mycket. Jag börjar känna mig utvilad. Sista veckan kommer Felix på besök. Han ska resa till ett behandlingshem. Det har varit på tal flera månader, men han har lycktas slingra sig undan hela tiden. Jag tror inte på det där förrän jag säkert vet att han är på plats.
Han sitter på besöksstolen och luktar sprit.
— Du har druckit, säger jag.
— Ja, varje dag, svarar han.
— Du ska till behandlingshem. Du ska ju sluta!
— Men till dess dricker jag.
— Hälsa Blanche, säger jag när han går.
— Hon hällde ut en flaska fin whisky för mig i går, säger Felix och så går han.
När han gått känner jag mig trött. Nedslagen. Jag hoppas ingenting längre. Nu tror jag inte på bättring för hans del, det gjorde jag förut. Varje gång han hade bestämt sig för att bli nykter, trodde jag honom. Jag gick på det varje gång! En liten, liten önskan om att bli överraskad finns någonstans i djupet av hjärtat. En liten, knappt kännbar förhoppning om att han ska sluta dricka, ska bli frisk, ska vara nykter, ska ta tag i sitt liv. Hoppet dör visst aldrig. Hur många besvikelser överlever hoppet egentligen?
Kommentarer
Postat av: Ninni
Hejsan...
Hittade din blogg ikväll. Nu har jag suttit här en lång stund och läst. Och läst.
Du skriver otroligt bra, du kan verkligen uttrycka dig, på alla sätt och vis.
Eftersom jag levt med en alkoholist så känner jag igen mycket...Det gör ont.
Men så är ju livet. Jag hoppas du klarar av det du föresatt dig. Verkligen! Jag håller tummarna för dig.
Kika gärna in på min blogg, där jag försöker berätta om mitt liv...men jag gör det i tredje person, eftersom det känns lättare.
Du får gärna höra av dig till mig med...Kram till dig från en medmänniska...
Postat av: Rakel
Tack medmänniska. Jag har besökt din blogg och du skriver bra och ärligt.
Kram
Torrdockan
Trackback