© Torrdockan

Ibland vägrar jag att ha åsikter. Vill inte tycka och tänka och uttala mig om ditten och datten. Det känns som ett krav att alla ska ha en åsikt om allt smått och stort som händer. Jag sätter mig på bakhasorna och skriker: Nej!

Jag vill inte ha åsikter om danska teckningar och tecknare och ambassadbränder och utrikesministrar och upplopp och flaggbränder. Vill inte. Min åsikt behövs inte. Varje person tycks kunna avkrävas åsikter, bloggar man ska man tycka till från morgon och kväll för att hänga med. Om man inte har någon åsikt är man ingen i bloggosfären. Helst ska man tycka som de flesta, det finns inte så mycken plats för avvikande åsikter. Det finns rumsrena åsikter och det finns åsikter man helst ska sopa under mattan. De flesta vet vilken åsikt som är rumsren. Annars kan man fukta fingret och känna efter varifrån vinden blåser.

Nu är det läge för mig att koppla bort åsiktsmaskinen, den får gå på frigång. Kanske har jag en åsikt långt inuti, men jag vill inte släpa upp den i ljuset och knacka ner den och börja chatta och tjata och diskutera och fäktas.  Var och en får tycka vad den vill - jag passar!