Svaga livstecken
Det blev inget AA. Jag orkade inte. I stället sov jag länge och tog det lugnt. RB var heller inte pigg. Jag känner mig svag och deppig, det känns inte som om det fanns något liv kvar i min nötta kropp.
Felix hör inte av sig. Han har ännu inte kommit iväg till sin behandling. Han är en fars. Jag ska ringa Maria. Hon och Daisy ska komma på besök nästa vecka. Ettåringar är precis vad jag behöver umgås med. De allra minsta, små toddlers som just lärt sig ta sina första steg är de mest ljuvliga människorna. De är som kloka små gubbar och gummor, de vet allt, de förstår allt och de har en helt otrolig kapacitet. Jag längtar. Inte ens Daisy fick Felix att sluta supa. Inte ens Daisy. Ska hon sitta på Alanon en dag och förbanna sin suput till farsa? — Du ska se på dem som lyckas, säger min kloka mentor. Titta inte på dem som misslyckas!
Det är lätt att fastna i medlidande och hopplöshet när någon faller bort ur gemenskapen. Oddsen är så usla för alkoholister att bli nyktra och behålla sin nykterhet. Verkligt usla. Den som inte har problemet, förstår det heller inte.
I början av min behandling trodde jag alla skulle lyckas, jag var helt övertygad om det. Sen fick jag veta att den ena efter den andra fallit undan, tagit återfall, struntat i AA, inte kom till efterbehandlingen, inte höll sig nyktra ens en vecka eller två efter vistelsen på behandlingshemmet. Det gjorde ont. Nu har jag lärt mig att det finns inget sprödare än en alkoholists nykterhet.
Alkoholen är listig, falsk och stark. Den övermannar vem som helst. När alkoholen går till angrepp är det inte många som klarar frestelsen. Det krävs omätlig kraft att stå emot. Jag måste be till min högre kraft att få hjälp. Jag - liksom alla andra - klarar det inte av egen kraft. Det har blivit naturligt för mig att vända mig till det som jag kallar min högre kraft, kraften utanför mig själv som jag kan be till. Andra kallar det Gud. Varje morgon talar jag (eller ber) till den kraften som jag måste ha hjälp av för att inte dricka. För att kunna leva som en bra och god människa och för att inte falla tillbaka i mitt gamla beteende.
Jag är inte religiös, men jag är en troende människa. Jag tror att det finns något större än den ynkliga lilla människan, något som vi aldrig kan utforska men som vi ändå kan lita på och känna styrka komma strömmande från.
Felix hör inte av sig. Han har ännu inte kommit iväg till sin behandling. Han är en fars. Jag ska ringa Maria. Hon och Daisy ska komma på besök nästa vecka. Ettåringar är precis vad jag behöver umgås med. De allra minsta, små toddlers som just lärt sig ta sina första steg är de mest ljuvliga människorna. De är som kloka små gubbar och gummor, de vet allt, de förstår allt och de har en helt otrolig kapacitet. Jag längtar. Inte ens Daisy fick Felix att sluta supa. Inte ens Daisy. Ska hon sitta på Alanon en dag och förbanna sin suput till farsa? — Du ska se på dem som lyckas, säger min kloka mentor. Titta inte på dem som misslyckas!
Det är lätt att fastna i medlidande och hopplöshet när någon faller bort ur gemenskapen. Oddsen är så usla för alkoholister att bli nyktra och behålla sin nykterhet. Verkligt usla. Den som inte har problemet, förstår det heller inte.
I början av min behandling trodde jag alla skulle lyckas, jag var helt övertygad om det. Sen fick jag veta att den ena efter den andra fallit undan, tagit återfall, struntat i AA, inte kom till efterbehandlingen, inte höll sig nyktra ens en vecka eller två efter vistelsen på behandlingshemmet. Det gjorde ont. Nu har jag lärt mig att det finns inget sprödare än en alkoholists nykterhet.
Alkoholen är listig, falsk och stark. Den övermannar vem som helst. När alkoholen går till angrepp är det inte många som klarar frestelsen. Det krävs omätlig kraft att stå emot. Jag måste be till min högre kraft att få hjälp. Jag - liksom alla andra - klarar det inte av egen kraft. Det har blivit naturligt för mig att vända mig till det som jag kallar min högre kraft, kraften utanför mig själv som jag kan be till. Andra kallar det Gud. Varje morgon talar jag (eller ber) till den kraften som jag måste ha hjälp av för att inte dricka. För att kunna leva som en bra och god människa och för att inte falla tillbaka i mitt gamla beteende.
Jag är inte religiös, men jag är en troende människa. Jag tror att det finns något större än den ynkliga lilla människan, något som vi aldrig kan utforska men som vi ändå kan lita på och känna styrka komma strömmande från.
Kommentarer
Trackback