© Torrdockan

Ljuger man och mörkar hur mycket och hur ofta man dricker, är det omöjligt att få varaktig nykterhet. Att jag förstod att jag var alkoholist berodde mest på att jag betedde mig så dumt när jag var berusad. Jag utsatte mig för farliga situationer, umgicks med fel människor, var på fel platser och visade dåligt omdöme. Jag anade att någonting var fel och det enda kloka jag kunde hitta på var att inte dricka så mycket offentligt. Jag gömde mig hemma med flaskan. Där spelade det ingen roll om jag ramlade omkull, kräktes, somnade, öppnade en flaska till, pratade för mig själv, slog sönder saker, snubblade med mera.

Att jag skulle sluta dricka kändes inte särskilt nödvändigt. Jag fortsatte leva i en illusion om att alkohol var ett botemedel för att jag skulle må bra. Det var precis tvärtom . Till slut, när jag kom på avgiftning, fattade jag att det enda sättet för mig att behålla vett och heder, ekonomi och förnuft var att sluta dricka. Att inte sträcka ut handen efter det där första glaset. Gjorde jag det startade jag ett drickande som ofelbart skulle leda till sjukdom och död.

Med omutlig ärlighet kan man inte fortsätta bedra sig själv. En alkoholist lurar inte sin omgivning, bara sig själv. Min härva av livslögner höll på att förstöra allt i mitt liv. Alkoholen ledde mig rakt ner till en mänsklig botten. Där skulle jag sitta ensam i min fina skinnsoffa omgiven av alla mina saker, full som  en  alika, lallig och förvirrad. Jag stod på bottnen med dy upp till fotknölarna och den enda väg som fanns var uppåt. Annars skulle jag dö därnere.

Det spelade ingen roll att jag hade en fin utbildning, bra jobb med hög lön, allt man kunde begära av välfärd, jag var en ömklig alkis som darrade och spydde på mornarna. Det var hårt att erkänna - till och med inför mig själv.