© Torrdockan

Felix kom för att lämna tillbaka en del lånade saker och säga adjö. Han åker i kväll till behandlingshemmet. Till och med nu känner jag tvivel att han ska resa. Han såg samlad ut, seriös. Kanske han menar allvar den här gången. Jag vågar inte tro längre, mitt förtroende är skadat och det känns sorgligt. Han säger att allt ska bli bra, han ska komma tillbaka, han ska hitta sitt gamla jag, den äkta Felix som finns djupt inne i hans personlighet och bygga upp sitt liv på nytt.

Visst vill jag tro. Jag grät. Jag älskade den där pojken som fanns under alla skal av besatthet och vansinne. Jag önskar att han lyckas, jag önskar men jag vågar inte tro.