Från Bror Präktigs tankesmedja
Bror Präktig: Det är väl bara att sluta! Fan vilket daltande! Om det enda sättet att bli normal och klok i skallen är att sluta dricka, så är det väl bara att göra det! Ska det vara så svårt? Det kan väl inte vara värre än att sluta röka eller banta eller vänja sig av med något annat. Det är så mycket snack om sjukdom och hur synd det är om alla alkisar, men dom har väl supit själva! Vad jag vet är det ingen som tvingat i dom spriten. Jag har inga problem med alkohol, har aldrig haft.
Vad är det för några ynkliga krakar som inte har kurage att sluta dricka! Man blir förbannad. Dom får väl rycka upp sig. Ta sig i kragen! Sitta mitt på ljusa dagen i parken och dricka bärs. Och som dom ser ut! Dom har supit sen dom var 12-13 år och nu sitter dom där utan att ha jobb och pengar och bostad. Någon skulle ta i med hårdhandskarna. Dom kan förresten supa ihjäl sig om dom vill. Då slapp vi det där gänget som skrålar och bråkar. Sätt dom på torken, släpp inte ut dom förrän dom har slutat med sitt pimplande. Dom kan inte ens hålla sig utan pissar i byxorna! Vuxna människor!
Dom kostar massor av pengar och ingen skatt betalar dom heller. Det staten drar in på spriten går åt till att hålla liv i dom sen på sjukhuset när dom ligger där med skrumplever. Är det klokt det att vi ska ha hela sjuklhus fyllda med folk som har supit i hela sitt liv! Om jag kunde begripa varför dom inte slutar! Har dom hjärnsläpp! Om dom satte korken i flaskan och uppförde sig som normala människor skulle det inte vara några problem. Varför kan dom inte dricka måttligt? Det räcker väl för fan med ett par supar, dom behöver väl inte dricka hela flaskan! Och varje dag!
Vem ska försörja det där gänget då? Det är vi det som jobbar och sliter och betalar skatt. Nej, det är fan ta mig ingen ordning på nånting nuförtiden. Förr gick det inte att drälla omkring och supa och kvittera ut socialbidrag till spriten! Då fick var och en göra rätt för sig och var det något dricka så var det på lördagen. Sjukdom? Det tror jag inte ett ögonblick på. Det skyller dom på för att vi ska tycka synd om dom. Hur får man den sjukdomen då? Smittar den också kanske? Visa mig det virus som ger fylleslag! Dom dricker ihop sin sjuka, dom häller ner den själva i halsen! Nej, jag tycker inte synd om dom. Dom har sig själva att skylla. Det är min åsikt och den står jag för!
Vad är det för några ynkliga krakar som inte har kurage att sluta dricka! Man blir förbannad. Dom får väl rycka upp sig. Ta sig i kragen! Sitta mitt på ljusa dagen i parken och dricka bärs. Och som dom ser ut! Dom har supit sen dom var 12-13 år och nu sitter dom där utan att ha jobb och pengar och bostad. Någon skulle ta i med hårdhandskarna. Dom kan förresten supa ihjäl sig om dom vill. Då slapp vi det där gänget som skrålar och bråkar. Sätt dom på torken, släpp inte ut dom förrän dom har slutat med sitt pimplande. Dom kan inte ens hålla sig utan pissar i byxorna! Vuxna människor!
Dom kostar massor av pengar och ingen skatt betalar dom heller. Det staten drar in på spriten går åt till att hålla liv i dom sen på sjukhuset när dom ligger där med skrumplever. Är det klokt det att vi ska ha hela sjuklhus fyllda med folk som har supit i hela sitt liv! Om jag kunde begripa varför dom inte slutar! Har dom hjärnsläpp! Om dom satte korken i flaskan och uppförde sig som normala människor skulle det inte vara några problem. Varför kan dom inte dricka måttligt? Det räcker väl för fan med ett par supar, dom behöver väl inte dricka hela flaskan! Och varje dag!
Vem ska försörja det där gänget då? Det är vi det som jobbar och sliter och betalar skatt. Nej, det är fan ta mig ingen ordning på nånting nuförtiden. Förr gick det inte att drälla omkring och supa och kvittera ut socialbidrag till spriten! Då fick var och en göra rätt för sig och var det något dricka så var det på lördagen. Sjukdom? Det tror jag inte ett ögonblick på. Det skyller dom på för att vi ska tycka synd om dom. Hur får man den sjukdomen då? Smittar den också kanske? Visa mig det virus som ger fylleslag! Dom dricker ihop sin sjuka, dom häller ner den själva i halsen! Nej, jag tycker inte synd om dom. Dom har sig själva att skylla. Det är min åsikt och den står jag för!
Att önska räcker som inträdesbiljett
Det står i självhjälpsgruppens texter att alla som önskar sluta dricka är välkomna att bli medlemmar. Önskar sluta. Det står inte att man måste ha bestämt sig, måste ha slutat, måste lova att sluta, måste vara drogfri, måste ditt och datt. Det står ö-n-s-k-a-r sluta. Och vilken alkoholist gör inte det? Jag önskade i åratal att kunna sluta dricka, men jag fattade inte hur det skulle gå till. Alkoholen var en del av mig och mitt liv. Jag kunde inte föreställa mig att leva utan alkohol. Men önskade bli kvitt från tvånget att dricka, det gjorde jag.
När jag hade kommit till stadiet då jag tvångsdrack önskade jag så innerligt att kunna sluta. Jag drack och samtidigt längtade jag efter att slippa dricka. Det var vansinne. Jag var galen. Jag var instängd i en flaska, i en vinbox, jag drack varje dag och jag önskade att jag inte gjorde det. All den viljestyrka och envishet som jag kunde sätta emot i alla andra situationer, var verkningslösa. Jag hade inte kraft och inte mod att sluta. Varje försök misslyckades och jag trodde till slut att det enda som kunde få slut på mitt drickande var döden.
När jag ibland kunde hålla upp någon dag eller två fick jag sådan ångest att jag genast måste dämpa den med alkohol. Oftast kunde jag inte härda ut mer än fram mot kvällen. Då kände jag mig tvingad att dricka för att få ro. Naturligtvis fick jag inte ro, dämpade jag inte min ångest. Jag fick mer ångest av alkoholen och jag var inne i en förtvivlans dödsdans. Barmhärtigt nog brukade jag somna och försvinna in i nästan medvetslöshet. Jag var en sådan olycklig människa som går att titta på i stadens parker, den hjälplösa och motbjudande varelsen som saknar all respekt, men jag satt hemma i mitt eget hem i en soffa och hällde i mig alkohol. Borta var all guldkant, det var inga bord med vita dukar, vackert upplagd mat och bästa kristallglasen. Det var ingen mat alls, bara vin i en box med kran på köksbordet och stort dricksglas.
När jag skriver det här, känner jag en smula av den fasa som rådde i mitt sinne då. Att det kunde vara så svart och förtorkat! Och det märkligaste av allt: hur kunde jag komma ut ur det med vettet i behåll. För det gjorde jag. Det finns ett ljus längst bort i tunneln och dit måste man ta sig om man ska kunna komma ut i friska livet igen. Det finns en väg ut, många vittnar om det. Den önskan jag hade att bli nykter blev uppfylld, men det var ingenting som bara gavs mig. Jag fick vackert sträcka ut min hand och be om hjälp. Ställa upp med min knäckta vilja och få den till hjälp att stappla de sista stegen ut i ljuset och friheten. Jag slipper dricka nu. Det var inte döden som befriade mig, det var det nyktra livet.
När jag hade kommit till stadiet då jag tvångsdrack önskade jag så innerligt att kunna sluta. Jag drack och samtidigt längtade jag efter att slippa dricka. Det var vansinne. Jag var galen. Jag var instängd i en flaska, i en vinbox, jag drack varje dag och jag önskade att jag inte gjorde det. All den viljestyrka och envishet som jag kunde sätta emot i alla andra situationer, var verkningslösa. Jag hade inte kraft och inte mod att sluta. Varje försök misslyckades och jag trodde till slut att det enda som kunde få slut på mitt drickande var döden.
När jag ibland kunde hålla upp någon dag eller två fick jag sådan ångest att jag genast måste dämpa den med alkohol. Oftast kunde jag inte härda ut mer än fram mot kvällen. Då kände jag mig tvingad att dricka för att få ro. Naturligtvis fick jag inte ro, dämpade jag inte min ångest. Jag fick mer ångest av alkoholen och jag var inne i en förtvivlans dödsdans. Barmhärtigt nog brukade jag somna och försvinna in i nästan medvetslöshet. Jag var en sådan olycklig människa som går att titta på i stadens parker, den hjälplösa och motbjudande varelsen som saknar all respekt, men jag satt hemma i mitt eget hem i en soffa och hällde i mig alkohol. Borta var all guldkant, det var inga bord med vita dukar, vackert upplagd mat och bästa kristallglasen. Det var ingen mat alls, bara vin i en box med kran på köksbordet och stort dricksglas.
När jag skriver det här, känner jag en smula av den fasa som rådde i mitt sinne då. Att det kunde vara så svart och förtorkat! Och det märkligaste av allt: hur kunde jag komma ut ur det med vettet i behåll. För det gjorde jag. Det finns ett ljus längst bort i tunneln och dit måste man ta sig om man ska kunna komma ut i friska livet igen. Det finns en väg ut, många vittnar om det. Den önskan jag hade att bli nykter blev uppfylld, men det var ingenting som bara gavs mig. Jag fick vackert sträcka ut min hand och be om hjälp. Ställa upp med min knäckta vilja och få den till hjälp att stappla de sista stegen ut i ljuset och friheten. Jag slipper dricka nu. Det var inte döden som befriade mig, det var det nyktra livet.
Våga vara nykter
Ska jag skämmas för att jag är alkoholist? Det beror på vad som avses. Jag ska inte skämmas för annat än att jag gjort fel och sårat andra människor. Att jag överträtt en del oskrivna lagar om hur man beter sig, vad man säger och hur man agerar. Själva alkoholismen ska jag inte skämmas för. Ingen skäms numera över en farlig sjukdom. Jag har oturen att vara alkoholist, jag kan inte dricka tillsammans med de andra. Jag måste avstå. Det kan vara svårt ibland, men att dricka skulle bli ännu svårare. Med tiden blir avhållsamheten en vana - alkohol är ingenting för mig. Det är som att välja bort en pralin ur Aladdin-asken.
När jag som alkoholist arbetar för min nykterhet och går på självhjälpsgrupper, besöker beroendemottagningen, alkoholläkaren, får eftervård - ska jag skämmas då? Självklart inte. När jag var berusad varje dag och släpade hem vinkartongerna från Systemet skämdes jag inte, hade inte förstånd till det. Nu när jag är nykter finns det ingen anledning alls att skämmas. Jag är värd respekt. Det är omgivningens dom som gör att jag känner skam. Vad andra tänker och tycker ger mig skam. Attityden mot alkoholism och alkoholberoende är fördömande och oförsonlig. Enligt den ska jag och alla andra alkoholister skämmas för vår sjukdom. Föraktet sprutar över oss ibland, folk ser ner på oss alkoholister. De som kan hantera spriten tycker att de är bättre, har högre moral, bättre förstånd med mera. Låt dem! Jag vägrar att skämmas!
Jag rannsakar mig själv och försöker vara så ärlig som möjligt. Jag ser saker i det förflutna som jag verkligen skäms för. Det är tungt. När jag kan försöker jag gottgöra ont jag gjort och betende som skadat och sårat. I mitt inre ber jag om förlåtelse till dem som inte längre finns kvar i livet. Jag tar på mig min del. Förr såg jag aldrig min egen skuld, jag skyllde allt på andra. Det var aldrig mitt fel. Det var jag mot världen - så befängt! Jag städar i mitt inre, i de innersta vrårna, jag vädrar och släpper in solsken, jag sorterar och förkastar eller spar, precis som man gör när man flyttar eller storstädar. Det ger en skön känsla.
I början av min nykterhet kunde jag inte utföra den här nödvändiga städningen. Jag var alldeles för skakig och jag hade ett kaos inuti som jag måste låta redas upp först. Mitt alkoholistiska beteende fanns kvar långt in i nykterheten. Bit för bit upptäckte jag det och kunde rätta till. Mitt tålamod var på bristningsgränsen, jag hade bråttom. Allt skulle ske på en gång. Det är omöjligt. Att bli nykter är som bantning, det går inte att forcera och tro att man blir av med alla kilon på några veckor. Det tar tid och det går i sin takt. Ett halvhekto i taget. I nykterheten gäller principen en dag i taget. En sak i sänder. Ta det lugnt.
Konsekvenser av decenniers supande är ingenting man befriar sig från i ett nafs. Nu talar jag inte om fysiska konsekvenser, eftersom kroppen tål mer än man tror och återhämtar sig förvånansvärt snabbt om man inte har överskridit den farligaste gränsen. Det är psykiska konsekvenser som kräver långsiktigt arbete att bli fri från. Upplevelser, känslor, tankar som förgiftade sinnet i samma takt som alkoholen förgiftade kroppen. Allt det där som en alkoholist tacklar genom att hälla i sig sprit måste nu redas upp utan flyktmöjlighet. Jag brukar säga att jag hade svart blod under den tiden. Allt var svart. Glädjen hade dött och gjorde bara små enstaka dödsryckningar som gjorde att jag tillfälligt kunde le åt något. Jag var i det svarta, jag såg inget ljus. Det var fasansfullt.
Det är alltså inte bara att ställa från sig glaset och stänga kranen till vinboxen. Det är en bra början för utan den handlingen blir det inget mer av den tilltänkta nykterheten. Samma gamla människa som fortsätter i samma gamla spår betyder att spåret också innehåller samma gamla supande. Och här gällde storstädning! Ut med skiten! Den nyktra alkoholisten har kommit en bit på väg i sin städning. Den blir aldrig riktigt klar, den har ingen garanti för varaktighet. Det har inte vanlig städning heller. Dammet kommer, var så säker. Man kan skämmas för skiten man städar ut, men inte för städningen. Vägra skämmas! Våga vara nykter!
När jag som alkoholist arbetar för min nykterhet och går på självhjälpsgrupper, besöker beroendemottagningen, alkoholläkaren, får eftervård - ska jag skämmas då? Självklart inte. När jag var berusad varje dag och släpade hem vinkartongerna från Systemet skämdes jag inte, hade inte förstånd till det. Nu när jag är nykter finns det ingen anledning alls att skämmas. Jag är värd respekt. Det är omgivningens dom som gör att jag känner skam. Vad andra tänker och tycker ger mig skam. Attityden mot alkoholism och alkoholberoende är fördömande och oförsonlig. Enligt den ska jag och alla andra alkoholister skämmas för vår sjukdom. Föraktet sprutar över oss ibland, folk ser ner på oss alkoholister. De som kan hantera spriten tycker att de är bättre, har högre moral, bättre förstånd med mera. Låt dem! Jag vägrar att skämmas!
Jag rannsakar mig själv och försöker vara så ärlig som möjligt. Jag ser saker i det förflutna som jag verkligen skäms för. Det är tungt. När jag kan försöker jag gottgöra ont jag gjort och betende som skadat och sårat. I mitt inre ber jag om förlåtelse till dem som inte längre finns kvar i livet. Jag tar på mig min del. Förr såg jag aldrig min egen skuld, jag skyllde allt på andra. Det var aldrig mitt fel. Det var jag mot världen - så befängt! Jag städar i mitt inre, i de innersta vrårna, jag vädrar och släpper in solsken, jag sorterar och förkastar eller spar, precis som man gör när man flyttar eller storstädar. Det ger en skön känsla.
I början av min nykterhet kunde jag inte utföra den här nödvändiga städningen. Jag var alldeles för skakig och jag hade ett kaos inuti som jag måste låta redas upp först. Mitt alkoholistiska beteende fanns kvar långt in i nykterheten. Bit för bit upptäckte jag det och kunde rätta till. Mitt tålamod var på bristningsgränsen, jag hade bråttom. Allt skulle ske på en gång. Det är omöjligt. Att bli nykter är som bantning, det går inte att forcera och tro att man blir av med alla kilon på några veckor. Det tar tid och det går i sin takt. Ett halvhekto i taget. I nykterheten gäller principen en dag i taget. En sak i sänder. Ta det lugnt.
Konsekvenser av decenniers supande är ingenting man befriar sig från i ett nafs. Nu talar jag inte om fysiska konsekvenser, eftersom kroppen tål mer än man tror och återhämtar sig förvånansvärt snabbt om man inte har överskridit den farligaste gränsen. Det är psykiska konsekvenser som kräver långsiktigt arbete att bli fri från. Upplevelser, känslor, tankar som förgiftade sinnet i samma takt som alkoholen förgiftade kroppen. Allt det där som en alkoholist tacklar genom att hälla i sig sprit måste nu redas upp utan flyktmöjlighet. Jag brukar säga att jag hade svart blod under den tiden. Allt var svart. Glädjen hade dött och gjorde bara små enstaka dödsryckningar som gjorde att jag tillfälligt kunde le åt något. Jag var i det svarta, jag såg inget ljus. Det var fasansfullt.
Det är alltså inte bara att ställa från sig glaset och stänga kranen till vinboxen. Det är en bra början för utan den handlingen blir det inget mer av den tilltänkta nykterheten. Samma gamla människa som fortsätter i samma gamla spår betyder att spåret också innehåller samma gamla supande. Och här gällde storstädning! Ut med skiten! Den nyktra alkoholisten har kommit en bit på väg i sin städning. Den blir aldrig riktigt klar, den har ingen garanti för varaktighet. Det har inte vanlig städning heller. Dammet kommer, var så säker. Man kan skämmas för skiten man städar ut, men inte för städningen. Vägra skämmas! Våga vara nykter!
Tatueringar och dryckesvanor består
Är det inte bara en ungdomsgrej? Alla dricker ju och det är puben och krogen och förfesterna hos kompisar som är mötesplatserna. Det kommer väl att gå över? Alla blir vuxna och skaffar hem och familj och då är det slut med det stora festandet. Då blir alla vanliga svenssons och fixar med villa och Volvo och vovve och skjutsar ungar till dagis.
Det är massor av saker och företeelser som är ungdomsgrejer. Det är bara att se sig omkring. Titta på 40-åringar och äldre. Dom har slutat med en massa som dom hade för sig när dom var tonåringar. Hur många näsringar ser man på äldre och hur många har samma frisyr som när dom var 14? Det mesta förändras med åldern vare sig man vill eller inte. En del är fixerade vid sin ungdom och försöker att klä sig som tonåringar hela livet men det ser lätt patetiskt och överdrivet ut. Vuxenlivet ställer andra krav och nya plikter dyker upp. Från den glada ungdomen finns egentligen bara de outplånliga tatueringarna kvar. Och så en sak till: alkoholvanorna.
En tjugoåring som dricker våldsamt och ofta blir med tiden en trettioåring som dricker våldsamt och ofta. Blir man kär i en tjugoåring som dricker mycket och gifter sig med den personen lever man med en som dricker mycket även som trettioåring, kanske mer. Vuxenlivet ställer inga automatiska krav på nykterhet, samhället är tolerant i det avseendet. Till en viss gräns. Om inte tjugoåringen gör något åt sitt drickande ser framtiden inte särskilt trevlig ut. Det svenssonliv som alkoholisten försöker leva kapsejsar och det är ingen bra miljö för barn att växa upp i hem där alkoholen regerar.
Alkoholism går inte över av sig självt. Det är en livslång sjukdom och den är obotlig. Den som dricker vanemässigt i unga dagar dricker så länge det finns liv. Alkoholismen är lika evig som följeslagare som tatueringarna. Vill man bli kvitt sina tatueringar kostar det pengar och smärta, vill man bli befriad från sina alkoholvanor måste man bli nykter. Alkoholismen finns kvar, men den besegras av nykterhet. Lyckligtvis är det gratis att bli nykter. Det till och med lönar sig eftersom vatten är billigare än vin. Alkoholism går inte över med tiden. Det är inte bara en ungdomsgrej. "Vuxen och förståndig" är en klyscha som inte gäller alkoholberoende. Det har inget med ålder eller förstånd att göra.
Den tjugoåring som dricker tungt i dag, kanske gjort det i fem-sex år redan och inte kan avstå en enda helg, kan fundera över saken ett tag. Hur ser framtiden ut? Blir det bättre med åren? Hur är prognosen? Min prognos? Och svara så ärligt som möjligt...
Det är massor av saker och företeelser som är ungdomsgrejer. Det är bara att se sig omkring. Titta på 40-åringar och äldre. Dom har slutat med en massa som dom hade för sig när dom var tonåringar. Hur många näsringar ser man på äldre och hur många har samma frisyr som när dom var 14? Det mesta förändras med åldern vare sig man vill eller inte. En del är fixerade vid sin ungdom och försöker att klä sig som tonåringar hela livet men det ser lätt patetiskt och överdrivet ut. Vuxenlivet ställer andra krav och nya plikter dyker upp. Från den glada ungdomen finns egentligen bara de outplånliga tatueringarna kvar. Och så en sak till: alkoholvanorna.
En tjugoåring som dricker våldsamt och ofta blir med tiden en trettioåring som dricker våldsamt och ofta. Blir man kär i en tjugoåring som dricker mycket och gifter sig med den personen lever man med en som dricker mycket även som trettioåring, kanske mer. Vuxenlivet ställer inga automatiska krav på nykterhet, samhället är tolerant i det avseendet. Till en viss gräns. Om inte tjugoåringen gör något åt sitt drickande ser framtiden inte särskilt trevlig ut. Det svenssonliv som alkoholisten försöker leva kapsejsar och det är ingen bra miljö för barn att växa upp i hem där alkoholen regerar.
Alkoholism går inte över av sig självt. Det är en livslång sjukdom och den är obotlig. Den som dricker vanemässigt i unga dagar dricker så länge det finns liv. Alkoholismen är lika evig som följeslagare som tatueringarna. Vill man bli kvitt sina tatueringar kostar det pengar och smärta, vill man bli befriad från sina alkoholvanor måste man bli nykter. Alkoholismen finns kvar, men den besegras av nykterhet. Lyckligtvis är det gratis att bli nykter. Det till och med lönar sig eftersom vatten är billigare än vin. Alkoholism går inte över med tiden. Det är inte bara en ungdomsgrej. "Vuxen och förståndig" är en klyscha som inte gäller alkoholberoende. Det har inget med ålder eller förstånd att göra.
Den tjugoåring som dricker tungt i dag, kanske gjort det i fem-sex år redan och inte kan avstå en enda helg, kan fundera över saken ett tag. Hur ser framtiden ut? Blir det bättre med åren? Hur är prognosen? Min prognos? Och svara så ärligt som möjligt...
Ingen riktig alkoholist
Det är vanligt att en alkoholist som varit nykter en tid, börjar tvivla på om det verkligen var alkoholism han led av. Kanske han bara var tillfälligt besatt av att dricka eftersom det var så jobbigt just då på arbetet, i äktenskapet, i karriären, i livet. Det fanns något i drickandet som nu är förlorat, det var en stämning, en lätthet, tankarna flög, skratten studsade, det var skönt helt enkelt. Det är då alkoholisten lätt glömmer bakfyllan, ångern, skammen, rädslan och tabbarna. Det är möjligt att diagnosen inte stämmer men det går bra att testa om man är riktig alkoholist eller inte.
En vanlig sällskapsmänniska som inte har alkoholproblem blir trevlig och glad efter ett par glas. Sen brukar de flesta människor ha vett att sluta dricka medan det fortfarande är trevligt, inte tills de ramlar omkull eller kräks. Den som inte slutar dricka förrän långt fram på småtimmarna och det fortfarande finns någon skvätt kvar och någon halvrökt fimp i askkoppen är förmodligen alkoholist - eller om vi så säger har förmodligen alkoholproblem. Den som dagen därpå vaknar med huvudet fyllt av varv på varv av bly och bomull och botar sig med en öl eller till och med en sup är med all säkerhet alkoholist. Likaså den som inte minns någonting från kvällen och därför inte ens har vett att skämmas.
Alkoholism har ett förlopp som kan skilja sig från individ till individ. Hos några kan det allra första glaset vara startsignalen på åratals missbruk. Andra börjar dricka sent och räknas inte som alkoholister förrän det gått mycket långt. Så länge det sociala skyddsnätet finns kvar, hemmet och förhållandet är intakt, jobbet fungerar och omgivningen fortfarande hyser respekt är det egentligen bara den inre kretsen som anar att det inte står rätt till. Naturligtvis också alkoholisten själv även om det brukar sitta hårt åt att erkänna sig vara alkoholist. Storkonsument kanske, men inte alkoholist. Det går att hanka sig fram ganska länge med en våldsam konsumtion bara man sköter det på ett klokt och snyggt sätt. Fasaden rämnar ändå till sist.
Det är nästan rörande att höra hur män och kvinnor som druckit i årtionden och har alla tydliga signaler på alkoholberoende ändå kan framhärda att de inte har några problem med spriten. Kanske tror de det själva eller också ljuger de för sig själva. Innerst inne kanske ändå sanningen har nått fram. Alkoholismen har liksom smugit sig på dem och det som var trevligt och ofarligt blev destruktivt och nedbrytande. Alkoholism börjar inte i parken med T-spriten, den börjar inte i misär eller drabbar endast folk som är hemlösa och arbetslösa och lever i samhällets utkanter.
Alkoholism finns överallt - på banken, i skolan på högstadiet, på semesterresan, i fabriken, på apoteket, i radhuset, på försäkringskassan, leksaksaffären, snabbköpet, golfklubben, båthamnen. Det finns alkoholister överallt i hela vårt samhälle. Ingen går säker. Sen finns det människor som är i riskzonen eftersom de dricker mycket men kan ställa ifrån sig flaskan när det behövs. De är inte alkoholister, men de får samma skador som alkoholister eftersom riktigt med alkohol ger fysiska konsekvenser. Det finns inget automatiskt skydd hos en person som dricker mycket och ofta men ändå inte kan kallas alkoholist.
På ett sätt har vi halv- och kvartsalkoholister, de kan räknas i massor och slipper de vidrigaste följderna som 100%-iga alkoholister oundvikligen får.
En alkoholist som går på självhjälpsgruppernas möten och lyssnar till andras berättelser blir till sist övertygad om att sjukdomen är alkoholism, det är ingen tvekan längre. Det kan ta lång tid, flyktvägen är öppen, men steg för steg förstår den som druckit mycket och inte kan sluta av egen kraft att det är alkoholism det handlar om. Den sjuke kan själv ställa sin diagnos. Det är ett mycket svårt steg. Det kan kännas oöverstigligt, det innebär en total kapitulation inför ett tragiskt faktum, att erkänna ett misslyckande, bära en social skam och det är modigt att till sist säga högt: Jag är alkoholist.
Först då den sjuke själv ställt sin diagnos kan det egentliga tillfrisknandet börja.
En vanlig sällskapsmänniska som inte har alkoholproblem blir trevlig och glad efter ett par glas. Sen brukar de flesta människor ha vett att sluta dricka medan det fortfarande är trevligt, inte tills de ramlar omkull eller kräks. Den som inte slutar dricka förrän långt fram på småtimmarna och det fortfarande finns någon skvätt kvar och någon halvrökt fimp i askkoppen är förmodligen alkoholist - eller om vi så säger har förmodligen alkoholproblem. Den som dagen därpå vaknar med huvudet fyllt av varv på varv av bly och bomull och botar sig med en öl eller till och med en sup är med all säkerhet alkoholist. Likaså den som inte minns någonting från kvällen och därför inte ens har vett att skämmas.
Alkoholism har ett förlopp som kan skilja sig från individ till individ. Hos några kan det allra första glaset vara startsignalen på åratals missbruk. Andra börjar dricka sent och räknas inte som alkoholister förrän det gått mycket långt. Så länge det sociala skyddsnätet finns kvar, hemmet och förhållandet är intakt, jobbet fungerar och omgivningen fortfarande hyser respekt är det egentligen bara den inre kretsen som anar att det inte står rätt till. Naturligtvis också alkoholisten själv även om det brukar sitta hårt åt att erkänna sig vara alkoholist. Storkonsument kanske, men inte alkoholist. Det går att hanka sig fram ganska länge med en våldsam konsumtion bara man sköter det på ett klokt och snyggt sätt. Fasaden rämnar ändå till sist.
Det är nästan rörande att höra hur män och kvinnor som druckit i årtionden och har alla tydliga signaler på alkoholberoende ändå kan framhärda att de inte har några problem med spriten. Kanske tror de det själva eller också ljuger de för sig själva. Innerst inne kanske ändå sanningen har nått fram. Alkoholismen har liksom smugit sig på dem och det som var trevligt och ofarligt blev destruktivt och nedbrytande. Alkoholism börjar inte i parken med T-spriten, den börjar inte i misär eller drabbar endast folk som är hemlösa och arbetslösa och lever i samhällets utkanter.
Alkoholism finns överallt - på banken, i skolan på högstadiet, på semesterresan, i fabriken, på apoteket, i radhuset, på försäkringskassan, leksaksaffären, snabbköpet, golfklubben, båthamnen. Det finns alkoholister överallt i hela vårt samhälle. Ingen går säker. Sen finns det människor som är i riskzonen eftersom de dricker mycket men kan ställa ifrån sig flaskan när det behövs. De är inte alkoholister, men de får samma skador som alkoholister eftersom riktigt med alkohol ger fysiska konsekvenser. Det finns inget automatiskt skydd hos en person som dricker mycket och ofta men ändå inte kan kallas alkoholist.
På ett sätt har vi halv- och kvartsalkoholister, de kan räknas i massor och slipper de vidrigaste följderna som 100%-iga alkoholister oundvikligen får.
En alkoholist som går på självhjälpsgruppernas möten och lyssnar till andras berättelser blir till sist övertygad om att sjukdomen är alkoholism, det är ingen tvekan längre. Det kan ta lång tid, flyktvägen är öppen, men steg för steg förstår den som druckit mycket och inte kan sluta av egen kraft att det är alkoholism det handlar om. Den sjuke kan själv ställa sin diagnos. Det är ett mycket svårt steg. Det kan kännas oöverstigligt, det innebär en total kapitulation inför ett tragiskt faktum, att erkänna ett misslyckande, bära en social skam och det är modigt att till sist säga högt: Jag är alkoholist.
Först då den sjuke själv ställt sin diagnos kan det egentliga tillfrisknandet börja.
Ta inte det första glaset
Så länge en alkoholist undviker alkohol, reagerar han som andra människor. Det är ingen skillnad på en alkoholist och en som inte är beroende. En alkoholist kan göra uppehåll i månader och år och återfå sitt normala betende och sina normala reaktioner. Det är som om sjukdomen sitter i psyket och så fort en alkoholist dricker utlöser det en mängd beteenden och reaktioner som inte kan betraktas annat än som sjuka. Bland annat kan en alkoholist inte sluta dricka. Det finns alltid ett glas till, en flaska till, ett öppet ställe till, en bakgata med en skum källare där det fortfarande serveras och så är mönstret för de allra flesta alkoholister.
Det ligger alltså något mycket allvarligt och klokt i rådet "Ta inte det första glaset!". Det första glaset är det första - inte av en flaska utan av en flod som aldrig ser ut att sina. Det räcker aldrig med bara ett enda glas för en alkoholist! Det första leder till fler och fler. Jag vet det, alla alkoholister vet det om de är ärliga. Det är därför ett återfall är så svårt att avbryta efter bara några glas. Då krävs det oerhörda krafter och en enorm viljeansträngning för att få stopp på eländet. Däri ligger alkoholismens mysterium. När alkoholisten tar det där första glaset sätter ett förskräckligt scenario igång. Det är dessutom mycket farligt eftersom det ofta är inledningen till många års förnyat utbrott av sjukdomen. Ett återfall är ingenting att leka med. Det är inte något man kan nonchalera och säga sig "fixa" för det är just vad man inte gör. Det är sällsynt, mycket sällsynt att en alkoholist som tagit sig ett återfall återgår till nykterheten nästa dag som om ingenting hänt.
Efter ett återfall börjar man på nykterhetens ruta ett igen.
Alkoholistens återfall är en lika skrämmande signal som när en cancersjuk drabbas av sin sjukdom återigen. De båda sjukdomarna är inte jämförbara på annat sätt än att de kan leda till döden. Klockan slår och ingen vet utgången.
Vägen tillbaka till nykterhet kan dröja flera år efter ett återfall. Återfall kan följas av återfall i en serie och till slut är allt ett enda storsupande igen. Ofta ramlar alkoholisten in i exakt samma dryckesvanor som rådde före nykterheten. Det är nästan aldrig någon mjukstart i ett återfall utan pang! Rakt ner i eländet med stora mängder alkohol och dagligt drickande igen. Något festdrickande får inte existera för alkoholister - kanske en del rökare klarar av att feströka, men en alkoholist kan inte fortsätta med sin drog överhuvudtaget utan att det slutar olyckligt.
Jamen då är det väl bara att inte ta det där första glaset. Enklare än så kan det väl inte vara! Nej just det, enklare kan det inte vara. Det gäller att inte ens leka med tankar på att dricka. En alkoholist har ett långvarigt drickande bakom sig, många ritualer och en snitslad bana genom tillvaron där varje kontroll ger alkohol som belöning eller uppmuntran eller bedövning. Sådant är inte lätt att bryta. I kroppen brinner ett behov av alkohol, det känns som om det enda som kunde hjälpa vore alkohol, nerverna skakar på utsidan, rastlösheten är plågsam, ångesten total. En drink, ett glas vin, en öl skulle sitta bra. Och det är ett ögonblicks verk att sträcka ut handen efter ett glas.
Det första glaset står aldrig mer än en armslängd bort. För många är det omöjligt att välja bort det. Inte just nu, inte i dag. I morgon ska jag sluta. I kväll tar jag mitt första och sista glas. Sen får det vara bra. Kvalificerat ljug, vill jag påstå. Det första glaset är fyllt till brädden av självbedrägeri och är inledningen till en grandios fylla. Morgondagen blir så svår att den också måste bedövas med alkohol och så fortsätter det...
Ta inte det första glaset. Är du frestad så skjut upp det i 24 timmar. Varje gång!
Det ligger alltså något mycket allvarligt och klokt i rådet "Ta inte det första glaset!". Det första glaset är det första - inte av en flaska utan av en flod som aldrig ser ut att sina. Det räcker aldrig med bara ett enda glas för en alkoholist! Det första leder till fler och fler. Jag vet det, alla alkoholister vet det om de är ärliga. Det är därför ett återfall är så svårt att avbryta efter bara några glas. Då krävs det oerhörda krafter och en enorm viljeansträngning för att få stopp på eländet. Däri ligger alkoholismens mysterium. När alkoholisten tar det där första glaset sätter ett förskräckligt scenario igång. Det är dessutom mycket farligt eftersom det ofta är inledningen till många års förnyat utbrott av sjukdomen. Ett återfall är ingenting att leka med. Det är inte något man kan nonchalera och säga sig "fixa" för det är just vad man inte gör. Det är sällsynt, mycket sällsynt att en alkoholist som tagit sig ett återfall återgår till nykterheten nästa dag som om ingenting hänt.
Efter ett återfall börjar man på nykterhetens ruta ett igen.
Alkoholistens återfall är en lika skrämmande signal som när en cancersjuk drabbas av sin sjukdom återigen. De båda sjukdomarna är inte jämförbara på annat sätt än att de kan leda till döden. Klockan slår och ingen vet utgången.
Vägen tillbaka till nykterhet kan dröja flera år efter ett återfall. Återfall kan följas av återfall i en serie och till slut är allt ett enda storsupande igen. Ofta ramlar alkoholisten in i exakt samma dryckesvanor som rådde före nykterheten. Det är nästan aldrig någon mjukstart i ett återfall utan pang! Rakt ner i eländet med stora mängder alkohol och dagligt drickande igen. Något festdrickande får inte existera för alkoholister - kanske en del rökare klarar av att feströka, men en alkoholist kan inte fortsätta med sin drog överhuvudtaget utan att det slutar olyckligt.
Jamen då är det väl bara att inte ta det där första glaset. Enklare än så kan det väl inte vara! Nej just det, enklare kan det inte vara. Det gäller att inte ens leka med tankar på att dricka. En alkoholist har ett långvarigt drickande bakom sig, många ritualer och en snitslad bana genom tillvaron där varje kontroll ger alkohol som belöning eller uppmuntran eller bedövning. Sådant är inte lätt att bryta. I kroppen brinner ett behov av alkohol, det känns som om det enda som kunde hjälpa vore alkohol, nerverna skakar på utsidan, rastlösheten är plågsam, ångesten total. En drink, ett glas vin, en öl skulle sitta bra. Och det är ett ögonblicks verk att sträcka ut handen efter ett glas.
Det första glaset står aldrig mer än en armslängd bort. För många är det omöjligt att välja bort det. Inte just nu, inte i dag. I morgon ska jag sluta. I kväll tar jag mitt första och sista glas. Sen får det vara bra. Kvalificerat ljug, vill jag påstå. Det första glaset är fyllt till brädden av självbedrägeri och är inledningen till en grandios fylla. Morgondagen blir så svår att den också måste bedövas med alkohol och så fortsätter det...
Ta inte det första glaset. Är du frestad så skjut upp det i 24 timmar. Varje gång!
En omöjlig försakelse?
När jag var aktiv alkoholist - och det var jag i många år - kunde jag inte förerställa mig ett liv utan vin. Vinet var min huvudsakliga dryck, men liksom alla alkoholister föraktade jag ingenting i alkoholväg utan det mesta slank ner. Allt roligt och festligt var förknippat med vin, allt umgänge bestod i att äta och dricka, ibland bara att dricka. På krogen fanns folket, festen, gemenskapen och vi fyllde på varandras glas och snackade och rökte och tänkte odödliga tankar. Sen vacklade vi hemåt lagom runda under fötterna och tyckte attt vi hade haft en lyckad kväll. Hur skulle jag kunna bryta mitt drickande? Tanken föresvävade mig en del kloka ögonblick, men jag kunde helt enkelt inte tänka mig ett liv utan alkohol. Det skulle vara en tom öken och där skulle jag vara mol ensam. Att jag i sanning var mycket ensam i mitt drickande och att umgänget med vännerna var tomt och ytligt och halvblarigt fattade jag inte. Jag hade ett enkelt och inskränkt persepktiv.
Självklart var vi alkisar hela bunten, men det förstod jag inte heller. Människor som har alkohol som drivkraft är alkoholister och vi är många, fler än någon vill inse. De andras drickande legitimerade mitt eget, alla drack - alltså var det inte farligt och inte ovanligt och vi höll koll på varandra. Trodde jag. Jag kanske drack mest och oftare än de andra, det vet jag inte, jag tror inte det. Numera har jag inte kontakt med någon som var med under de glada festerna, de har försvunnit in i det förflutnas skuggor och jag saknar ingen. Mitt drickande fortsatte och nu var jag ensam med flaskan. Alkoholen hade vunnit över mig och jag hade ingen motståndskraft kvar. Skillnaden mellan att vara lycklig och olycklig var en tunn linje, jag var än på den ena, än på den andra sidan och alkoholen fanns på båda sidorna.
Det liv som jag nu lever saknar inte fester och möten med människor, tvärtom. Jag är inte en isolerad nykterist som inte har något roligt! Jag är lugn och harmonisk, jag fladdrar inte som en fjäder mellan sinnesstämningarna, jag är sansad och ser omgivningen med klara vänliga ögon. Mina våldsamma festnätter är över, min sömn är lugn, nerverna under kontroll, jag har fått tillbaka mycket av livsglädje, hopp och entusiasm. Jag är klar i huvudet och kan ta vettiga beslut. Jag litar på mig själv och jag tål ensamhet. Det är en svår läxa att tåla ensamhet. Det är nödvändigt att göra det. Det är livsviktigt att kunna vara ensam och tyst och ta det lugnt utan att genast börja fibbla med flaska och glas. Det finns ingen återvändo, ingen kompromiss. Jag är alkoholist, därför kan jag inte dricka.
Jag slipper dricka. Jag har ett val, det hade jag inte förut. Jag var viljelös och maktlös, nu har jag tagit tillbaka kommandot över min egen tillvaro. Att avstå från alkohol är ingen omöjlighet, öknen breder inte ut sig, tvärtom grönskar livet nu. Jag somnar nykter och vaknar nykter, det är en underbar gåva. Livet är skönt...
Självklart var vi alkisar hela bunten, men det förstod jag inte heller. Människor som har alkohol som drivkraft är alkoholister och vi är många, fler än någon vill inse. De andras drickande legitimerade mitt eget, alla drack - alltså var det inte farligt och inte ovanligt och vi höll koll på varandra. Trodde jag. Jag kanske drack mest och oftare än de andra, det vet jag inte, jag tror inte det. Numera har jag inte kontakt med någon som var med under de glada festerna, de har försvunnit in i det förflutnas skuggor och jag saknar ingen. Mitt drickande fortsatte och nu var jag ensam med flaskan. Alkoholen hade vunnit över mig och jag hade ingen motståndskraft kvar. Skillnaden mellan att vara lycklig och olycklig var en tunn linje, jag var än på den ena, än på den andra sidan och alkoholen fanns på båda sidorna.
Det liv som jag nu lever saknar inte fester och möten med människor, tvärtom. Jag är inte en isolerad nykterist som inte har något roligt! Jag är lugn och harmonisk, jag fladdrar inte som en fjäder mellan sinnesstämningarna, jag är sansad och ser omgivningen med klara vänliga ögon. Mina våldsamma festnätter är över, min sömn är lugn, nerverna under kontroll, jag har fått tillbaka mycket av livsglädje, hopp och entusiasm. Jag är klar i huvudet och kan ta vettiga beslut. Jag litar på mig själv och jag tål ensamhet. Det är en svår läxa att tåla ensamhet. Det är nödvändigt att göra det. Det är livsviktigt att kunna vara ensam och tyst och ta det lugnt utan att genast börja fibbla med flaska och glas. Det finns ingen återvändo, ingen kompromiss. Jag är alkoholist, därför kan jag inte dricka.
Jag slipper dricka. Jag har ett val, det hade jag inte förut. Jag var viljelös och maktlös, nu har jag tagit tillbaka kommandot över min egen tillvaro. Att avstå från alkohol är ingen omöjlighet, öknen breder inte ut sig, tvärtom grönskar livet nu. Jag somnar nykter och vaknar nykter, det är en underbar gåva. Livet är skönt...
Och här och där små krogar...
Antalet krogar med serveringstillstånd i Sverige har ökat så att de är fem gånger fler än på 70-talet. Över 10 500 restauranger och krogar hade tillstånd att servera alkohol förra året. Alkohol får serveras allt längre på dygnet och tillstånden att servera alkohol till fram till klockan tre eller fem på morgonen blir fler. Bara i Stockholm är antalet krogar nästan 2 500. Min förmodan är att också alkoholkonsumtionen ökat eftersom branschen uppenbarligen lönar sig. Om jag blir sugen på alkohol mitt på natten kan jag alltså hastigt ta en taxi och slinka in på ett nattöppet ställe eller om jag vill fortsätta min redan runda krogrunda med några sista glas halv fem på morgonen så är det helt OK. Vill man vara lite snobbig kallar man det för "kontinentala vanor." Vilket jäkla skitsnack!
En krogrunda på tisdagen leder väl till en baksmälla på onsdagen och så kan det vara hela veckan lång. Det är nattöppet varje natt. Jag noterar detta, jag lägger inga som helst moraliska aspekter på krogsvängar. Det är kanske till och med bättre att sitta på krogen och dricka alkohol än att sjunka ner ensam i soffan och öppna en ölburk, den femte i ordningen efter Rapport. Och detta är i-c-k-e en kontinental vana! Att sitta ensam och dricka är en nordisk vana, att kvinnor har en dunk vin att krana ur hemma i köket är en svensk vana. Vi har inte fått det från kontinenten alls, det har vi kommit på själva!
Att dricka en karaff vin utan att äta är heller inte kontinentalt. En butelj rödvin delar man på till maten, före eller efter dricker man annat på den berömda kontinenten. Vin är måltidsdryck, inte ensamdrink. Vitt vin på trottoarserveringen är en unik företeelse på kontinenten, och serveras det är det främst till turister! Res runt i Europas huvudstäder och konstatera. Det envisa ensamdrickandet hemma i tv-soffan är vårt bidrag till dryckesvanorna och hedrar oss inte.
Vilken vansinnig idé egentligen! Jag har gjort det själv i åratal, så jag fördömer inte, bara konstaterar. Ensamma människor i vårt land sitter för sig själva med alkohol och fyller sig själva med den ena klunken efter den andra. Glas efter glas, burk efter burk. Trots att det finns krogar som är öppna till fem på morgonen, sitter mängder av singlar och sippar i sig alkohol på egen hand och pratar med ingen. Tragiskt? Kanske. I alla fall är det en underlig vana.
Hellre här än ensam hemma i soffan?
En krogrunda på tisdagen leder väl till en baksmälla på onsdagen och så kan det vara hela veckan lång. Det är nattöppet varje natt. Jag noterar detta, jag lägger inga som helst moraliska aspekter på krogsvängar. Det är kanske till och med bättre att sitta på krogen och dricka alkohol än att sjunka ner ensam i soffan och öppna en ölburk, den femte i ordningen efter Rapport. Och detta är i-c-k-e en kontinental vana! Att sitta ensam och dricka är en nordisk vana, att kvinnor har en dunk vin att krana ur hemma i köket är en svensk vana. Vi har inte fått det från kontinenten alls, det har vi kommit på själva!
Att dricka en karaff vin utan att äta är heller inte kontinentalt. En butelj rödvin delar man på till maten, före eller efter dricker man annat på den berömda kontinenten. Vin är måltidsdryck, inte ensamdrink. Vitt vin på trottoarserveringen är en unik företeelse på kontinenten, och serveras det är det främst till turister! Res runt i Europas huvudstäder och konstatera. Det envisa ensamdrickandet hemma i tv-soffan är vårt bidrag till dryckesvanorna och hedrar oss inte.
Vilken vansinnig idé egentligen! Jag har gjort det själv i åratal, så jag fördömer inte, bara konstaterar. Ensamma människor i vårt land sitter för sig själva med alkohol och fyller sig själva med den ena klunken efter den andra. Glas efter glas, burk efter burk. Trots att det finns krogar som är öppna till fem på morgonen, sitter mängder av singlar och sippar i sig alkohol på egen hand och pratar med ingen. Tragiskt? Kanske. I alla fall är det en underlig vana.
Hellre här än ensam hemma i soffan?
En härva av lögner
De flesta alkoholister ljuger så det knakar om det. De måste dölja att de dricker och då är det lämpligt med smålögner. De blånekar att de har druckit fast spritlukten står som en kvast ur munnen. De lovar att de ska komma, men de kommer inte. De säger att de bara ska vara borta en timme, men kommer hem efter fem timmar och är aspackade. De lovar att aldrig mer dricka, men det är ett löfte de inte kan hålla. Sen kommer lögnerna trillande, en lögn måste täcka en annan lögn och till slut blir allt ett enda virrvarr. Mest ljuger alkoholisten om sin konsumtion. "Nej, jag dricker inte särskilt mycket, inte mer än andra."
Felicia berättade att en gång smög hon ut i köket och halsade ur en butelj som stod i kylskåpet. Hennes manlige vän kom ut och såg henne dricka.
- Står du och dricker? frågade han.
- Nej, säger hon.
- Men jag såg ju att du drack, säger han.
- Nej, jag drack inte, säger hon.
Det slutar med att de blir osams och han ger sig av.
Ilse var i källaren och passade på att ta sig en klunk wisky. Hennes man kom i trappan:
Vad gör du, frågar han ganska upprörd.
- Ingenting, säger hon trots att hon står med flaskan i handen.
Det här är smålögner, nästan rörande i sin barnslighet, men det finns värre lögner. Varför ljuger alkoholister? De kanske skäms eftersom det betraktas som dålig karaktär att dricka. De försöker hålla skenet uppe, de vill inte erkänna att de tagit ett återfall, de måste dölja sitt missbruk och det enda sättet är att ljuga och verka i skymundan. De kanske inte orkar konfronteras och avslöjas. De kanske har hört så många förebråelser att de inte klarar mer. Skammen är oändlig, skulden ligger som en sten på axlarna. Paniken måste dämpas och det kan bara ske med en extra stor drink till.
Jag har inget svar på varför alkoholister ljuger och försöker gömma sitt drickande. Kanske är skammen för stor. Det är svårt att erkänna att man inte kan hantera alkohol och att se sin egen alkoholism realistiskt, det smärtar djupt. Det är lätt att slinka undan och förminska problemet och då är väl lögnen det enda som går att tillgripa.
Det är som om alkoholen luckrade upp moralen. Hederligt folk börjar ljuga och bedraga, till och med fiffla och stjäla, låna pengar utan att betala tillbaka och bete sig rent ut sagt svinaktigt. Ju längre missbruk, desto mer förfall, det har vi exempel på alldeles öppet i gatulivet. Men också en alldeles vanlig snäll och hederlig familjefar kan börja bete sig som en buse när alkoholen tar överhand. Han behöver inte ens vara alkoholist, han kan ha fått sig några supar för mycket så börjar fasaden att rämna. Det är så alkohol fungerar.
En alkoholist lurar sin omgivning, sin familj, sitt arbete och samhället så länge det går. Avslöjad är det en ynklig, ångerfull stackare som står och skäms. Det är bara en som inte går att lura: en annan alkoholist. Då blir han omedelbart avslöjad. En lögnare känner igen en lögnare... Minsta falskt tonfall blir avslöjat.
Felicia berättade att en gång smög hon ut i köket och halsade ur en butelj som stod i kylskåpet. Hennes manlige vän kom ut och såg henne dricka.
- Står du och dricker? frågade han.
- Nej, säger hon.
- Men jag såg ju att du drack, säger han.
- Nej, jag drack inte, säger hon.
Det slutar med att de blir osams och han ger sig av.
Ilse var i källaren och passade på att ta sig en klunk wisky. Hennes man kom i trappan:
Vad gör du, frågar han ganska upprörd.
- Ingenting, säger hon trots att hon står med flaskan i handen.
Det här är smålögner, nästan rörande i sin barnslighet, men det finns värre lögner. Varför ljuger alkoholister? De kanske skäms eftersom det betraktas som dålig karaktär att dricka. De försöker hålla skenet uppe, de vill inte erkänna att de tagit ett återfall, de måste dölja sitt missbruk och det enda sättet är att ljuga och verka i skymundan. De kanske inte orkar konfronteras och avslöjas. De kanske har hört så många förebråelser att de inte klarar mer. Skammen är oändlig, skulden ligger som en sten på axlarna. Paniken måste dämpas och det kan bara ske med en extra stor drink till.
Jag har inget svar på varför alkoholister ljuger och försöker gömma sitt drickande. Kanske är skammen för stor. Det är svårt att erkänna att man inte kan hantera alkohol och att se sin egen alkoholism realistiskt, det smärtar djupt. Det är lätt att slinka undan och förminska problemet och då är väl lögnen det enda som går att tillgripa.
Det är som om alkoholen luckrade upp moralen. Hederligt folk börjar ljuga och bedraga, till och med fiffla och stjäla, låna pengar utan att betala tillbaka och bete sig rent ut sagt svinaktigt. Ju längre missbruk, desto mer förfall, det har vi exempel på alldeles öppet i gatulivet. Men också en alldeles vanlig snäll och hederlig familjefar kan börja bete sig som en buse när alkoholen tar överhand. Han behöver inte ens vara alkoholist, han kan ha fått sig några supar för mycket så börjar fasaden att rämna. Det är så alkohol fungerar.
En alkoholist lurar sin omgivning, sin familj, sitt arbete och samhället så länge det går. Avslöjad är det en ynklig, ångerfull stackare som står och skäms. Det är bara en som inte går att lura: en annan alkoholist. Då blir han omedelbart avslöjad. En lögnare känner igen en lögnare... Minsta falskt tonfall blir avslöjat.
Den stora ensamheten
Jag och mitt glas.
Alkoholism är ensamhetens sjukdom. En alkoholist kan sitta på krogen mitt i stojet och ändå vara ensam i sin egen värld. Många super ensamma i sin bostad. De smyger diskret hem med spriten och korkar upp. Alkohol dämpar ångest och rädslor, men det krävs mer och mer alkohol för att det ska fungera. Sen hjälper inte vin och sprit. Ångesten växer i stället av alkohol. Det som var roligt och lustbetonat blir en plågsam vana, en ond cirkel. De flesta alkoholister förstår sammanhanget, men de kan ändå inte sluta tvärt. Andra förnekar i det längsta att de är alkoholister och tror att de dricker normalt.
Då är det dags att stå framför spegeln, se sig själv i ögonen och berätta för spegelbilden: Jag är alkoholist. Jag måste vara ärlig. Jag kan inte dricka alkohol. Jag behöver hjälp att sluta. Det finns en väg ut ur mitt elände. Jag önskar att jag kunde sluta dricka. Jag har ett val och jag vill välja nykterhet.
Då är det dags att stå framför spegeln, se sig själv i ögonen och berätta för spegelbilden: Jag är alkoholist. Jag måste vara ärlig. Jag kan inte dricka alkohol. Jag behöver hjälp att sluta. Det finns en väg ut ur mitt elände. Jag önskar att jag kunde sluta dricka. Jag har ett val och jag vill välja nykterhet.
Vem ska vi skylla på?
Vem ska vi skylla på? Vem är syndabocken? Just nu (och kanske historiskt sett alltid) är det alkoholisten som är syndabocken. Det är alkoholistens eget fel att det gått åt helvete. Ansvaret för tillfrisknande läggs i första hand på alkoholisten själv. Jämfört med andra dödliga sjukdomar är det absurt på något sätt. Det är som om man viftade bort en cancersjuk och sa: "Det där får du fixa själv."
Alkoholism är en särpräglad sjukdom. Det förutsätts att patienten själv tar ansvaret för sitt tillfrisknande. Kanske är det så även med andra sjukdomar. Trots medicin och läkarhjälp är det ändå den sjukes vilja och ansträngning som kan stålsätta mot sjukdomen under lång tid innan den sjuke bräcks. Alkoholpatienten saknar dock vårdens intresse och aktning. Det finns ingen ovärdigare död än alkoholistens. Det vilar en unken skyll-dig-själv-attityd även hos många inom vården. Jag är inte ensam om erfarenheten att en husläkare ryggat tillbaka med avsmak då han fick veta att jag var alkoholist och utbrast spontant: Och vad vill du att jag ska göra åt det?
Bristen på intresse och empati för alkoholism som sjukdom är slående. Vi är som spetälska var förr. Kanske vore det lugnast om vi isolerades på öde öar så att vi inte störde idyllen i välfärdssamhället. Om vi inte fanns, så mycket vackrare skulle inte samhället bli? Parkerna vore pastorala idyller utan alkisar. Det skulle inte finnas några uteliggare och lösdrivare. Den flotta arkitekturen i city är inte formgiven för lodisar. De skräpar ner med sin närvaro. Ändå är det de som representerar alkoholismen. Soffsuparna är borta ur åsynen, de räknas liksom inte hit, fast de är i majoritet.
Tänk om det vore så enkelt och avdramatiserat att en alkoholist som fått nog, kunde gå till vårdcentralen och få första hjälpen. Den vanliga alkoholisten borde utan att bli skandaliserad och fördömd kunna gå och prata med någon i vården på ett enkelt och naturligt sätt. "Jag har alkoholproblem, jag behöver hjälp att sluta." Så är det inte. Man behöver ha ont i knäna eller magen för att få någon hjälp och intresse.
Den nyktre alkoholisten kan gå till vården och säga: Nu har jag varit nykter i tolv månader och få ett förstrött svar. Jaså, jaha, det var väl duktigt. Ett svar som inte andra patienter får eftersom inga andra patienter har fått ta över ansvaret för sin egen sjukdom och sitt eget tillfrisknande. Märk att vi har inga alkoholpatienter. Ordet finns inte i ordlistan. Vi har alkoholister, alkoholberoende, punkt slut. De är inte ens betecknade som patienter. Förnekelsens sjukdom är inte minst förnekad av samhället.
Vem ska vi skylla på? Finns det någon syndabock? Naturligtvis inte, det vore för enkelt. Kanske är det allas fel att alkoholism är den tystade sjukdomen, den bortdömda, bortglömda, förnedrande. Kanske skulle attityden förändras om vi alla vågade prata om alkoholism i naturlig samtalston och utan förfasande. Om vi la undan våra fördomar och okunniga åsikter och insåg att alkoholism dels är en dödlig sjukdom, dels att vem som helst kan drabbas, och att vi måste försöka hindra alltför unga människor att börja helgdricka och riskera sin hälsa och framtid. Och framförallt, att vi la undan överlägsna attityder mot dem som har drabbats av sjukdomen.
Alkoholism är ingen uteliggar-sjukdom! Det är en sjukdom som kan drabba vem som helst när som helst och det finns inget vaccin och egentligen inte något botemedel heller, bara vägar till nykterhet.
Alkoholism är en särpräglad sjukdom. Det förutsätts att patienten själv tar ansvaret för sitt tillfrisknande. Kanske är det så även med andra sjukdomar. Trots medicin och läkarhjälp är det ändå den sjukes vilja och ansträngning som kan stålsätta mot sjukdomen under lång tid innan den sjuke bräcks. Alkoholpatienten saknar dock vårdens intresse och aktning. Det finns ingen ovärdigare död än alkoholistens. Det vilar en unken skyll-dig-själv-attityd även hos många inom vården. Jag är inte ensam om erfarenheten att en husläkare ryggat tillbaka med avsmak då han fick veta att jag var alkoholist och utbrast spontant: Och vad vill du att jag ska göra åt det?
Bristen på intresse och empati för alkoholism som sjukdom är slående. Vi är som spetälska var förr. Kanske vore det lugnast om vi isolerades på öde öar så att vi inte störde idyllen i välfärdssamhället. Om vi inte fanns, så mycket vackrare skulle inte samhället bli? Parkerna vore pastorala idyller utan alkisar. Det skulle inte finnas några uteliggare och lösdrivare. Den flotta arkitekturen i city är inte formgiven för lodisar. De skräpar ner med sin närvaro. Ändå är det de som representerar alkoholismen. Soffsuparna är borta ur åsynen, de räknas liksom inte hit, fast de är i majoritet.
Tänk om det vore så enkelt och avdramatiserat att en alkoholist som fått nog, kunde gå till vårdcentralen och få första hjälpen. Den vanliga alkoholisten borde utan att bli skandaliserad och fördömd kunna gå och prata med någon i vården på ett enkelt och naturligt sätt. "Jag har alkoholproblem, jag behöver hjälp att sluta." Så är det inte. Man behöver ha ont i knäna eller magen för att få någon hjälp och intresse.
Den nyktre alkoholisten kan gå till vården och säga: Nu har jag varit nykter i tolv månader och få ett förstrött svar. Jaså, jaha, det var väl duktigt. Ett svar som inte andra patienter får eftersom inga andra patienter har fått ta över ansvaret för sin egen sjukdom och sitt eget tillfrisknande. Märk att vi har inga alkoholpatienter. Ordet finns inte i ordlistan. Vi har alkoholister, alkoholberoende, punkt slut. De är inte ens betecknade som patienter. Förnekelsens sjukdom är inte minst förnekad av samhället.
Vem ska vi skylla på? Finns det någon syndabock? Naturligtvis inte, det vore för enkelt. Kanske är det allas fel att alkoholism är den tystade sjukdomen, den bortdömda, bortglömda, förnedrande. Kanske skulle attityden förändras om vi alla vågade prata om alkoholism i naturlig samtalston och utan förfasande. Om vi la undan våra fördomar och okunniga åsikter och insåg att alkoholism dels är en dödlig sjukdom, dels att vem som helst kan drabbas, och att vi måste försöka hindra alltför unga människor att börja helgdricka och riskera sin hälsa och framtid. Och framförallt, att vi la undan överlägsna attityder mot dem som har drabbats av sjukdomen.
Alkoholism är ingen uteliggar-sjukdom! Det är en sjukdom som kan drabba vem som helst när som helst och det finns inget vaccin och egentligen inte något botemedel heller, bara vägar till nykterhet.
Kan det vara så här?
När jag hör andra alkoholister berätta att de började dricka i trettonårsåldern (mycket vanligt numera) blir jag en smula chockerad faktiskt. Varför dricker en 13-åring alkohol? Jag kan inte få något vettigt svar på den frågan. Bara ställa en själv: Var är föräldrarna?
Det ökande tonårsfylleriet måste ha en förklaring eller många förklaringar. Kanske en är att alkoholen har tagit sin plats i hemmen på ett helt annat sätt än tidigare. Ölet i tv-soffan, vinet till middagen, lilla drinken, stora groggen - det är vardagliga vanor numera i många hem. Det är i hemmet förebilderna finns. Och föräldrarna och deras krets är väl de mest självklara förebilderna. Hemmets tolerans med och behov av alkohol kanske styr barnen så att de tycker de har fritt fram att pröva dricka i de allra första tonåren.
Är det i hemmet ungdomsfylleriet får startsignal? (Jag avser inte alkoholisthem, jag menar vanliga svenssons.) Kan det vara så enkelt och så komplicerat? Att dricka alkohol är en vuxengrej och det är inget märkvärdigare att tonåringar vill pröva den vuxengrejen än någon annan. Hemma dricker föräldrarna mer eller mindre, deras bekanta likaså, samtalet handlar ofta om alkohol, det blir en spänning just kring den frågan. Alkohol är spännande, mytomspunnet, hetsande på något sätt och något som det finns det förbjudna och lockande runt. Alkoholdebuten är en rit för att känna sig vuxen precis som sexdebuten och därigenom få försmak av vuxenvärlden.
Det kanske är lika ödesdigert för en blivande alkoholist att växa upp i en familj där det sker ett regelbundet alkoholbruk som i ett alkoholisthem. Det hem där det råder totalförbud mot alkohol har heller inte visat sig vara garanti för framtida nykterhet. Varför håller de tvärsäkra måttlighetsdrickarna käften? Jag kan inte förstå det. De öppnar bara munnen när det gäller att gnälla över alkoholister eller höga priser. Om man inte har problem med alkohol har man ingen svårighet att avstå från att dricka. De som är måttliga kan ta vita veckor, månader, år. Varför gör de inte det då?
Varför håller sig inte normala familjer nyktra hemma medan de har barn? Varför går kändismammor ut och säger att de visst dricker när de är gravida? Varför visar det vackra folket upp sig med glas i hand? Varför sprutar Brommapojkarna ner sig med champagne för att fira segern? Varför har familjen Svensson alltid vin till middagarna över helgen och serverar barnen annan dryck?
Nej, alla ska inte sluta dricka, det är inte tal om det. Alkoholen har sin givna plats, sina tillfällen. Men vi vuxna kanske ska välja våra tillfällen mer noga, mer sparsmakat, kanske vara så radikala att vi inte dricker i hemmet utom när det är stor fest, utan i stället väljer att dricka ute på restaurang. Vi har ju lärt oss att stå ute i ur och skur för att röka, varför då inte gå till kvarterskrogen när det känns behov av en flaska vin till middagen? Det kan inte 13-åringen härma, för den blir inte serverad på krogen. (Haha, där fick du, pubbeunge! Snopet va?)
Varför har vi rökförbud hemma, men inte krökförbud? Hellre det än att hämta sin fyllsjuka 13-åring som legat medvetslös på Maria Pol? Eller är det så att mamma och pappa själva har svårt att avstå från vinet och lilla drinken? Det kanske inte är så lätt att ta en vit helg längre?
Frågor, frågor, men inga svar.
Det ökande tonårsfylleriet måste ha en förklaring eller många förklaringar. Kanske en är att alkoholen har tagit sin plats i hemmen på ett helt annat sätt än tidigare. Ölet i tv-soffan, vinet till middagen, lilla drinken, stora groggen - det är vardagliga vanor numera i många hem. Det är i hemmet förebilderna finns. Och föräldrarna och deras krets är väl de mest självklara förebilderna. Hemmets tolerans med och behov av alkohol kanske styr barnen så att de tycker de har fritt fram att pröva dricka i de allra första tonåren.
Är det i hemmet ungdomsfylleriet får startsignal? (Jag avser inte alkoholisthem, jag menar vanliga svenssons.) Kan det vara så enkelt och så komplicerat? Att dricka alkohol är en vuxengrej och det är inget märkvärdigare att tonåringar vill pröva den vuxengrejen än någon annan. Hemma dricker föräldrarna mer eller mindre, deras bekanta likaså, samtalet handlar ofta om alkohol, det blir en spänning just kring den frågan. Alkohol är spännande, mytomspunnet, hetsande på något sätt och något som det finns det förbjudna och lockande runt. Alkoholdebuten är en rit för att känna sig vuxen precis som sexdebuten och därigenom få försmak av vuxenvärlden.
Det kanske är lika ödesdigert för en blivande alkoholist att växa upp i en familj där det sker ett regelbundet alkoholbruk som i ett alkoholisthem. Det hem där det råder totalförbud mot alkohol har heller inte visat sig vara garanti för framtida nykterhet. Varför håller de tvärsäkra måttlighetsdrickarna käften? Jag kan inte förstå det. De öppnar bara munnen när det gäller att gnälla över alkoholister eller höga priser. Om man inte har problem med alkohol har man ingen svårighet att avstå från att dricka. De som är måttliga kan ta vita veckor, månader, år. Varför gör de inte det då?
Varför håller sig inte normala familjer nyktra hemma medan de har barn? Varför går kändismammor ut och säger att de visst dricker när de är gravida? Varför visar det vackra folket upp sig med glas i hand? Varför sprutar Brommapojkarna ner sig med champagne för att fira segern? Varför har familjen Svensson alltid vin till middagarna över helgen och serverar barnen annan dryck?
Nej, alla ska inte sluta dricka, det är inte tal om det. Alkoholen har sin givna plats, sina tillfällen. Men vi vuxna kanske ska välja våra tillfällen mer noga, mer sparsmakat, kanske vara så radikala att vi inte dricker i hemmet utom när det är stor fest, utan i stället väljer att dricka ute på restaurang. Vi har ju lärt oss att stå ute i ur och skur för att röka, varför då inte gå till kvarterskrogen när det känns behov av en flaska vin till middagen? Det kan inte 13-åringen härma, för den blir inte serverad på krogen. (Haha, där fick du, pubbeunge! Snopet va?)
Varför har vi rökförbud hemma, men inte krökförbud? Hellre det än att hämta sin fyllsjuka 13-åring som legat medvetslös på Maria Pol? Eller är det så att mamma och pappa själva har svårt att avstå från vinet och lilla drinken? Det kanske inte är så lätt att ta en vit helg längre?
Frågor, frågor, men inga svar.
Dialog mellan Mamma Anonymous och Torrdockan
Kommentarväxlingen under bloggarna är ofta intressant och viktig. Det kanske ibland känns som av underordnad betydelse att läsa kommentarerna. Här är dialogen under bloggen "Ett litet chips i hjärnan" som är värd att lyftas upp och läsas av flera.
Mamma Anonymus:
När jag hade kontakt med mitt missbrukande barn, sa jag till honom att ingen ska ha makt över dig. Släpp inte makten över dig själv och din kropp till någon annan och allra minst till drogen. Så ser jag det. Ge inte bort makten över dig själv till NÅGOT eller NÅGON. Bestäm själv och var juste mot dig själv.
Torrdockan:
I sak har du alldeles rätt, Mamma Anonymous. Man ska inte ge bort rätten att bestämma över sig själv. I praktiken är det nog tyvärr så att ingen ger bort sin vilja och makt, de blir bestulna på den. Droger har den förmågan. Det skapas ett beroende och efter det bestämmer man inte över sig själv. Alkoholen bestämmer över alkoholisten och det är förmodligen likadant med andra droger.
Droger övermannar människan och tar över hennes vilja och förnuft. Kampen mot drogerna är ohyggligt svår och mycket smärtsam.
Mamma Anonymus:
Jag tror dig och jag har mitt exempel på nära håll. Jag kan dock inte sätta mig in i hur det är. Själv har jag aldrig druckit alkohol eller rökt. Min erfarenhet är mitt släktskap och jag förstår inte hur det kunde hända just mitt barn. Det måste vara ett ohyggligt gift som övermannnar människan så.
Torrdockan:
Ja, den som inte har beroendet kan inte sätta sig in i hur det är. Vi förstår helt enkelt inte varandra. Det gör problemet så svårt att hantera eftersom det är ett familjeproblem, inte ett individuellt. Två nära människor står med en ocean emellan sig och når inte varandra.
Den aktiva alkoholisten förstår inte heller sin anhörig. Det är mycket tragiskt. För en missbrukare blir drogen viktigare än allt annat, även nära relationer. Allt satsas på drogen och kretsar kring den. Den som bäst förstår en alkoholist är en annan alkoholist, det är därför t ex AA fungerar och fortlever.
Alkohol är ett gift liksom narkotika, men har inte fått sådan status eftersom den är så "vanlig". Till och med tobak anses farligare, annars skulle inte rökförbudet ha slagit igenom så totalt. Jag tror också alkoholister har det sämst bland alla missbrukare. De är för många, problemet är sopat under mattan och det är starka ekonomiska krafter inblandade. Det är chockerande att staten säljer denna drog medan den förbjuder och kriminaliserar andra droger. Där låter man de stora vinsterna gå till maffian, medan vinsten från alkohol går in i statens finanser. Snacka om hyckleri!
Mamma Anonymous:
Jag skriver under på allt det du skrivit. Det är inte klokt vilken dubbelmoral det är beträffande alkohol. Staten säljer alkoholen men är medveten om farorna med den. Försök sälja något annat som är hälsovådligt! Det skulle bli indraget omedelbart.
Mamma Anonymus:
När jag hade kontakt med mitt missbrukande barn, sa jag till honom att ingen ska ha makt över dig. Släpp inte makten över dig själv och din kropp till någon annan och allra minst till drogen. Så ser jag det. Ge inte bort makten över dig själv till NÅGOT eller NÅGON. Bestäm själv och var juste mot dig själv.
Torrdockan:
I sak har du alldeles rätt, Mamma Anonymous. Man ska inte ge bort rätten att bestämma över sig själv. I praktiken är det nog tyvärr så att ingen ger bort sin vilja och makt, de blir bestulna på den. Droger har den förmågan. Det skapas ett beroende och efter det bestämmer man inte över sig själv. Alkoholen bestämmer över alkoholisten och det är förmodligen likadant med andra droger.
Droger övermannar människan och tar över hennes vilja och förnuft. Kampen mot drogerna är ohyggligt svår och mycket smärtsam.
Mamma Anonymus:
Jag tror dig och jag har mitt exempel på nära håll. Jag kan dock inte sätta mig in i hur det är. Själv har jag aldrig druckit alkohol eller rökt. Min erfarenhet är mitt släktskap och jag förstår inte hur det kunde hända just mitt barn. Det måste vara ett ohyggligt gift som övermannnar människan så.
Torrdockan:
Ja, den som inte har beroendet kan inte sätta sig in i hur det är. Vi förstår helt enkelt inte varandra. Det gör problemet så svårt att hantera eftersom det är ett familjeproblem, inte ett individuellt. Två nära människor står med en ocean emellan sig och når inte varandra.
Den aktiva alkoholisten förstår inte heller sin anhörig. Det är mycket tragiskt. För en missbrukare blir drogen viktigare än allt annat, även nära relationer. Allt satsas på drogen och kretsar kring den. Den som bäst förstår en alkoholist är en annan alkoholist, det är därför t ex AA fungerar och fortlever.
Alkohol är ett gift liksom narkotika, men har inte fått sådan status eftersom den är så "vanlig". Till och med tobak anses farligare, annars skulle inte rökförbudet ha slagit igenom så totalt. Jag tror också alkoholister har det sämst bland alla missbrukare. De är för många, problemet är sopat under mattan och det är starka ekonomiska krafter inblandade. Det är chockerande att staten säljer denna drog medan den förbjuder och kriminaliserar andra droger. Där låter man de stora vinsterna gå till maffian, medan vinsten från alkohol går in i statens finanser. Snacka om hyckleri!
Mamma Anonymous:
Jag skriver under på allt det du skrivit. Det är inte klokt vilken dubbelmoral det är beträffande alkohol. Staten säljer alkoholen men är medveten om farorna med den. Försök sälja något annat som är hälsovådligt! Det skulle bli indraget omedelbart.
Ett litet chips i hjärnan
Det måste finnas någon programmering däroppe i skallen hos mig. Ett litet chips som sitter där och försöker få mig att glömma bort att jag är alkoholist. Om jag glömmer det, så kommer jag att börja dricka igen. Det kan flyga förbi en snabb tanke att jag kanske skulle ha ett glas vin, det vore gott. Det tar en nanosekund att tänka och känna, sen börjar minnet återvända. Jag minns den sträva rödvinssmaken, det var inte så noga med sorter och årgångar inte, minns bakfyllan, mornarna, illamåendet, minnesluckorna. Hjälp mig vara nykter i dag, ber jag halvhögt, rakt ut i luften och hoppas att det når någon högre makt som har större kraft än jag.
Det är så det brukar gå till med återfall. Det är lätt att efter en lång tids nykterhet slappna av och inte vara så uppmärksam på signalerna. Frestelserna står som spön i backen, alla kompisar har ju inte slutat dricka och vill gärna dra till puben. Det gäller att snabbt fatta beslut: nej! Många klarar bra att sitta vid bardisken och dricka Ramlösa, andra tål inte att vara i pubmiljön och måste avstå helt från det. Bara att ha förstått att det aldrig mer går att dricka alkohol och att det gäller livet ut till 100% är ett framsteg. Är man allergisk mot jordnötter kan man inte äta en jordnöt då och då. Allergin slår till lika hårt varje gång och för en alkoholist slår sjukdomen till också efter en klunk lättöl. Sen är det kört och supandet startar igen. Till nästa nyktra tid.
De andras tragiska återfall som de kommer och berättar om när de nyktrat till, är varnande exempel. Det är ingen som kommer tillbaka och säger att det var trevligt, lätt, enkelt. Tvärtom medger de att det var vidrigt, tillbaka på ruta ett, de yttre tecknen på återfallet är sorgliga att se. Många kommer aldrig tillbaka, de saknar styrkan att satsa på nykterheten en gång till. Så ser det ut. Det är ingen idé att hyckla och låtsas att alkoholisters nykterhet är stabil och garanterad. Det är den inte. Den kan vara ytterst bräcklig och minsta frestelse blir ett dödligt hot.
Det är en nåd att få vara nykter, att slippa att dricka alkohol. Jag känner mig priviligierad. I början trodde jag att självhjälpsgrupperna fungerade som ett slags garanti för nykterhet, gick man där skulle man aldrig mer tänka på alkohol och man kunde inte bli frestad att dricka igen. Jag visste så litet då om styrkan i alkoholismen, hur starkt suget kan vara och hur lätt en alkoholist blir ett offer för sitt behov. Att det gäller att vara vaksam - förstå att nykterhetslöftet är en färskvara, det måste upprepas om och om igen. Jag får aldrig glömma bort att jag är alkoholist. Gör jag det är det lätt att sträcka fram handen mot välkomstdrinken på brickan eller av gammal vana skåla med vännerna. De kan dricka, men inte jag.
Varför ska det vara så svårt att acceptera och förstå? Min arbetskamrat Hjördis är allergisk mot kiwi, av misstag fick hon i sig saft från en kiwi i en fruktcocktail, hon blev medvetslös och fick åka ambulans till sjukhuset. Hon skulle aldrig medvetet utmana ödet och äta en kiwi! Varför kan då inte en alkoholist sluta dricka alkohol utan så stora krumbukter, behandling med mediciner, vistelse på behandlingshem, eftervård, självhjälpsgrupper? Ja, det är en bra fråga. Alkohol är en beroendeframkallande drog, det är inte kiwi eller jordnötter eller skaldjur. Hjördis tar självklart inte en kiwi då och då, det förbjuder hennes självbevarelsedrift.
Alkoholisten orkar inte stå emot vid alla tillfällen. Den som har alkoholproblem försöker lösa sitt problem med alkohol, det är det tragiska. Att sluta dricka är en kamp, en utmaning och det är dåliga odds. Jag skulle aldrig sätta en tia på en alkoholists nykterhet, jag är för realistisk för det. Jag gläds åt mina kompisars nykterhet, jag tackar för varje egen nykter dag, men jag tror inte att faran är över eller att det automatiskt är nykterhet för evigt som gäller. En alkoholist kan aldrig slå sig till ro och säga sig att faran är över eller att han är frisk. Det är självbedrägeri. Det vi alkoholister kan göra är att lova nykterhet en dag i taget och aldrig ta första glaset. Det är storartat. Om alkoholism vore som en vanlig allergi så att vi kunde ställa undan flaskorna utan ångest eller sug, då vore allt enkelt och det fanns inga aktiva alkoholister.
Den som ännu inte är alkoholist men har hög alkoholkonsumtion är i riskzonen och kan vara observant. Det är lätt att glida över från sällskapsdrickande till ett farligt missbruk. Icke-alkoholisten bör inte ha någon större svårighet att sätta korken i flaskan, det är alkoholister som har det. De har det där lilla chipset i hjärnan och det upphör aldrig att sända sina signaler.Det tar tid att lära sig att ignorera dem men det går.
Det är så det brukar gå till med återfall. Det är lätt att efter en lång tids nykterhet slappna av och inte vara så uppmärksam på signalerna. Frestelserna står som spön i backen, alla kompisar har ju inte slutat dricka och vill gärna dra till puben. Det gäller att snabbt fatta beslut: nej! Många klarar bra att sitta vid bardisken och dricka Ramlösa, andra tål inte att vara i pubmiljön och måste avstå helt från det. Bara att ha förstått att det aldrig mer går att dricka alkohol och att det gäller livet ut till 100% är ett framsteg. Är man allergisk mot jordnötter kan man inte äta en jordnöt då och då. Allergin slår till lika hårt varje gång och för en alkoholist slår sjukdomen till också efter en klunk lättöl. Sen är det kört och supandet startar igen. Till nästa nyktra tid.
De andras tragiska återfall som de kommer och berättar om när de nyktrat till, är varnande exempel. Det är ingen som kommer tillbaka och säger att det var trevligt, lätt, enkelt. Tvärtom medger de att det var vidrigt, tillbaka på ruta ett, de yttre tecknen på återfallet är sorgliga att se. Många kommer aldrig tillbaka, de saknar styrkan att satsa på nykterheten en gång till. Så ser det ut. Det är ingen idé att hyckla och låtsas att alkoholisters nykterhet är stabil och garanterad. Det är den inte. Den kan vara ytterst bräcklig och minsta frestelse blir ett dödligt hot.
Det är en nåd att få vara nykter, att slippa att dricka alkohol. Jag känner mig priviligierad. I början trodde jag att självhjälpsgrupperna fungerade som ett slags garanti för nykterhet, gick man där skulle man aldrig mer tänka på alkohol och man kunde inte bli frestad att dricka igen. Jag visste så litet då om styrkan i alkoholismen, hur starkt suget kan vara och hur lätt en alkoholist blir ett offer för sitt behov. Att det gäller att vara vaksam - förstå att nykterhetslöftet är en färskvara, det måste upprepas om och om igen. Jag får aldrig glömma bort att jag är alkoholist. Gör jag det är det lätt att sträcka fram handen mot välkomstdrinken på brickan eller av gammal vana skåla med vännerna. De kan dricka, men inte jag.
Varför ska det vara så svårt att acceptera och förstå? Min arbetskamrat Hjördis är allergisk mot kiwi, av misstag fick hon i sig saft från en kiwi i en fruktcocktail, hon blev medvetslös och fick åka ambulans till sjukhuset. Hon skulle aldrig medvetet utmana ödet och äta en kiwi! Varför kan då inte en alkoholist sluta dricka alkohol utan så stora krumbukter, behandling med mediciner, vistelse på behandlingshem, eftervård, självhjälpsgrupper? Ja, det är en bra fråga. Alkohol är en beroendeframkallande drog, det är inte kiwi eller jordnötter eller skaldjur. Hjördis tar självklart inte en kiwi då och då, det förbjuder hennes självbevarelsedrift.
Alkoholisten orkar inte stå emot vid alla tillfällen. Den som har alkoholproblem försöker lösa sitt problem med alkohol, det är det tragiska. Att sluta dricka är en kamp, en utmaning och det är dåliga odds. Jag skulle aldrig sätta en tia på en alkoholists nykterhet, jag är för realistisk för det. Jag gläds åt mina kompisars nykterhet, jag tackar för varje egen nykter dag, men jag tror inte att faran är över eller att det automatiskt är nykterhet för evigt som gäller. En alkoholist kan aldrig slå sig till ro och säga sig att faran är över eller att han är frisk. Det är självbedrägeri. Det vi alkoholister kan göra är att lova nykterhet en dag i taget och aldrig ta första glaset. Det är storartat. Om alkoholism vore som en vanlig allergi så att vi kunde ställa undan flaskorna utan ångest eller sug, då vore allt enkelt och det fanns inga aktiva alkoholister.
Den som ännu inte är alkoholist men har hög alkoholkonsumtion är i riskzonen och kan vara observant. Det är lätt att glida över från sällskapsdrickande till ett farligt missbruk. Icke-alkoholisten bör inte ha någon större svårighet att sätta korken i flaskan, det är alkoholister som har det. De har det där lilla chipset i hjärnan och det upphör aldrig att sända sina signaler.Det tar tid att lära sig att ignorera dem men det går.
När kommer reprisen?
Vadå reprisen? På livet? Sorry vännen, det blir ingen. Det här är det enda liv du har. I den här formen åtminstone. Du kan inte göra saker ogjorda och det kommer inga nya chanser. Det är bara en enda föreställning fast du agerar som du hade en repetition. Varje människa får faktiskt en fantastisk vinstlott bara genom att bli född.
Ja, det är elände för många. Ett ofattbart lidande och elände. Jag tror gud är ledsen över att misslyckas med många projekt. Hur kan han se människor lida och inte göra något åt det? Människorna kan heller inte göra något åt det. Vi är lika hjälplösa som gud inför en del tragedier. Det känns inte rättvist. Lotteriet där högsta vinsten är att bli född vann vi i en kapplöpning där det är ofattbart mycket svinn i alla instanser. Jag hade tur, föddes i rätt tid i rätt del av jorden. Jag satt inte i ruiner, jag behövde inte se mitt hem brinna, min far behövde inte gå ut i kriget för att aldrig mer återvända, mamma behövde inte slita ut sig för att ge oss ungar mat och blev inte våldtagen på väg till brunnen. Jag behövde inte fly från mitt land och lämna släkt och vänner och mina leksaker och böcker.
Jag satt bara och harmade över att jag inte var tillräckligt rik, inte tillräckligt smal, vacker, framgångsrik, uppvaktad, modig, stark, frisk, inte hade alla prylar jag ville ha, inte var populärast i klassen, inte mest beundrad, inte bra nog, inte upptäckt, inte berömd, inte nånting! Alla olyckor och all otur drabbade mig och det var aldrig mitt fel. Jag visste hur man skulle göra, jag satt inne med alla svar, alla skulle göra som jag tyckte, men de gjorde inte det, konstigt nog. Jag skulle vara regissör, spela huvudrollen, alla biroller också för den delen, jag skulle kontrollera allt. Sen pang in i väggen!
Vad gör en regissör som ingen lyder, vad gör en huvudrollsinnehavare som får stå i kulisserna hela tiden? Surar. Surar och är förbannad över minsta småsak, irriterad, otålig, kritisk, tvehågsen, vilsen, ångestladdad och rädd, sur och vresig. Tills alkoholen lättar på trycket och gör tillvaron lustbetonad och munter igen. Det var i början det, när allt var sång och musik och livet en härlig fest, bekymren rann iväg lika fort som vinet och alla bara blev vackrare av att dricka. Det kom några gyllene ögonblick under en picknick på Djurgården, en fest i skärgården, ett förtroligt samtal på en krog, skumbad med mousserande vin, allt var så perfekt att regissören i mig tog äran åt sig direkt.
Jag anar inte exakt när alkoholen tog herraväldet över mig, när jag blev statist i min egen film. När alkoholen tog över regin och gjorde mig till en obetydlig fjant som planerade hela sitt liv och all sin tid efter alkoholens tillgänglighet och möjligheter. De nya villkoren kom smygande i tysta tofflor och jag fann mig så småningom som kedjefånge utan ork eller möjlighet att rymma. Alkolen gav inte längre samma njutning, min konsumtion ökade, jag halkade längre och längre ner mot det som jag trodde var min botten. När man sitter där i stinkande dy och ser allt elände man själv ställt till med är man en ynklig stackare, det finns ingen fest runtomkring, ingen kyld champagne. Där kan man sitta och hulka och lida av ånger och ångest och slänga ur sig vilka omöjliga löften som helst. Vadå huvudroll? Man är förpassad som åskådare till en tragisk dokusåpa med B-skådisar.
Ja, det är elände för många. Ett ofattbart lidande och elände. Jag tror gud är ledsen över att misslyckas med många projekt. Hur kan han se människor lida och inte göra något åt det? Människorna kan heller inte göra något åt det. Vi är lika hjälplösa som gud inför en del tragedier. Det känns inte rättvist. Lotteriet där högsta vinsten är att bli född vann vi i en kapplöpning där det är ofattbart mycket svinn i alla instanser. Jag hade tur, föddes i rätt tid i rätt del av jorden. Jag satt inte i ruiner, jag behövde inte se mitt hem brinna, min far behövde inte gå ut i kriget för att aldrig mer återvända, mamma behövde inte slita ut sig för att ge oss ungar mat och blev inte våldtagen på väg till brunnen. Jag behövde inte fly från mitt land och lämna släkt och vänner och mina leksaker och böcker.
Jag satt bara och harmade över att jag inte var tillräckligt rik, inte tillräckligt smal, vacker, framgångsrik, uppvaktad, modig, stark, frisk, inte hade alla prylar jag ville ha, inte var populärast i klassen, inte mest beundrad, inte bra nog, inte upptäckt, inte berömd, inte nånting! Alla olyckor och all otur drabbade mig och det var aldrig mitt fel. Jag visste hur man skulle göra, jag satt inne med alla svar, alla skulle göra som jag tyckte, men de gjorde inte det, konstigt nog. Jag skulle vara regissör, spela huvudrollen, alla biroller också för den delen, jag skulle kontrollera allt. Sen pang in i väggen!
Vad gör en regissör som ingen lyder, vad gör en huvudrollsinnehavare som får stå i kulisserna hela tiden? Surar. Surar och är förbannad över minsta småsak, irriterad, otålig, kritisk, tvehågsen, vilsen, ångestladdad och rädd, sur och vresig. Tills alkoholen lättar på trycket och gör tillvaron lustbetonad och munter igen. Det var i början det, när allt var sång och musik och livet en härlig fest, bekymren rann iväg lika fort som vinet och alla bara blev vackrare av att dricka. Det kom några gyllene ögonblick under en picknick på Djurgården, en fest i skärgården, ett förtroligt samtal på en krog, skumbad med mousserande vin, allt var så perfekt att regissören i mig tog äran åt sig direkt.
Jag anar inte exakt när alkoholen tog herraväldet över mig, när jag blev statist i min egen film. När alkoholen tog över regin och gjorde mig till en obetydlig fjant som planerade hela sitt liv och all sin tid efter alkoholens tillgänglighet och möjligheter. De nya villkoren kom smygande i tysta tofflor och jag fann mig så småningom som kedjefånge utan ork eller möjlighet att rymma. Alkolen gav inte längre samma njutning, min konsumtion ökade, jag halkade längre och längre ner mot det som jag trodde var min botten. När man sitter där i stinkande dy och ser allt elände man själv ställt till med är man en ynklig stackare, det finns ingen fest runtomkring, ingen kyld champagne. Där kan man sitta och hulka och lida av ånger och ångest och slänga ur sig vilka omöjliga löften som helst. Vadå huvudroll? Man är förpassad som åskådare till en tragisk dokusåpa med B-skådisar.
Målning av Edgar Degas (1834 - 1917)
Hittar jag inte fotfästet och repstegen där som leder uppåt finns det en botten till, ännu djupare ner. Färden dit går snabbt, där kan jag drunkna i mina egna spyor. Har jag tur förstår jag kanske då först att det inte är en repetition, det är det här som är själva föreställningen och den är ett totalt nederlag, fiasko står textat i glödskrift. Livet går inte i repris, jag får ingen mer chans, inget nytt manus. Det går att vända men det tar tid. Ljuset finns däruppe. Det är någon annan som är regissör, jag ska bara följa anvisningarna, titta i manuskriptet, följ spelreglerna slaviskt. Annars är jag ute ur föreställningen fortare än jag kan blinka och ridån går ned. Publiken har redan gått hem.
Fatta att det är djävulskt!
Alkoholism är en djävulsk sjukdom. Jag överdriver inte. Den som inte vet vad ett starkt beroende innebär kan aldrig föreställa sig. Kanske man kan likna det vid svält. En svältande äter vad som dyker upp, vad som helst, bara för att dämpa den rasande hungern. Runt omkring mig slår återfallen till. Jag känner många andra alkoholister, har fått vänner bland dem och jag har blivit fäst vid flera. Varje gång jag får veta om ett återfall får jag sorg. Jag vet att jag måste tänka på min egen nykterhet och att jag inte kan göra någonting åt andras nykterhet egentligen. Beslutet ligger alltid hos den enskilde och inga råd och förmaningar i världen kan ändra det. Men jag blir upprörd, ledsen, arg.
Hur kan en sådan djävulsk sjukdom som vi har klassas som "eget fel", hur kan någon alls sätta sig på höga hästar och rynka på näsan åt någon som tagit ett återfall? Vad vet andra - ingenting! Vad vet de om kampen, ångesten, skräcken, suget? De ser bara resultatet - fyllan. Och så tycker de att de har rätt att döma och fördöma. Den så kallade allmänheten har inte ens elementär kunskap om alkoholism. De vet mer om hiv och cancer än om den allra vanligaste sjukdomen, den som skördar flest offer och dödsoffer i vårt land och i hela vodkabältet. Det finns människor som på fullt allvar menar att det är bara att sluta dricka och att alkoholister "ska rycka upp sig". De borde skämmas! De skulle skämmas om de sa att cancersjuka borde rycka upp sig!
Två av mina vänner kämpar var och en nu. De är goda människor, föräldrar, duktiga personer med bra yrken och social plattform, roliga, varma, underbara människor och de har kämpat i åratal för att bli och hålla sig nyktra. Nu gick det inte längre. Det kallas att ta återfall, inte få återfall. Det finns en aktivitet i ett återfall, det är inget som ramlar över en som en present eller en utgift. Först var det Wilhelm med sin underbara humor. Ett års nykterhet efter det förra återfallet, allt såg ut att fungera, han var rolig i gruppen, vi vande oss vid att han alltid var med. Sen tomt. Han kom inte. Tystnad. Jag kan föreställa mig hans skam och förvirring. När han kommer (ordet är när inte om) tillbaka är han välkommen. Ingen förebrår honom eller anklagar eller kommer med antydningar och gliringar. I gruppan vet alla vad ett återfall är och vilka krafter som varit i rörelse. Ingen skulle drömma om att förebrå någon annan.
Nu Felicia, denna charmiga, härliga kvinna, begåvad med blixtrande intellekt och massor av humor och jävlar-anamma. Trycket blev för stort, ångesten galopperade, det fanns ingen som lyssnade, ingen som förstod, ingenting att sätta emot. Jag vet att hon kämpar, hon har allt att vinna. Hon kommer tillbaka, det kan ta tid, men hon kommer. Jag måste tro det. Jag ber om det. En dag sitter Wilhelm och Felicia vid bordet och allt är som vanligt igen.
Det finns människor som föraktar alkoholister och kallar dem för karaktärslösa, viljesvaga, slappa. De vet ingenting och skäms inte ens för sin okunnighet. En alkoholist kämpar mot oerhörda krafter. På ena sidan är nykterhet, på andra sidan förödmjukelse, undergång och död. Fatta att det är en djävulsk sjukdom!
Hur kan en sådan djävulsk sjukdom som vi har klassas som "eget fel", hur kan någon alls sätta sig på höga hästar och rynka på näsan åt någon som tagit ett återfall? Vad vet andra - ingenting! Vad vet de om kampen, ångesten, skräcken, suget? De ser bara resultatet - fyllan. Och så tycker de att de har rätt att döma och fördöma. Den så kallade allmänheten har inte ens elementär kunskap om alkoholism. De vet mer om hiv och cancer än om den allra vanligaste sjukdomen, den som skördar flest offer och dödsoffer i vårt land och i hela vodkabältet. Det finns människor som på fullt allvar menar att det är bara att sluta dricka och att alkoholister "ska rycka upp sig". De borde skämmas! De skulle skämmas om de sa att cancersjuka borde rycka upp sig!
Två av mina vänner kämpar var och en nu. De är goda människor, föräldrar, duktiga personer med bra yrken och social plattform, roliga, varma, underbara människor och de har kämpat i åratal för att bli och hålla sig nyktra. Nu gick det inte längre. Det kallas att ta återfall, inte få återfall. Det finns en aktivitet i ett återfall, det är inget som ramlar över en som en present eller en utgift. Först var det Wilhelm med sin underbara humor. Ett års nykterhet efter det förra återfallet, allt såg ut att fungera, han var rolig i gruppen, vi vande oss vid att han alltid var med. Sen tomt. Han kom inte. Tystnad. Jag kan föreställa mig hans skam och förvirring. När han kommer (ordet är när inte om) tillbaka är han välkommen. Ingen förebrår honom eller anklagar eller kommer med antydningar och gliringar. I gruppan vet alla vad ett återfall är och vilka krafter som varit i rörelse. Ingen skulle drömma om att förebrå någon annan.
Nu Felicia, denna charmiga, härliga kvinna, begåvad med blixtrande intellekt och massor av humor och jävlar-anamma. Trycket blev för stort, ångesten galopperade, det fanns ingen som lyssnade, ingen som förstod, ingenting att sätta emot. Jag vet att hon kämpar, hon har allt att vinna. Hon kommer tillbaka, det kan ta tid, men hon kommer. Jag måste tro det. Jag ber om det. En dag sitter Wilhelm och Felicia vid bordet och allt är som vanligt igen.
Det finns människor som föraktar alkoholister och kallar dem för karaktärslösa, viljesvaga, slappa. De vet ingenting och skäms inte ens för sin okunnighet. En alkoholist kämpar mot oerhörda krafter. På ena sidan är nykterhet, på andra sidan förödmjukelse, undergång och död. Fatta att det är en djävulsk sjukdom!
Ställa från sig glaset räcker inte
Hur många gånger försökte jag inte sluta dricka! Jag är en synnerligen envis och viljestark person och varje gång trodde jag att jag skulle lyckas sluta med mitt drickande. Jag förstod inte att jag måste sluta helt, jag trodde att jag kunde ta ett glas då och då. Att jag skulle kunna dricka som normala människor. Men det misslyckades varje gång. Efter ett tag var jag uppe i samma konumtion igen om inte ännu större. Det var dags att dra sig undan bakom lyckta dörrar och smygsupa. Det var som en förbannelse.
Nästa gång höll jag kanske uppe ett par veckor, men sen blev det något som skulle firas och då var det dags igen. Jag skulle bara ta en paus i nykterheten - vilken idé! Det blev ofta en mycket lång paus på något år eller så. Svenska året är inprickat med hur många fyllefester som helst. Är det inte kräftor, så är det surströmming eller lucia eller kickoff eller 50-årskalas, bröllop, jubileum, fotbollsseger och vinlotteri. Det finns hur många officiella dryckestillfällen som helst. Sen kan man ta sig en alldeles privat fylla emellanåt. Nykter behöver man inte vara långa perioder om man följer almanackan.
Inte heller om man flitigt går på självhjälpsgrupper eller går på behandling räcker det med att ställa från sig glaset. Det går att bli promillefri och kroppen återhämtar sig ganska snabbt, gudomligt nog. Man är inte värd det så som man slarvat med hälsan, men kroppen är för det mesta snäll och levern börjar bli normal, magen fungerar, händerna slutar darra, hjärnan kvicknar till någotsånär. Men inuti psyket kan det vara kaos. Städar man inte, är det lätt att hamna i fyllan igen. Det fanns orsaker i det inre som ledde till drickande, det ligger en hel del skit i hörnen så att säga. Om man gör upp med det förflutna på ett vettigt sätt, är det lättare att hålla sig nykter och gå vidare i livet.
Gör man inte en inre inventering och städar har man en hög promille kvar i själen, man är ungefär likadan som förut och minsta signal svarar kroppen på och så är man där igen, sitter med glaset i näven och ägnar sig åt självömkan, bitterhet, ilska, svartsjuka, elakhet, avund och skadeglädje. Snyggt! Då känns inte nykterheten som en befrielse, utan som ett tvång. Samma gamla människa kommer att ägna sig åt samma gamla mönster - ta till alkohol precis som förut.
I självhjälpsgrupper finns ett program med olika steg för att bli fri från sitt gamla betende. Ett städprogram helt enkelt. Praktiska råd och anvisningar. En medlem som har några års nykterhet ställer gärna upp som sponsor, mentor, men du måste själv be om det. Man ska lyssna på dem som gått före, de har massor av erfarenhet och kan berätta - inte hur du ska göra - utan hur de gjorde för att bli nyktra. Det är inget tjat och regler, utan kloka visdomsord. Vill man ha en stabil nykterhet finns programmet.
Det är oerhört duktigt att ställa ifrån sig glaset. Då är man på god väg. Men det räcker inte. Man måste vara beredd att se in i sig själv även om det gör ont och försöka att städa och ändra så gott det går. Då kan glaset bli stående och nykterheten fortsätta. Det är en nåd att få vara nykter. Det känns som att vara priviligierad. En dag i taget...
Nästa gång höll jag kanske uppe ett par veckor, men sen blev det något som skulle firas och då var det dags igen. Jag skulle bara ta en paus i nykterheten - vilken idé! Det blev ofta en mycket lång paus på något år eller så. Svenska året är inprickat med hur många fyllefester som helst. Är det inte kräftor, så är det surströmming eller lucia eller kickoff eller 50-årskalas, bröllop, jubileum, fotbollsseger och vinlotteri. Det finns hur många officiella dryckestillfällen som helst. Sen kan man ta sig en alldeles privat fylla emellanåt. Nykter behöver man inte vara långa perioder om man följer almanackan.
Inte heller om man flitigt går på självhjälpsgrupper eller går på behandling räcker det med att ställa från sig glaset. Det går att bli promillefri och kroppen återhämtar sig ganska snabbt, gudomligt nog. Man är inte värd det så som man slarvat med hälsan, men kroppen är för det mesta snäll och levern börjar bli normal, magen fungerar, händerna slutar darra, hjärnan kvicknar till någotsånär. Men inuti psyket kan det vara kaos. Städar man inte, är det lätt att hamna i fyllan igen. Det fanns orsaker i det inre som ledde till drickande, det ligger en hel del skit i hörnen så att säga. Om man gör upp med det förflutna på ett vettigt sätt, är det lättare att hålla sig nykter och gå vidare i livet.
Gör man inte en inre inventering och städar har man en hög promille kvar i själen, man är ungefär likadan som förut och minsta signal svarar kroppen på och så är man där igen, sitter med glaset i näven och ägnar sig åt självömkan, bitterhet, ilska, svartsjuka, elakhet, avund och skadeglädje. Snyggt! Då känns inte nykterheten som en befrielse, utan som ett tvång. Samma gamla människa kommer att ägna sig åt samma gamla mönster - ta till alkohol precis som förut.
I självhjälpsgrupper finns ett program med olika steg för att bli fri från sitt gamla betende. Ett städprogram helt enkelt. Praktiska råd och anvisningar. En medlem som har några års nykterhet ställer gärna upp som sponsor, mentor, men du måste själv be om det. Man ska lyssna på dem som gått före, de har massor av erfarenhet och kan berätta - inte hur du ska göra - utan hur de gjorde för att bli nyktra. Det är inget tjat och regler, utan kloka visdomsord. Vill man ha en stabil nykterhet finns programmet.
Det är oerhört duktigt att ställa ifrån sig glaset. Då är man på god väg. Men det räcker inte. Man måste vara beredd att se in i sig själv även om det gör ont och försöka att städa och ändra så gott det går. Då kan glaset bli stående och nykterheten fortsätta. Det är en nåd att få vara nykter. Det känns som att vara priviligierad. En dag i taget...
Bara lite glögg
Nu börjar glöggandet snart. Jag såg just glöggmuggar och skedar i en butik. Det är en farlig tid. Det är för mig lite svårt att förstå varför det glöggas så friskt i november-december. På arbetsplatser, hos vänner, hemma. Glögg är inte speciellt gott tycker jag, men visst drack jag glögg. För mig kändes det som ett alibi att det var glöggtider. Det gav ett tillfälle att dricka alkoholhaltigt lite till vardags och ingen reagerade för det. Jag var nog väldigt ivrig på glögg, när jag tänker efter.
Jag måste akta mig noga och vara uppmärksam. Det finns alkoholfri glögg, men jag kollade nyss. Det är en gnutta alkohol även i glöggen på Ica. Riktigt alkolholfri glögg tror jag knappt finns. För en bilförare är det OK att dricka, men för en alkoholist är det förenat med dödsfara. En enda skvätt av den så kallade alkoholfria glöggen kan sätta igång hela processen igen. Bäst att helt låta bli. Det är ingen svårighet för mig att avstå. Däremot tar jag gärna lite russin och pepparkakor.
Det är säkrast för mig att undvika den glögg som serveras på julmarknader och i affärer. Alkoholfri kanske betyder helt olika saker för mig och för den som serverar. Lättöl är också farligt för en alkoholist men kan drickas av bilförare. Det handlar om att de har olika orsaker att undvika alkohol.
När man serverar glögg och har gäster som inte dricker kan man undvika apelsinjuicen. Det går att hitta drycker med bättre, mindre uppseendeväckande färg. Den vita glöggen är lättast att härma. Det luktar ganska gott om glögg, men jag nöjer mig med att känna doften. Låter det tråkigt? Nej det är inte det, glögg innehåller många kalorier också...
Jag måste akta mig noga och vara uppmärksam. Det finns alkoholfri glögg, men jag kollade nyss. Det är en gnutta alkohol även i glöggen på Ica. Riktigt alkolholfri glögg tror jag knappt finns. För en bilförare är det OK att dricka, men för en alkoholist är det förenat med dödsfara. En enda skvätt av den så kallade alkoholfria glöggen kan sätta igång hela processen igen. Bäst att helt låta bli. Det är ingen svårighet för mig att avstå. Däremot tar jag gärna lite russin och pepparkakor.
Det är säkrast för mig att undvika den glögg som serveras på julmarknader och i affärer. Alkoholfri kanske betyder helt olika saker för mig och för den som serverar. Lättöl är också farligt för en alkoholist men kan drickas av bilförare. Det handlar om att de har olika orsaker att undvika alkohol.
När man serverar glögg och har gäster som inte dricker kan man undvika apelsinjuicen. Det går att hitta drycker med bättre, mindre uppseendeväckande färg. Den vita glöggen är lättast att härma. Det luktar ganska gott om glögg, men jag nöjer mig med att känna doften. Låter det tråkigt? Nej det är inte det, glögg innehåller många kalorier också...
Döden i Ryssland
Ryssland har 2,2 miljoner registrerade alkoholister, men mörkertalet är stort. Den genomsnittliga levnadsåldern för män är 59 år, nästan 20 år kortare än för svenska män. T-j-u-g-o år! Varje år dör 42 000 människor i Ryssland av alkoholförgiftning. En ryss dricker i genomsnitt 15 liter ren alkohol om året, sannolikt mer. En svensk dricker i genomsnitt drygt 10 liter alkohol per år. En konsumtion på över åtta ren liter anses som klart hälsovådlig.
De senaste veckorna har Ryssland drabbats av en nationell tragedi, sannolikt på grund av en ny strängare alkohollagstiftning. Alkoholrelaterade dödsfall har ökat dramatiskt, sjukhusen har inte kapacitet att ta emot alla människor med alkoholrelaterade skador. Lagstiftningen kom till för att komma åt illegala spritproducenter och billig vodka försvann från hyllorna med påföljd att fattiga ryssar började dricka spolarvätska och träsprit. Läs hela artikeln här.
De senaste veckorna har Ryssland drabbats av en nationell tragedi, sannolikt på grund av en ny strängare alkohollagstiftning. Alkoholrelaterade dödsfall har ökat dramatiskt, sjukhusen har inte kapacitet att ta emot alla människor med alkoholrelaterade skador. Lagstiftningen kom till för att komma åt illegala spritproducenter och billig vodka försvann från hyllorna med påföljd att fattiga ryssar började dricka spolarvätska och träsprit. Läs hela artikeln här.
Bara ett glas om dagen
Något får man väl unna sig!
