© Torrdockan

Så fast en del fördomar är murade! Också hos mig som själv är alkoholist och har erkänt det för längesen. Jag har ibland bilden av en alkoholist som en lodare, en luffare på hjärnan. Alkoholister - det är de där läskiga busarna som skrålar i parken och skickar den minst raglige med hopsamlade slantar till bolaget. Den bilden dyker upp automatiskt ibland när jag hör ordet alkoholist.

Jag är inte ensam om den villfarelsen. Många har vittnat om det. De prydliga som kommer till möten i självhjälpsgrupperna kunde inte föreställa sig att de som var framgångsrika och för övrigt välartade skulle kunna klassas som alkoholister. De hade allt, familj, bra utbildning, framgång, god ekonomi och omgivningens förtroende. Och så måste de inse att de var alkoholister! Det satt hårt åt. Många kan inte inse det alls. De kan inte efter en brakfest då händerna skakar och baksmällan hamrar i nacken erkänna detta ens för sig själva. Jag alkoholist? Nänänä.

Andra inser det men vägrar att acceptera det och tror sig kunna fortsätta dricka "då och då". En fullkomligt hopplös illusion som vid första försök misslyckas. En alkoholist kan inte dricka alls med vettet i behåll. Det kan gå bra en gång, nästa gång blir det katastrofala följder. En alkoholist vet aldrig hur en kväll slutar. Den kan sluta i en taxi hem, men lika gärna i rännstenen eller fyllecellen. Eller i någon annans säng än den egna partnerns. En festkväll är oförutsägbar för en alkoholist, men för det mesta slutar den inte särskilt lyckat. Ju längre missbruk desto troligare är att det blir pinsamma följder.

Det är några personer som jag möter då och då i grupperna som gör mig häpen varje gång de säger sina namn och tillägger att de är alkoholister. Jag kan inte tro det. Jag kan inte föreställa mig det. Ändå hör jag dessa välklädda, verbala människor berätta om sitt missbruk och hur det var en gång, vad som hände med dem och hur de nu är. Jag måste tro dem men jag kan inte föreställa mig dem som berusade. Jag har kvar bilden av typen alkoholist som kolingen ungefär. Andra har sagt samma sak till mig. De kan inte föreställa sig mig som alkoholist.


Jag tror att eftersom det är svårt även för alkoholister att befria sig från sin fixa idé att det är parkbänkarnas bus som är alkisar, inga andra, kan utomstående inte alls inse att de prydliga, välartade, vackra, framgångsrika människorna kan vara det. Det går inte riktigt ihop. Men så är det. De allra flesta alkoholister finns bland vuxna som arbetar, har hus och hem, familj, jobbar hårt, tjänar bra och utåt har en oklanderlig fasad. Det är ett tragiskt faktum. Bänkalkisarna är så få, de är i slutstadiet av sin sjukdom, de har supit upp allt, de var kanske också välbärgade och skötsamma en gång, och nu är de nästan undantagslöst förlorade.

Han går på gym, han har oklanderlig kostym, han avancerar på jobbet, han rör sig bland gelikar på de finaste krogarna och barerna. Han har gott om pengar och dricker årgångsviner på krogen. Hemma har han de dyraste whiskysorterna. Visserligen går de åt snabbt, men han har råd att fylla på barskåpet. Kanske anar han att det är något fel på drickandet, att det inte står rätt till, men han hör inga varningsklockor. Han har en bit kvar tills han gör bort sig på en konferens, ertappas med att smussla med sprit på jobbet, luktar bakfylla som slår ut det dyra rakvattnet. Allt det där kommer, men det kan dröja.

Någon annan är egen företagare, framgångsrik, inga yttre tecken på att något är fel. Han dricker varje dag. Hans fru får inte veta hur mycket, det döljer han, gömmer flaskor, smygsuper när tillfälle ges. Han är labil, humöret svänger, han bli rasande för minsta småsak. Det enda som lugnar ner honom är en drink och den tar han så gärna.  Han vägrar att inse att något är fel, han dricker inte mer än andra, han är inte alkoholist, kommer aldrig att erkänna det. Inte ens när hans ansikte bär tydliga spår, små blodådror syns i huden särskilt vid näsan, under ögonen har han whiskypåsar, han är darrhänt och han behöver en sup direkt på morgonen, inte ens då tillstår han att han är alkoholist. Tills katastrofen oundvikligen inträffar.

Hon är i karriären, har ett toppjobb och tjänar mycket pengar. Hon har slutat gå på firmafester, hon rusar hem efter jobbet varje kväll och öppnar sin vinbox. Sen dåsar hon  framför teven tills hon somnar och vaknar ruggig i vargtimmen. Hon använder alla trix för att det inte ska märkas, hon är specialist på att planera och genomföra sitt hemliga supande. Ingen anar något, ingen misstänker henne, den perfekta för att dricka för mycket. Hon går upp varje morgon extra tidigt för att utplåna alla spår av kvällens drickande.

Så ser oftast den typiske alkoholisten ut i vårt moderna samhälle. Alkoholism är inte självklart knuten till hemlöshet, fattigdom, utslagning. Den är snarare knuten till ångest, ensamhet, stress, umgängesvanor, det ljuva livet, ungdomligt oförstånd, gott om pengar, svåra motgångar. Det är inte på kläderna man kan bedöma om en person är alkoholist eller inte, det är på sättet att dricka.

Medan jag skriver vacklar jag mellan känslor. Det är lätt att ibland se alkoholisten som ett oskyldigt offer för den dryckeskultur som råder i samhället. Eller betrakta alkoholisten som ett viljelöst vrak som saknar karaktär. Ingen bild stämmer naturligtvis. Jag kan bara rannsaka mig själv eftersom jag har min egen historia som material.

Självklart betraktar jag mig inte som ett viljelöst offer. Det var ingen som tvingade i mig vinet, jag drack själv. Jag kan tillstå att jag inte var medveten om faran och när jag började fundera över mitt drickande slog jag bekymmerslöst bort saken och byggde upp försvar och kom med undanflykter. Det var då redan för sent. Kanske var det för sent vid mitt första glas, jag vet inte. Jag vet inte om alkoholism är en defekt, en medfödd sjukdom eller om man kan skapa den genom ett måttlöst drickande. Kanske sjukdomen är en kombination av detta. Det överlåter jag åt experter att diskutera. Jag bara inser att alkoholen hade en stark lockelse för mig dels genom att den omgavs med mycken hysch-hysch, verkade vara en vuxen rit som man skulle invigas i och att den omgavs med festlighet och högtid.

Dryckesvanorna runt mig spelade en stor roll. Det skulle alltid vara vin på bordet vid alla träffar, alla var mycket generösa när det gällde vinkonsumtion och det flödade faktiskt vin i de kretsar jag umgicks. Det var ingen som höjde pekfingret eller surnade till och absolut ingen som varnade eller anmärkte. Vin och annan alkohol tillhörde umgängeslivet och det var undantag att någon drack ensam. Alkohol gjorde livet lättsammare, den gav glädje och avslappning och vi skrattade helt enkelt mer efter några glas. Det var oskyldigt, men något offer var jag inte.

Det hade knappast förändrat situationen om jag hade anat faran tidigt. Det härskade en överlägsen attityd mot nykterister och absolutister. De var stämplade som trista och torra och vem vill vara tråkig? Det var fortfarande litet av nyhetens behag över vinet på 80-talet, det ansågs kontinentalt att dricka vin som man gjorde i andra delar av Europa. Tidigare generationer var befriade från stränga alkoholregler och söp till i rena lyckan över att inte vara bevakade och efterhållna som småbarn. Svensken hade äntligen fått bli myndig och kunde dricka alkohol utan restriktioner.

Vad hade fått mig att upptäcka fällan jag var på väg in i? Jag funderar mycket över det. Vad skulle i dag kunna hindra det utbredda ungsomsfylleriet? Undervisning? Varningar? Förbud? Definitivt inte förbud. Det skulle bara väcka motstånd och ilska. Undervisning och varningar existerar redan och har inte den effekt vi önskar. Mitt enda förslag verkar litet naivt: idoler. Idoler som klart visar avståndstagande inför alkohol och droger. Idolerna hade stor roll vid introduktionen, kanske de också skulle spela en stor roll vid avvänjningen.

En vuxen alkoholist är sämre rustad. Den har sjunkit för djupt in i missbruket, har allt svårare att ta sig ur. Den gör sig likgiltig för vad folk tänker och tycker. Det är meningslöst att varna, förebrå, skälla ut, förakta. Alkoholen vinner ändå. På ett sätt är alkoholisten ett oskyldigt offer i det stadiet. Det finns inte mycket i den inre utrustningen som kan sättas emot, inte ens en stark vilja räcker. Elden brinner därinne och enda sättet att uthärda är att hälla mer bensin på brasan. Kanske går det för en icke-beroende att föreställa sig vilket helvete som har skapats i alkoholistens kropp, kanske inte.

Hjälpen finns inte inuti. Den måste komma utifrån på ett eller annat sätt. Steg för steg måste en alkoholist ta till sig sanningen om sig själv och sin sjukdom. Det är förmodligen meningslöst för anhöriga att lägga sig i saken, det brukar inte fungera. Anhöriga måste ha egen hjälp för att orka sin svåra situation. Alkoholism är en familjesjukdom brukar man säga, kretsen runt omkring blir involverad, men tillfrisknadet är främst en privatsak. En alkoholist som önskar sluta dricka behöver nästan alltid hjälp utifrån. Den finns bland annat i alkoholisternas egna led.

Botad blir man aldrig. Sjukdomen kan hållas i schack men vissa symtom hänger med till livets slut. Det måste man förstå både som sjuk och som anhörig. Suget efter alkohol kan vara en efterhängsen hotande parasit. Ibland håller den sig passiv, men kan när som helst vakna upp ur sin dvala och bita sig fast. Det liknar förloppet hos andra dödliga sjukdomar. De kan blossa upp igen efter åratals uppehåll. Så är det för alkoholismen också och kunskapen om det måste alla ta till sig. Att bli skakande förvånad eller djupt chockerad över en anhörigs återfall är fel reaktion, anser jag. Den är förståelig och mänsklig, men den är helt irrationell. Man måste vara beredd på att ett återfall tragiskt nog kan hända och det enda man som alkoholist kan göra är att försöka komma tillbaka till nykterhet så fort som möjligt. Som anhörig kan man förmodligen inte göra någonting alls.

På ett sätt är alkoholisten ett offer, det är ett hårt öde att drabbas av den sjukdomen. Livet och hela existensen är hotad, prognosen är usel, konsekvenserna kan vara katastrofala. Det är en sjukdom som skiljer sig på flera sätt från andra lika farliga - när viljan att sluta dricka och bli frisk vaknar hos patienten börjar möjligheten  att besegra sjukdomen. Först då. Patienten behöver bara räcka ut sin hand och be om hjälp. Ingen annan dödlig sjukdom kan hejdas på det sättet.

Det kanske är så här: Staten måste medvetet kalkylera att en del av befolkningen inte tål de varor som säljs på Systemet. Om de inte sålde skulle folk bränna hemma och få i sig en massa finkel som förutom att den ledde till alkoholskador också gav en massa andra biverkningar. Samtidigt gav man fritt fram åt alla smugglare och alla pengar hamnade i bovarnas fickor. Staten är ingen bov. Staten är Staten.

Risken att var tionde vuxen svensk är på dojan varje dag, att 16000 kör rattfulla varje dag och inte kan jobba särskilt effektivt får man ta. Att några dessutom slår ihjäl en kompis eller sambo får man också ta. Att en del måste misshandla andra för dom blir så arga för att deras favoritlag inte vann får man också ta. Att en del tar livet av sig i fyllan får man också ta. Sen måste man kalkylera med att det blir en massa jobb av alla alkisar och det kommer aldrig att ta slut. Priset på alkoholen är såpass högt att det räcker till sjukvård och något måste ändå folk dö av. Så är det nog.

Om man inte säljer tillräckligt mycket alkohol blir det arbetslöshet i Frankrike och de andra länderna där det växer druvor. Och till och mer här eftersom vi har en del tillverkning hemmavid. Handelsförbindelserna med övriga Europa skulle bli skraltiga. Vi kan ju inte importera en massa ost bara!

Forskningen kring alkoholskador är bra för samvetet, att ingen har kommit på något effektivt botemedel är egentligen också bra för vad skulle läkemedelsindustrin som tillverkar medicin som ska avhjälpa sug då syssla med. De gör dessutom en massa huvudvärkstabletter att sälja till alla som är bakis.

Eller också är det så att alla är mer eller mindre alkisar, det finns en massa kvarts- och halvalkisar bland läkare och socialarbetare och sjukvårdspersonal och politiker och dom vill absolut inte att någon ska börja rota i det där. Dom har också bråttom hem för att smyga i sig den lilla drinken bakom gardinerna. Det vore pinsamt om någon började rota i problemet. Därför glömmer man att det är ett problem. Så länge vi har gubbarna på bänken så är dom liksom alibi för oss andra, vi som har råd att dricka fina sorter och råd att lägga in oss på avgiftning och klinik om det blir kris.

Det går inte att föreställa sig en enda fest utan alkohol. Vad skulle folk göra om de inte fick gratis sprit på representation? En nobelfest utan alkohol? En studentskíva utan, ett bröllop utan, en femtioårsmiddag? En midsommar? Nejmen, det går bara inte. Att en del inte kan sköta spriten är deras eget bekymmer. Det vore alltför trist om det inte skulle gå att få lite att dricka att lätta upp stämningen med. En firmafest utan alkohol? Det vore absurt! Förresten skulle det inte bli några firmafester eller kickoffer då.

Tänk sådana tokiga tankar man kan få. Tur att det inte är på det sättet. Tur att allt fortsätter precis som förut. Man får väl köra med lite undervisning i skolorna.

Jag kämpade länge i ensam tystnad mot min sjukdom och jag förstod inte varför jag inte lyckades bli nykter. Jag misslyckades varje gång. Jag borde ha haft en manual som berättade för mig hur jag skulle göra. Jag kunde kämpa ensam men inte segra ensam! Jag var envis, van att det jag bestämde mig för genomförde jag också. Det var bara den här saken jag inte rådde på. Mitt alkoholmissbruk kunde jag inte hejda, jag var fast och det blev värre och värre. Det fanns ingen manual att tillgå, jag hade ingen jag kunde prata med. Skammen var pinsam, jag skämdes och mörkade hur mycket jag drack. Det var en pina att försöka dölja min konsumtion och alla tankar kretsade kring vin och annan alkohol.

Man går inte gärna till någon familjemedlem eller vän och berättar om sitt alkoholberoende. Jag kunde inte göra det i alla fall. Vi talade aldrig om det. Ingen sa något till mig och hade någon gjort det hade jag förstås reagerat våldsamt med vrede och förnekelse och bett vederbörande att sköta sina egna affärer.

Alkoholister behandlas som forna tiders spetälska. Ingen annan dödlig sjukdom i vår civilisation omges med så mycket förakt, förnekelse och förebråelser. Det skulle vara otänkbart att andra dödssjuka i slutstadiet förvisades till städernas parker för att där sköta sig själva fram till döden. Att de skulle vara hemlösa, utblottade och få sova i trappuppgångar och utsättas för olyckor, våld, mord och kriminalitet skulle vara oacceptabelt. Jag tänker mig ett hospis för alkoholister i slutstadiet. Värme, tysta rum där ångesten dämpas med mediciner och - om inget annat hjälper - alkohol. Vad kan man göra för en döende människa? Kan man be den dra åt helvete med sitt ynkliga liv?

Sjukdomen har ett frånstötande förlopp. Den anses vara den sjukes eget ansvar, både att den uppträtt och att den fortskrider. En alkoholist blir stökig, aggressiv, kan inte fungera hygieniskt, har ingen stadga, är  oberäknelig, onåbar i en del fall, med andra ord en alkoholist i slutstadiet är en motbjudande varelse och blir övergiven. Även av ett samhälle som annars vårdar och daltar med sina medborgare in absurdum. Alkoholism är det stora undantaget. Där slutar den officiella medmänskligheten. Den har ingen plats bland fyllon, spyor och pisslukt. Missbrukare sköte sig själva så gott de kan. Det är frivilliga hjälpinsatser som gäller missbrukare. Det är förvånansvärt tyst om vad som sker och kommer att ske bland de allt yngre skaror som blir alkoholister.

Slöddret och skarnet som poeten sjunger om kan vi alla studera i parkerna, där visas öppet hur sjukdomen fungerar. Men det är inte där de flesta alkoholister håller till. Den största skaran sitter hemma i sina lyor med nedfällda persienner och super skallen av sig i ensamhet. De har slutat fungera socialt, de går på sparlåga och isolerar sig mer och mer. Det finns ingen egentlig vård annat än snabb avgiftning och så ut igen i kylan med några recept och avtalad tid hos beroendemottagningen. Alla gör så gott de kan. Jag anklagar ingen, jag bara konstaterar att alkoholism är en gömd och glömd sjukdom.

Överdrift? Jag skulle önska det, men tyvärr. Det kanske till och med är en förskönad bild. Under mina möten den senaste tiden har jag hört mängder av unga och medelålders män och kvinnor berätta att de ville ta livet av sig i sin nöd. De orkade inte dricka mer, de orkade inte leva, de såg ingen utväg. De var inga utsorterade trashankar som levde utomhus i Socitetsparken, de var alldeles vanliga människor men utan förmåga att hantera alkohol. De var - liksom jag en gång - fyllda av en sådan mörk förtvivlan att de inte såg någon ljusning och inte längre orkade leva. De valde lyckligtvis en annan utväg: nykterhet genom en självhjälpsgrupp och stöd av andra alkoholister. De kunde rädda sig, det var inte för sent. För andra slutar det inte lyckligt. Vi alla känner eller känner till någon vars liv slutade tragiskt pga alkoholmissbruk.

Ja, jag vet att jag drack för mycket! Jag vet det! Sluta tjata! Jag håller mig nykter just nu, räcker inte det? Ja, ja, ja! Jag känner mig ledsen. Jag skulle vilja dricka ett glas vin. Fattar du det? Jag skulle vilja dricka som du och alla andra kloka duktiga människor som vet hur de ska uppföra sig och har vett att sluta i tid. Men  jag kan inte! Jag vill, men jag kan inte! Är du nöjd nu?

Jag är inte någon ängel, inget helgon, inte någon som sitter inne med svaret på alla frågor! Jag är en alldeles vanlig människa gjord av samma lera som du! Jag bara inte kan dricka som andra människor. Jag går under om jag dricker. Trots att jag vet det längtar jag ibland efter att dricka. Förr kunde jag inte stå emot. Jag drack varje dag. Jag kan inte lova att aldrig mer dricka. Det går inte att ge sådana löften! Jag ska försöka, jag arbetar med det, jag vill så gärna fortsätta vara nykter. Om jag inte kan hålla mig nykter, vad ska jag göra då? Vad ska du göra?

Jag ber till gud om hjälp, jag går på möten, jag läser böckerna, jag arbetar i programmet! Ändå kan jag känna suget efter alkohol. Det kan komma överraskande som en örfil. Jag blir helt knäsvag och skräckslagen. Jag var så van vid att alltid dricka ett glas när något kändes ledsamt, när något skulle firas, när jag kände mig ensam. Tror du att suget går över som när man släcker en lampa? Fattar du ingenting?

Jag kommer aldrig mer att kunna dricka. Hör du skillnaden? Jag säger inte ”Jag kommer aldrig mer att dricka”. Jag kommer aldrig mer att k-u-n-n-a dricka. Gör jag det öppnar jag helvetets port igen precis som förra gången. Ändå öppnade jag den då. Jag orkade inte stå emot. Nu är jag starkare. Jag gör rätt den här gången. Det är 100% som gäller, inte 99.99. Jag kollar allting - läser på varje förpackning. Bara misstanken att något skulle innehålla alkohol gör att jag avstår. Det kanske är löjligt, för när besattheten slår till finns det inga hinder, tankarna ligger då stilla som en segelbåt i bleke, allt upphör och viljan är den sista vindpusten som drar bort över fjärden. Då är jag förlorad.

Tror du inte att jag vet allt det där? Självklart vet jag det. Jag är alkoholist men ingen idiot. Jag har fortfarande vettet i behåll. Jag försöker ändra mig, jag gör det. Förut försökte jag ändra världen för det var den det var fel på! Nu inser jag att jag måste ändra mig själv, det är mig det är fel på. Kan du inte glömma det gamla nu? Kan du inte överse med det? Jag ber dig. Jag har en sjukdom som det inte finns någon bot för. Den har dålig diagnos. Den tär på min själ och mitt känsloliv. Den fräter mig inifrån. Den gör mig äcklig och motbjudande. Jag är en människa! Jag försöker bli en nykter människa, jag kämpar varje dag fast det kanske inte syns. Snälla du, förlåt.

Och så levde de lyckliga ända tills de dog! Så slutade prinsessagorna och när jag var en flickunge trodde jag på dem. Det var ingen som varnade mig eller berättade hur verkligheten kan se ut i ett vuxet liv. Kanske ingen ville beröva mig illusionerna.

Och så blev jag nykter och så levde jag lycklig resten  av mitt liv! Självklart inte. Det finns ingen lycksalighetens ö bakom den övergivna dryckeskarriären, det så kallade livet kommer ibland med sina kedjor av elände, obehag och sjukdom. Inte tar livet semester för att jag slutat supa! En del dagar är ljusa och underbara, jag stormtrivs, andra dagar har jag ont i lederna, får tråkiga nyheter om vänner och släkt, känner mig ledsen, trött, uppgiven. Allt är som förut. Så ser livet ut och det är ingen prinsessaga med lyckligt slut alla gånger. Men jag har fått ett lugn som jag tidigare inte haft. Jag tror inte längre att allt är en sammansvärjning mot mig och jag sätter inte igång att bedöva varje känsla med alkohol för att jag inte vågar se sanningen i vitögat, inte vågar känna någonting. Det vågar jag nu.

Min förvirrade hjärna har klarnat, jag är vuxen och mogen att se livet som det är. Jag misstänker inte längre alla andra mänskliga varelser, jag är inte förbannad på allt och alla, jag tror inte längre att jag vet bäst och att det är jag som ska styra och ställa med allt och alla. Jag har sagt upp mitt jobb som myrornas general. Myrorna får skutta runt hur fan dom vill - jag sköter mitt och försöker göra mitt bästa som en god människa. Jag förlåter mig själv och jag försöker sopa rent framför egen dörr.

Är jag övergiven? Den frågan dök ofta upp för mig medan jag var aktiv. Jag visste inte då att alkoholism klassas som en sjukdom och jag visste inte heller hur vanlig den är. Jag skämdes och släpade min skam och skuld som en ryggsäck genom tillvaron. Blev ryggan för tung drack jag lite extra för att glömma alltihop.  Jag drack då fortfarande behärskat i sällskapslivet och aktade mig noga för att ertappas med att vara alltför påverkad. Jag hade stenhård koll på mig själv. Det var hemma sent om kvällen jag tog ut svängarna och drack, ofta ganska mycket och tills sömnen befriade mig. Jag mådde dåligt. Jag var sjuk.

När man är sjuk söker man läkare. Jag bytte vid den tidpunkten husläkare och fick en kvinnlig som jag kände stort förtroende för. För att ge både henne och mig själv chansen att noga tänka igenom problemet skrev jag ett brev till henne i god tid före mitt besök. Jag berättade om mitt alkoholproblem, min konsumtion och att jag var orolig för hälsan. Det föresvävade mig att jag skulle kunna få någon medicin, att jag skulle få goda råd, bli tröstad eller uppläxad, vad som helst, och jag behövde hjälp att komma ur en svår situation som plågade mig.

Under vårt samtal dök det aldrig upp någonting om beroendemottagningar, behandlingshem, terapi, AA eller nykterhetsrörelser. Vid den tiden var jag inte så uppmärksam på att det verkligen var en allvarlig åkomma jag hade, och jag kände mig lättad och glad när jag gick hem. Det var alltså ingen fara på taket! Ha, jag kunde gott tänka mig en sväng förbi Systemet. Jag tog läkarens utlåtande som ett löfte att kunna fortsätta att dricka som förut. Det gjorde jag också. Utan att jag då lade märke till det ökade jag min ranson för att uppnå önskad effekt. Alkoholism är nämligen en progressiv sjukdom, den blir värre och värre - aldrig bättre. Slutstadiet av sjukdomen finns till öppet studium på parkbänkarna som i varje svenskt samhälle befolkas av tragiska människospillror som i sanning är övergivna.

Jag var övergiven. Min vädjan om hjälp mötte ingen respons. Det fanns helt enkelt inte någon hjälp att få. Alkoholism är mig veterligen den enda sjukdom som betraktas som den sjukes eget ansvar och framförallt eget fel. En vanlig idé hos omgivningen är att alkoholisten har sig själv att skylla och det är bara att sluta dricka. Går det inte beror det på dålig karaktär, brist på ryggrad och allmän slapphet. Mer sjuk är inte alkoholisten i de nyktras ögon.

För att till slut få hjälp krävdes det ytterligare många år av drickande och tillkämpad nykterhet i varv på varv, en ödets vanliga väv i alkoholisters sjukdomsbild. Situationen blev värre och värre. För att hålla ångesten över mitt drickande i schack måste jag dricka för att lugna ner mig. Jag var fånge i flaskan.

Det är svårt att beskriva vad sug är för en som inte är missbrukare av något slag. En rökare förstår vad jag menar. Rökaren känner sig röksugen, det är bara att smyga undan nånstans och blossa. Ofta tillsammans med andra rökare. Det är helt OK och till för något år sen kunde rökarna bre ut sig och röka nästan överallt. Numera är det frostbitna rökare utanför alla matställen som gäller. Rökarna börjar få det ungefär som alkoholister har det. De får smyga med sin last.

Den som frossar i mat eller godis eller är besatt av att shopping, bantning, motion förstår också vad sug är. Den som är besatt förstår suget, den oemotståndliga driften att tillfredsställa sitt behov. Suget efter alkohol kan vara oerhört starkt. Det är det som leder en alkoholist till återfall. En del nyktra alkoholister känner inte av suget, andra får kämpa mot det kanske efter åratals nykterhet. De allra flesta känner sug någon gång och det kan komma överrumplande. Det slår till obarmhärtigt i de mest oväntade ögonblick och det är ett ögonblicks verk att falla till föga.

Det är vanligt med det våldsamma suget. Man måste ta det med i beräkningen. Att sluta dricka alkohol betyder inte att behovet dör direkt som genom ett trollslag. Det första året av absolut nykterhet kände jag inte av suget. Kanske var jag alltför skräckslagen av vilka effekter mitt drickande hade haft, för att ens våga tänka tanken på att lyfta ett glas. Sen kom en period då jag kände sug efter alkohol. Jag blev skakad och försökte mota bort tankarna direkt. Det bästa sättet jag har för att skingra tankarna är att omedelbart börja syssla med något, städa, skriva, spela dataspel, lösa korsord, sätta igång tvättmaskinen, dricka te, läsa, ta en promenad. Huvudsaken för mig är att aldrig sitta kvar och dåsa framför tv:n eller hänga över matbordet, alltid bryta med en ny sysselsättning. Då brukar suget sjunka undan och så småningom försvinna.

Jag har sett till att aldrig ha alkohol hemma. Jag känner andra alkoholister som kan ha det, men jag vågar inte. Jag vill inte utsätta mig för den frestelsen. Jag vill inte bevisa någonting, jag har accepterat att jag är alkoholist och en alkoholist blir aldrig frisk. Jag undviker miljöer där det serveras alkohol, jag undviker frestelser helt enkelt och jag skäms inte för det. Varför ska jag utsätta mig för risker?

En alkoholist som tar återfall ger efter för sitt starka sug, behovet gick inte att stå emot. Självklart är det ett nederlag, en förlorad match. Det är att falla tillbaka i ett gammalt beteende, men jag kan inte uppfatta det som tecken på dålig karaktär eller brist på viljestyrka. Suget kan övermanna den starkaste. Alkoholen är listig, falsk och stark sägs det och det stämmer. Vore det enkelt att sluta dricka skulle det inte finnas några alkoholister. Vem vill vara vid helvetets port och vid dödens eller vansinnets gräns?

Ett återfall behöver aldrig vara definitivt. Det kan pågå en lång tid, men det kan alltid brytas genom ett eget beslut, aldrig genom tjat och förebråelser. Ett återfall kan starta i ett snabbt svagt ögonblick och sluta flera år senare. Så ser den tragiska verkligheten ut.  Vi alkoholister vet det.  Ingen behöver ge oss lektioner. Ändå tar många alkoholister ett eller flera återfall. Styrkan i suget efter alkohol är som en naturkraft, nästan ingenting kan stå emot en tornado. Ingen utomstående kan avgöra hur många återfall som inte blivit av pga en alkoholists motståndskraft.

En rökares eller matmissbrukares återfall brukar inte vara omedelbart livsfarliga. En alkoholists återfall är i regel mycket farligt och kan vara ett direkt spår till obotliga konsekvenser och en för tidig död. Ett återfall är som när andra dödliga sjukdomar sprider sig eller återkommer. Det är bara alkoholister som anses få skylla sig själva.

För att aldrig glömma vem jag är och vad jag lider av för sjukdom går jag på möten där jag får säga högt inför andra: Jag är Rakel. Jag är alkoholist.