Att önska räcker som inträdesbiljett
Det står i självhjälpsgruppens texter att alla som önskar sluta dricka är välkomna att bli medlemmar. Önskar sluta. Det står inte att man måste ha bestämt sig, måste ha slutat, måste lova att sluta, måste vara drogfri, måste ditt och datt. Det står ö-n-s-k-a-r sluta. Och vilken alkoholist gör inte det? Jag önskade i åratal att kunna sluta dricka, men jag fattade inte hur det skulle gå till. Alkoholen var en del av mig och mitt liv. Jag kunde inte föreställa mig att leva utan alkohol. Men önskade bli kvitt från tvånget att dricka, det gjorde jag.
När jag hade kommit till stadiet då jag tvångsdrack önskade jag så innerligt att kunna sluta. Jag drack och samtidigt längtade jag efter att slippa dricka. Det var vansinne. Jag var galen. Jag var instängd i en flaska, i en vinbox, jag drack varje dag och jag önskade att jag inte gjorde det. All den viljestyrka och envishet som jag kunde sätta emot i alla andra situationer, var verkningslösa. Jag hade inte kraft och inte mod att sluta. Varje försök misslyckades och jag trodde till slut att det enda som kunde få slut på mitt drickande var döden.
När jag ibland kunde hålla upp någon dag eller två fick jag sådan ångest att jag genast måste dämpa den med alkohol. Oftast kunde jag inte härda ut mer än fram mot kvällen. Då kände jag mig tvingad att dricka för att få ro. Naturligtvis fick jag inte ro, dämpade jag inte min ångest. Jag fick mer ångest av alkoholen och jag var inne i en förtvivlans dödsdans. Barmhärtigt nog brukade jag somna och försvinna in i nästan medvetslöshet. Jag var en sådan olycklig människa som går att titta på i stadens parker, den hjälplösa och motbjudande varelsen som saknar all respekt, men jag satt hemma i mitt eget hem i en soffa och hällde i mig alkohol. Borta var all guldkant, det var inga bord med vita dukar, vackert upplagd mat och bästa kristallglasen. Det var ingen mat alls, bara vin i en box med kran på köksbordet och stort dricksglas.
När jag skriver det här, känner jag en smula av den fasa som rådde i mitt sinne då. Att det kunde vara så svart och förtorkat! Och det märkligaste av allt: hur kunde jag komma ut ur det med vettet i behåll. För det gjorde jag. Det finns ett ljus längst bort i tunneln och dit måste man ta sig om man ska kunna komma ut i friska livet igen. Det finns en väg ut, många vittnar om det. Den önskan jag hade att bli nykter blev uppfylld, men det var ingenting som bara gavs mig. Jag fick vackert sträcka ut min hand och be om hjälp. Ställa upp med min knäckta vilja och få den till hjälp att stappla de sista stegen ut i ljuset och friheten. Jag slipper dricka nu. Det var inte döden som befriade mig, det var det nyktra livet.
När jag hade kommit till stadiet då jag tvångsdrack önskade jag så innerligt att kunna sluta. Jag drack och samtidigt längtade jag efter att slippa dricka. Det var vansinne. Jag var galen. Jag var instängd i en flaska, i en vinbox, jag drack varje dag och jag önskade att jag inte gjorde det. All den viljestyrka och envishet som jag kunde sätta emot i alla andra situationer, var verkningslösa. Jag hade inte kraft och inte mod att sluta. Varje försök misslyckades och jag trodde till slut att det enda som kunde få slut på mitt drickande var döden.
När jag ibland kunde hålla upp någon dag eller två fick jag sådan ångest att jag genast måste dämpa den med alkohol. Oftast kunde jag inte härda ut mer än fram mot kvällen. Då kände jag mig tvingad att dricka för att få ro. Naturligtvis fick jag inte ro, dämpade jag inte min ångest. Jag fick mer ångest av alkoholen och jag var inne i en förtvivlans dödsdans. Barmhärtigt nog brukade jag somna och försvinna in i nästan medvetslöshet. Jag var en sådan olycklig människa som går att titta på i stadens parker, den hjälplösa och motbjudande varelsen som saknar all respekt, men jag satt hemma i mitt eget hem i en soffa och hällde i mig alkohol. Borta var all guldkant, det var inga bord med vita dukar, vackert upplagd mat och bästa kristallglasen. Det var ingen mat alls, bara vin i en box med kran på köksbordet och stort dricksglas.
När jag skriver det här, känner jag en smula av den fasa som rådde i mitt sinne då. Att det kunde vara så svart och förtorkat! Och det märkligaste av allt: hur kunde jag komma ut ur det med vettet i behåll. För det gjorde jag. Det finns ett ljus längst bort i tunneln och dit måste man ta sig om man ska kunna komma ut i friska livet igen. Det finns en väg ut, många vittnar om det. Den önskan jag hade att bli nykter blev uppfylld, men det var ingenting som bara gavs mig. Jag fick vackert sträcka ut min hand och be om hjälp. Ställa upp med min knäckta vilja och få den till hjälp att stappla de sista stegen ut i ljuset och friheten. Jag slipper dricka nu. Det var inte döden som befriade mig, det var det nyktra livet.
Kommentarer
Trackback