Glöm inte att läsa kommentarerna till mina blogginlägg. De ger ofta mycket bra synpunkter och belyser problem från olika perspektiv. Till nedanstående inlägg har jag fogat till kommentarer från Pifflan, Ninni och Micke. Ta en titt!

Sjuka människor brukar behandlas extra varsamt. Folk med dödliga sjukdomar visas största möjliga hänsyn och omtanke. Ingen föraktar eller fördömer en svårt cancersjuk person. Anhöriga förebrår inte eller grälar eller hotar. Alkoholism är den enda dödliga sjukdom jag känner till där man inte följer dessa oskrivna regler. Alkoholism betraktas av många inte ens som en sjukdom. Tillståndet ses som självförvållat och som helt möjligt att bota själv genom att "rycka upp sig". Jag försvarar inte alkoholister eller förebrår omgivningen att behandla dem illa - jag bara konstaterar fakta som jag ser dem.

Alkoholism är en sällsynt vidrig sjukdom. I stället för öppna sår och förtvinade lemmar som spetälska har, blir vi alkoholister vidrigt aggressiva, larvigt lalliga, opålitliga, egoistiska, promiskuösa och allt negativt man kan tänka sig. Den glada fulla medmänniskan är bara glad en kort stund, sen är hon bara full och glädjen kan övergå till vad som helst. Alkohol har den kemiska effekten på alkoholister att de inte kan uppfatta sig själva, de måste dricka mer som törstiga kameler. Vilken vidrig åkomma!

Innan jag själv insåg vad jag led av, föraktade jag andra alkoholister. Jag hade exakt samma snorkiga och överlägsna attityd mot alkoholister som jag märker hos de nyktra oförstående människor som tror att alkoholism beror på dålig karaktär. Jag gjorde skillnad på mig och andra som drack mycket. Jag hade ingen självkännedom och kunde inte se min egen situation. Kanske andra alkoholister agerar likadant. Tills jag hamnade i totalt kaos och förvirring på grund av mitt alkoholintag, hade jag den där överlägsna och snorkiga attityden och såg mig som en respektabel kvinna som bara hade en aning för hög vinkonsumtion. Bara en aning för mycket. Kanske.

Som aktiv alkoholist blev jag en tjatig och tröttsam varelse som var pratglad i telefon när jag druckit och som satt hemma och anförtrodde tapeterna alla mina lidna oförrätter. Det var en orgie i självömkan! När jag nu spik nykter sällskapar med någon som berusar sig ihärdigt, påminns jag om att jag gjorde likadant förut. Jag blev så där fånig och otydlig, fick svårt med konsonanterna och upprepade förmodligen samma sak flera gånger. Alltså en tjatig, lallig, fånig person som ingen i nyktert tillstånd kan stå ut med. Alkohol i större mängd bidrar inte med något positivt till en personlighet. Det är en välsignelse när alkoholisten somnar, då upphör gagget och det blir tyst och lugnt i huset.

Det är inte alls förvånande att alkoholister betraktas som jobbiga och hopplösa. Särskilt som vi dessutom beter oss egoistiskt och lumpet mot en del medmänniskor och ger våra anhöriga bekymmer och oro. Vännerna super vi bort i längden. Kvar är någon tapper anhörig som blir medberoende och spelar med i det makabra spelet. Alkoholisten får inget medlidande, trots sin dödliga sjukdom. Alkoholism är en sjukdom utan att betraktas som en sjukdom och den som är sjuk anses ha sig själv att skylla. Den attityden kan vi inte förändra, tror jag. Det enda som kan återge en alkoholist förtroendekapital är att bli nykter. Trots att det är lika bisarrt som att förvänta sig att en cancersjuk på egen hand botar sin cancer!

När jag drack vin varje dag kallade jag det kontinentala vanor. Det kändes som en förklaring, men var en ursäkt. Det var rena struntpratet. På kontinenten dricker man vin till maten. Det gör man förmodligen varje dag, men ensamma kvinnor sitter inte och kolkar i sig en dunk rödvin hemma i köket! Vin betraktas som tillbehör till mat, inte som något man sitter och råsuper i ensamhet. Det är en svensk, en nordisk idé att konsumera vin på egen hand för att skingra bekymmer, lura sig att tro att allt blir lite drägligare och att morgondagen blir lättare att se fram mot. Det är ett fenomenalt självbedrägeri och att kalla det för en kontinental vana är att förolämpa kontinenten!

Nordbornas flitiga resande till södra Europa borde ha lärt oss mycket om vilka alkoholvanor som finns på kontinenten. Där finns inte vårt ohejdade intresse för vin och sprit. De flesta tar förekomsten av alkohol i livsmedelsaffärerna som något självklart och pratar inte om vin som om det vore det viktigaste livsmedlet. Här i landet har vi ju ständigt en komisk debatt om alkohol i alla dess former.  Massmedia har hakat på den underliga fixeringen vid alkohol och TV4 serverar vin och sprit till och med i morgonsoffan!

En italiensk löpsedel med jättebokstäver om vilket lådvin som passar bäst till grillat är otänkbar. En fransk tidning som försöker sälja lösnummer på något liknande blir förmodligen utskrattad. Mina grekiska vänner bjöd in mig på lunch med en provkarta på allt gott som finns i det grekiska köket. Därtill serverades vin som en självklar måltidsdryck. Ingen ägnade det större intresse men man talade om maten och lovprisade den. Efter måltiden var det dags för hypnos. Mätta och trötta och en aning lummiga drog sig alla tillbaka och sov någon timme. Hela byn blev tyst. Alla slumrade en stund under den värsta hettan. Det vill jag kalla kontinentala vanor!

Det var längesen jag tappade något som jag sen aldrig återsåg. Jag har haft en enorm tur med min armbandsklocka som haft ett svagt lås, glidit av min hand då och då, men jag har alltid märkt det. Har jag inte märkt det har någon annan observerat det och påpekat. På något sätt har jag inte blivit riktigt rädd, jag har haft tur med den klockan. Tills för någon vecka sedan. Jag trodde när jag upptäckte att den var borta att den låg hemma på nattygsbordet, men det gjorde den inte! Den låg ingenstans. Jag fick konstatera att den verkligen var försvunnen. Det var en fin liten klocka med en intressant historia eftersom jag själv hittat den i Rom för många år sedan. Jag har bara haft den till låns. Nu går klockans öde vidare - utan mig.

Ännu värre! Jag hittar inte min almanacka! Det känns i klass med att förlora halva sitt jag, jag har ingen minnesbild av vad jag ska göra den närmaste tiden och försöker rekonstruera så gott det går. Jag försöker diskret ringa och fråga när vi hade stämt träff, hur dags vi ska ses, vilken dag jag beställt tid. Det är jobbigt. Jag vantrivs. Utan klocka och utan almanacka traskar jag omkring i villande världen. Är det ett tecken? Jag kanske ska ta det lugnare. Jag kanske ska försöka få en tom vecka i almanackan och inte fylla den med en massa ärenden och uppdrag. OK, jag tar det som ett tecken. Är det någon som står och väntar förgäves på mig så får jag gottgöra det. Sedan. Nu virrar jag vidare i min tomma vardag - det känns nervöst men faktiskt också riktigt skönt. Vad är klockan? Vilken dag är det?

Väldigt många människor har en envis bild av hur en alkis ser ut. Han (för det är oftast en han i fantasin) ser ut som Kolingen ungefär, en omhuldad klassisk alkis som Albert Engström, som inte var en bit bättre själv när det gällde dryckesvanor, skapade och försedde med repliker och argument för brännvinets lov. En alkoholist är en som är ovårdad och skitig och som sitter på bänken i A-laget och stinker och halsar dessertvin. Så ungefär ser en alkis ut i mångas ögon. Eller som ett slags Tjalle Tvärvigg som lever på hembränt och snus.

Om det ändå gick att få bort den bilden ur människors fantasi! En sådan alkis tillhör undantagen. Det är de som finns längst ner på skalan, de som tappat fotfästet i sitt missbruk och är döende i en skoningslös sjukdom. Nästa vinter är de kanske borta och ersatta av ett nytt gäng som huttrar och huttar. Det står många på tur att hamna på bänken som är den sista tragiska station. där människor lämnas att dö en förnedrande död i offentlighet. De har inte ens tak över huvudet för att dölja sitt armod.

Min bild av en alkoholist var ungefär så. Det var Kolingen och alla hans bröder och även systrar som var alkoholister. Därför tog det så lång tid för mig att inse faran med att dricka mycket och att jag utvecklade en sjukdom som jag endast på grund av ekonomi, jobb, familj och överseende omgivning kunde hantera hemma i värme och ombonad. Det är där, i hemmet, som de allra flesta alkoholister håller till. De sitter inte på parkbänken, de dåsar i tv-soffan och dricker sig berusade kväll efter kväll. De är präktiga människor med yttre fasad och ett ofta oklanderligt leverne, god ekonomi och välordnade förhållanden som är prototypen för en alkis. En sådan prydlig alkis kan så småningom hamna på parkbänken, men det är ingen regel. Ofta slutar dryckeskarriären annorlunda, kanske på en klinik eller dårhus, kanske i en ensam etta med nerdragna persienner, tömd på ägodelar och spår av familj. Många fortsätter att dricka sig till döds eller vansinne och trots detta ha kvar någon tapper familjemedlem, en del startar med så god ekonomi att de inte lyckas supa upp alla pengar. En del behåller skenet till sin död, det förblir en familjehemlighet och ingen får skada den dödes minne genom att antyda det minsta om dryckesvanor.

Det är inte Kolingen som är modellen för hur en alkis ser ut, alkoholisterna finns mitt ibland oss. Vi är vanliga medborgare som dricker ödesdigert mycket och ofta och som inte kan sluta trots vita veckor och vita dagar. Vi håller till på krogen och de allra flesta sitter hemma. Vi väcker inte särskilt stor uppmärksamhet, vi syns inte. Vi sopar problemet under mattan och får hjälp av andra naiva människor som lever kvar i illusionen att det syns på u-t-s-i-d-a-n om en människa är alkoholist. De yttre tecknen kommer så småningom till alla som dricker för mycket, men det är lång tid och många berusningar till dess. Och så långt som till parkbänken kommer inte de flesta, eftersom vi har ett socialt skyddsnät utan trasiga maskor.

Alkoholister är inga kolingar - de flesta har stabila jobb, normal ekonomi, är prydligt klädda och går kanske till jobbet med baksmälla, men de halsar inte dessertvin bakom kiosken eller sitter och gaggar på en bänk i en park. Så länge Kolingen dök upp som sinnebild för hur en alkis såg ut, kunde jag känna mig relativt lugn för upptäckt. Det tog lång tid innan jag misstänkte att mina dryckesvanor inte var riktigt sunda. Jag upptäckte inte själv att jag var alkoholist, när jag granskade mig i spegeln. "Alla vet ju hur en alkis ser ut!"

Det är roligt med fester! Härliga förberedelser, planering, val av klädsel, förväntningar - att komma i feststämning känns lustfyllt. Jag älskade fester! Jag var den gladaste av alla. Jag dansade och sjöng, livet lekte, allt var underbart. Med åren drack jag mer och mer på fester. Alla drack och jag tyckte inte att jag drack mer än andra. Det kanske jag inte gjorde heller, men jag blev ofta mycket berusad och eftersom berusning gör att jag tappar omdömet och tidsuppfattningen så blev jag kvar alltför länge på festerna. En fest kunde sluta hur som helst. Jag kunde komma hem i skapligt tillstånd och ha behärskat alla situationer eller jag kunde ha svårt att komma uppför trapporna och hitta rätt nyckel. Med tiden drack jag utan att besvära mig med att ens gå till en fest. Jag hade sällskap av vinet - det räckte.

Den korkade tecknare som fått en stor dos berömmelse (ni vet vem jag menar) måste nu vistas på okänd ort för att skydda sig. Jag antar att han hittat en skamvrå att gömma sig i. Han behöver polisskydd dygnet runt. Allt det där kostar väl en del. Samtidigt nås vi av meddelandet att svenska företag hotas och bojkottas och det hela har tagit fullkomligt orimliga proportioner. En oansvarig så kallad konstnär utsätter hela sin nation för fara och hot, hans infantila tilltag kan kosta miljarder om svenska företag bojkottas och utsätts för repressalier.

Snälla arabvärlden, vi kan inte rå för att vi har en del korkade medborgare! Det har varje land. Att en av dem är så ini bomben korkad att han upprepar vad korkade danskar redan gjort med katastrofalt resultat - nämligen publicera teckningar och nidbilder av en profet som någon miljard människor håller för helig är bara för pinsamt! Vi bara hoppas att den så kallade konstnären snart ska emigrera eller något.

Vi lovar att ingen hade hört talas om karln förut! Han fick sitt namn känt i nästan hela världen på nolltid medan många av hans stackars kolleger (som i motsats till honom kan både teckna och måla bra) inte får ett uns berömmelse ens efter en hel livstids konstnärlig verksamhet. Den här snubben har visst spikat ihop någon brädhög nere vid skånekusten också, men annars är han helt okänd och de som har ett verk av honom vågar nu inte ens ha det hängande på väggen. Alla är rädda för att råka ut för fatwa eller något.

En hel nation ska väl inte behöva straffas för vad en enda dum svensk gör! Vi lovar att glömma honom så snabbt som möjligt! Han kommer inte att behöva dyka upp från sitt gömställe, för ingen kommer någonsin att fråga efter honom igen. Vi plockar ner hans bilder helt enkelt och så bränner vi dom!

Visst är det härligt att få skriva precis ur hjärtat och vädra alla tankar och åsikter. Bara rätt ut utan eftertanke. Och så kan vi skicka ut allt på vida webben och alla i hela världen kan läsa det! Om de kan läsa vårt lilla döende språk som några föreslår ska bytas ut mot engelska. Bloggvärlden exploderar av alla synpunkter och hot och trakasserier. Allt i den heliga yttrandefrihetens namn. Så enkelt och glasklart är det som bekant inte. Men det är vanligt att generalisera i bloggvärlden. Där målas mest med vitt eller svart: skriva mest, synas mest.

Webben är en ny arena för gräl och påhopp. Vad är gamla gränder och gårdar där skällsorden haglat och grannfejderna böljat fram och tillbaka mot den öppna fria webben? Skickliga bloggare har hittat de mest spännande ärenden, hakar på de hetaste samtalsämnen och fått kackla med i universums(?) största hönsgård. En del kacklar så att de blir lomhörda, en del viskar bara, men alla som vill får ett ord med i laget. Webben är fri, hela vilda webben ligger framför oss! Kackla på! När lugnet sedan lagt sig ligger bara en endaste fjäder kvar på hönsbacken. Det är den där berömda fjädern som man gjorde en hel höna av, nej, en hel hönsgård blev det.

Vad är verklighet, vad är speglingar? Det kanske tar en stund att avgöra det.

Helena som kämpar mot sin alkoholism berättar för mig i ett mail: "Nu i somras var jag och min man bjudna på fest. Att det inte skulle bli mat visste vi. När vi kom dit påtalade värden att ville man dricka något annat än champagne (vilket var den e-n-d-a dryck som serverades) fick man antingen gå in till grannen eller gå hem. Vi var ca 35-40 st och alla drack utom jag. Jag har aldrig känt mig så fel i hela mitt liv. Under mina mer än 3 år som nykter har jag varit på en massa fester, men vi har alltid varit många som inte druckit.

Efter två timmar tog jag till en lögn och sa att ett av mina barn blivit sjuk och jag var tvungen att åka hem. Hur hanterar man sånt? Är detta vanligt eller råkade jag hamna på en annorlunda fest?" (Slut mail)

Jag vet några vänner som direkt skulle ha gått in till grannen och jag vet några andra som skulle ha vänt i dörren som protest och åkt hem. Ingen får tvinga någon annan att dricka alkohol. Hur roligt är det att stå med ett glas kranvatten i handen? Ska vi som inte dricker alkohol skämmas? Utpekas? Stötas bort? Duger inte vi?

Behärskning! Behärskning! Måste jag säga till mig själv när jag tar del av nyheterna om nollning med tvångsmatning med starksprit med mera. Det är avskyvärt! Jag måste lugna ner mig. Jag vet att det inte hjälper om jag går och mår dåligt och är upprörd. Jag får bara min dag förstörd.

Men hallå, alla kloka vuxna människor i detta land! Hur kan sextonåringar få utföra sådana grymma fester och övergrepp? Vem tillåter det? Föräldrar. Var håller ni hus, ni som har ett barn som börjar gymnasiet? Vet ni inte att ni måste hänga på som iglar för att snoka reda på vad de tänker göra. Ni måste sluta er samman, ni får inte, får inte låta era tonåringar utsättas för fylleslag och övergepp. Vet ni inte, anar ni inte, vad som kan ske medan ungdomarna är halvt medvetslösa eller innan. Fattar ni inte vad alkohol håller på att ställa till med i vårt samhälle?

Kommer det hem en trasig, smusig, blodig, stinkande, aspackad gymnasist till dig så är det ditt fel att hans eller hennes tillstånd är så bedrövligt. Skyll inte bara på gärningsmännen. Första skulden är föräldrarnas, de som inte har koll, de som skiter i vad ungdomarna gör, de som är "vidsynta" och toleranta.

Här är det noll tolerans som gäller. En nollning får inte vara kränkande, inte innehålla alkoholhaltiga drycker, inte vara våldsam och brutal. Det har gått för långt. Vi vuxna har låtit det gå för långt. Skola och föräldrar måste sätta stopp. Alla vuxna måste reagera och ungdomarna själva måste ändra sin attityd. Att förnedra och förödmjuka sina kamrater är inte värdigt och accepteras icke! Never!

Bloggvärlden skulle dö ut om vi inte hade yttrandefrihet. En del tror att yttrandefrihet betyder att man kan säga och skriva vad skit som helst i Sverige I princip kan man det, men för det mesta brukar folks självcensur slå till och den som tror att yttrandefrihet är fritt fram för att vara oförskämd och provokativ har inte riktigt fattat vad det handlar om. Att tala och tänka fritt är en gammal rättighet vi har i vårt land och den ska vi vara mycket rädda om. Den som kokar över av ilska och vill ösa sitt hat och förakt över andra människor ska dock akta sig och inte tro att yttrandefriheten skyddar från påföljd.

Det som var en rolig spontan lek för vuxna var rondellhundarna. Ett jättekul initiativ för att göra trista trafikmiljöer roliga och ge förbipasserande ett skratt och inspiration till att också försöka göra en. Allt det där har en taktlös konstnär som vill bli världsberömd nu gjort till ett tveksamt nöje. Vad är det för roligt med att avbilda en gudom till rondellhund? Har man inte missuppfattat hela idén då och vad har saken att göra med yttrandefrihet? Inte ett dugg, anser jag. Det är svårt för konstnärer i denna värld. Det fattade redan Peter Dahl som målade en anstötlig tavla med prinsessan Sibylla i en erotisk situation, fick sig ett namn på kuppen och startade sin senare välförtjänta karriär på ett högst tvivelaktigt sätt. Hade inte Peter Dahl varit skicklig hade tavlan bara blivit en plump i protokollet och han själv bortglömd.

Jag har inte sett den omdiskuterade rondellhunden eller någon bild av den. Jag letar inte ens efter en. Den som hänvisar till yttrandefriheten som alibi för att kunna såra och förnedra andra människor är inte värd något intresse alls. Konstnären kan hävda sin rätt att verka fritt hur mycket som helst - plump konst är plump konst och sådan kan vi leva utan. Konst med humor är något helt annat. Utan den skulle världen vara grå och dyster. Länge leve rondellhundar!

En äkta rondellhund, skapad med humor och fantasi. Voff, voff!

Många av mina läsare skriver kommentarer till mina inlägg och det är synd om inte alla tänker på att ta del av dem. därför tar jag upp en del i "dagsljuset" i bloggen. Här är det Ante som ställer en viktig fråga och Micke som besvarar den. Tack båda två för att ni berikar min blogg och ger er tid att skriva om ett viktigt ämne. Frågan som Ante ställer är hur föräldrar ska göra med alkohol och tonårsbarn. Varsågoda!

Ante frågar: "Vad tycker du, Micke, och ni andra om att låta barnen smaka alkohol tillsammans med sina föräldrar när de börjar komma upp i tonåren och därmed umgås med vänner som har tillgång till dricka? Min hustru, som dricker mycket måttligt och som känner mig mer än någon annan och vet att jag inte kan dricka längre, är lärare. I skolan har hon varit på föreläsningar om alkoholism och barn, där föreläsaren bestämt har avrådit från att "lära" barn dricka över huvud taget. Av andra har jag hört motsatsen - "bättre at de lär sig dricka med sina föräldrar än med sin kamrat som inte kan hantera spriten". En annan kamrat köper t.o.m. ut till sin flicka för att "annars köper de svartsprit". Vad tror Ni? Finns det något facit?"

Micke svarar: "Ante, svår fråga med många olika aspekter. Ungdomar kommer alltid att vilja prova att dricka. Vi lever i en kultur som på sätt och vis hyllar alkohol. Vi vuxna får något lystet i blicken när det vankas fest och alkohol. Den som inte kan/får/vill dricka är "annorlunda". Ungdomar vill ofta vara som alla andra, grupptrycket är stort, självklart vill dom prova. Huruvida dom ska få prova hemma eller inte har jag inget bra svar på. Jag tror att forskningen pekar på att barn som får prova hemma dricker mer än andra, men jag vet inte om det är sant. Lyfter man bort beroendeproblematiken återstår ju fortfarande problemet med att unga dricker för mycket och råkar ut för tråkigheter.

Personligen har jag svårt att tro att en ung människa på fest väljer att dricka mindre med sina kompisar om dom fått prova hemma. Det känns på något vis inte logiskt, tror det är andra faktorer som styr. Mognad, självkänsla, grupptryck, kunskap och så vidare. För min egen del tror jag, att vårt förhållningssätt till alkohol som föräldrar har avsevärt mycket större inverkan. Glorifierar man alkohol som vuxen ger man barnen den bilden, är man återhållsam och nyanserad överför man den bilden.

Adderar man ett alkoholberoende till problematiken blir det lite svårare tycker jag. Jag är helt övertygad om att kemiskt beroende är ärftligt betingat, åtminstone är det väldigt tydligt i mitt eget fall. På något sätt, någon gång känner jag att det är mitt ansvar att ge mitt barn kunskap om detta. Jag tror att om man är genetiskt disponerad att utveckla ett beronde så kommer man att göra detta förr eller senare, om man inte är ytterst försiktig. Är man inte disponerad att utveckla beroende kan man ägna sig åt högkonsumtion många, många år. Förvisso får man troligen alkoholrelaterade problem (slagsmål, otrohet, ekonomi osv), men utvecklar kanske inte ett fysiskt beroende. Så jag vet inte. Finns det ett facit? Att tänka över sin egen relation till alkohol och vilket budskap det sänder barnen kanske är ett svar." (Slut på citat)

När jag var aktiv alkoholist levde jag i fantasier. Jag byggde luftslott och inte nog med det, jag flyttade in i dem också. Jag är inte ensam om att ha en sådan underlig byggfirma. Det är mycket vanlig att alkoholister ägnar sig åt att fantisera bort verkligheten eftersom den inte passar dem. Jag ville bestämma hur allt skulle vara. Jag lekte därför hellre än höll mig till fakta. Jag lekte och låtsades vara rik, beundrad, vacker, framgångsrik, uppvaktad, världsberömd, oumbärlig, dyrkad med mera. Jag svävade själv som om jag vore gjord av luft. Jag gled omkring i mina vackra salar och märkte inte att det är korsdrag i luftslott, det till och med blåser så att gardinerna fladdrar och dammet virvlar. Det störde mig inte, jag möblerade om litet när verkligheten gjorde sig påmind. Jag flyttade en vägg, byggde en extra trappa, öppnade några fönster, byggde en balkong, dekorerade med snickarglädje och hissade  vimplar och flaggor. Det var ett slott för prinsessor.

Det är inte fel att använda sin fantasi. Den har nog räddat många som haft hemska upplevelser och fasor. Så tänkte jag när jag kom ner i fängelsehålorna i källarvalven under Helsingørs slott. De arma stackare som försmäktade därnere i sina iskalla hålor med vattnet drypande och kölden obarmhärtig behövde nog all fantasi för att kunna överleva och uthärda. De måste ha tankar på att bli fria och komma upp i dagsljuset levande igen och kanske hjälpte fantasin dem att behålla vettet och hoppet. När jag åker förbi ett stort sjukhus brukar jag tänka på dem som ligger därinne i sina sjuksängar. "De är inte där", säger jag mig, för jag minns när jag själv låg på sjukhus att jag drömde mig frisk och hem till min vanliga miljö. Jag var inte där. Min kropp låg i en sjukhussäng, men i fantasin var jag ute bland de friska människorna.

Var det sådana känslor som var stommen i mina luftslott? Jag orkade inte med den gråa verkligheten, kunde inte acceptera att vardagen är monoton och liknar en knagglig skogsstig snarare än en glassig motorväg. Verkligheten dög inte åt mig. Ändå hade jag en bra förankring i familjeliv, yrke, vänner, fritid och hobbies. Vad längtade jag efter egentligen? Det kan jag inte besvara. Jag förstår inte annat än att jag jagade efter vind, jag försökte fånga en solkatt, jag ville flyga mot stjärnorna. Mina luftslott rasade till sist. De låg i ruiner och ingen kunde bygga upp dem igen.

Kanske flyr jag fortfarande ibland med fantasins hjälp. Men det är inte några slott jag bygger numera, det är mer små torp och timmerstugor. Lite måste man väl fantisera! Jag vet att det är fantasier, jag vet att det är en flykt, jag vet att jag måste stänga dörren till mina dagdrömmar. Det visste jag inte när jag var aktiv och jag drack mig bort från realiteterna, sköt upp till morgondagen allt vad jag borde göra samma dag. Det finns ett enda skimrande luftslott kvar bland molnen. Det är mitt, men jag går aldrig mer in i det. Jag ser det på avstånd och tornens vimplar fladdrar svagt i vinden. Salarna ekar så tomma där sedan mitt flyttlass gick för några år sedan.

Det fanns en gammal skald som hette Sten Selander. Han var mycket lärd och var medlem i Svenska Akademien. Nästan alla jag känner kan en dikt av honom som börjar: "Vi spelte kula i Torget en dag, en liten folkskolegrabb och jag..." Han skrev också en dikt som hette Luftslott och där finns raderna: "Och luftslott, kära du, kan aldrig ramla. De är de enda byggen som består." Den dikten har betytt mycket för mig och därför får ett av mina gamla luftslott stå kvar där borta i skymningslandet, men porten är låst och nyckeln bortkastad...