Finns det något facit?
Ante frågar: "Vad tycker du, Micke, och ni andra om att låta barnen smaka alkohol tillsammans med sina föräldrar när de börjar komma upp i tonåren och därmed umgås med vänner som har tillgång till dricka? Min hustru, som dricker mycket måttligt och som känner mig mer än någon annan och vet att jag inte kan dricka längre, är lärare. I skolan har hon varit på föreläsningar om alkoholism och barn, där föreläsaren bestämt har avrådit från att "lära" barn dricka över huvud taget. Av andra har jag hört motsatsen - "bättre at de lär sig dricka med sina föräldrar än med sin kamrat som inte kan hantera spriten". En annan kamrat köper t.o.m. ut till sin flicka för att "annars köper de svartsprit". Vad tror Ni? Finns det något facit?"
Micke svarar: "Ante, svår fråga med många olika aspekter. Ungdomar kommer alltid att vilja prova att dricka. Vi lever i en kultur som på sätt och vis hyllar alkohol. Vi vuxna får något lystet i blicken när det vankas fest och alkohol. Den som inte kan/får/vill dricka är "annorlunda". Ungdomar vill ofta vara som alla andra, grupptrycket är stort, självklart vill dom prova. Huruvida dom ska få prova hemma eller inte har jag inget bra svar på. Jag tror att forskningen pekar på att barn som får prova hemma dricker mer än andra, men jag vet inte om det är sant. Lyfter man bort beroendeproblematiken återstår ju fortfarande problemet med att unga dricker för mycket och råkar ut för tråkigheter.
Personligen har jag svårt att tro att en ung människa på fest väljer att dricka mindre med sina kompisar om dom fått prova hemma. Det känns på något vis inte logiskt, tror det är andra faktorer som styr. Mognad, självkänsla, grupptryck, kunskap och så vidare. För min egen del tror jag, att vårt förhållningssätt till alkohol som föräldrar har avsevärt mycket större inverkan. Glorifierar man alkohol som vuxen ger man barnen den bilden, är man återhållsam och nyanserad överför man den bilden.
Adderar man ett alkoholberoende till problematiken blir det lite svårare tycker jag. Jag är helt övertygad om att kemiskt beroende är ärftligt betingat, åtminstone är det väldigt tydligt i mitt eget fall. På något sätt, någon gång känner jag att det är mitt ansvar att ge mitt barn kunskap om detta. Jag tror att om man är genetiskt disponerad att utveckla ett beronde så kommer man att göra detta förr eller senare, om man inte är ytterst försiktig. Är man inte disponerad att utveckla beroende kan man ägna sig åt högkonsumtion många, många år. Förvisso får man troligen alkoholrelaterade problem (slagsmål, otrohet, ekonomi osv), men utvecklar kanske inte ett fysiskt beroende. Så jag vet inte. Finns det ett facit? Att tänka över sin egen relation till alkohol och vilket budskap det sänder barnen kanske är ett svar." (Slut på citat)
Det är så att barn, som blir bjudna på sprit hemma, t o m de som får smaka ur förälderns glas, dricker mera. De dricker oftare och större mängder. Man förklarar det med att om föräldrar tillåter barnen att dricka alkohol hemma ger det signalen att det är OK att dricka alkohol. Självklart är det inte bara det, som påverkar barnens alkoholvanor. Föräldrarnas eget förhållningssätt till alkohol påverkar nog mest.
Det är så att barn, som blir bjudna på sprit hemma, t o m de som får smaka ur förälderns glas, dricker mera. De dricker oftare och större mängder. Man förklarar det med att om föräldrar tillåter barnen att dricka alkohol hemma ger det signalen att det är OK att dricka alkohol. Självklart är det inte bara det, som påverkar barnens alkoholvanor. Föräldrarnas eget förhållningssätt till alkohol påverkar nog mest.
Under mina tonår så köpte mina föräldrar alkohol till mig, det var samma för mina vänner. Tror att det varken gjorde från eller till hur mycket vi drack som unga (vilket var ganska kopiösa mängder) men kan hålla med om att mitt förhållningssätt till alkohol kom mycket hemifrån. I dagens läge dricker jag dock inte alls mycket, det mesta av festandet och supandet stannade under 25 år. Min mor å andra sidan, som dog i alkoholism för fyra år sedan, drack inte alls sprit innan hon blev just 25. Då undrar jag igen om hennes ovana att hantera alkohol och känna till vad alkohol faktiskt kunde göra, var det som gjorde att hon blev dess slav?
När det gäller det genetiska så känns det för mig personligen väldigt farligt att säga att har man det i generna så blir man alkoholist förr eller senare. Visst, jag är jätte medveten om
hur mycket jag dricker hela tiden, och kanske det är det som kommer att rädda mig, men samtidigt har jag aldrig gillat att skapa känslor av droger, jag har aldrig gillat det som jag inte vet är helt äkta. Finns det fortfarande i mina gener? Hur kan man egentligen veta?
Pifflan, Du har helt rätt förstås, man ska inte generalisera. Jag har ju egentligen ingen kompetens eller vetenskaplig grund att stå på när det gäller min uppfattning om genetisk disposition. Jag vet bara att i min egen släkt är jag den 5:e manspersonen på fars sida i rakt nedstigande led som utvecklat ett alkoholberoende. De allra flesta jag mött inom AA har ett beroende i släkten. Vad jag försökte förmedla var att jag tror att man ska vara mycket försiktig med alkohol om man vet att problematiken finns i ens genetiska bakgrund. Försiktighet med en drog kan väl inte betraktas som farligt? Själv festade jag också ordentligt fram till cirka 28 års ålder, utan några beroendetendenser. Därefter följde över 10 år av mycket måttligt drickande, som "plötsligt" gick över i 3 års rent alkoholistiskt supande. Vad som är orsak och verkan har jag ingen aning om, men 90-95% av befolkningen kan hantera alkoholens beroendeframkallande egenskaper. Resterande 5-10% kan det inte......
Jag tycker att det i allmänhet borde informeras mera om vad alkoholen kan ställa till med. Det svåra med alkohol är just det att det smyger på dig. Det tar en väldigt lång tid att skapa ett beroende som tar över ditt liv. Min mamma var inte alkoholist under hela mitt liv, och hon söp ihjäl sig på tio år. Samtidigt är ju frågan då att hur kan jag vet att det var exakt tio år? Jag räknar det från den tiden då jag kände att hon började dricka för mycket.
Hennes alkoholism utvecklades från hennes depression och hennes missnöje med sitt liv, hade man behandlat det så hade alkoholen kanske aldrig kunnat vinna över henne.
Du skriver: "Själv festade jag också ordentligt fram till cirka 28 års ålder, utan några beroendetendenser. Därefter följde över 10 år av mycket måttligt drickande, som "plötsligt" gick över i 3 års rent alkoholistiskt supande" Hur räknar du när det riktiga supandet började? Jag misstänker att skulle jag varit i din närhet hade jag säkert dragit i dina bromsar redan under tiden då du "festade ordentligt". Alkoholism kommer ju tyvärr inte plötsligt, fast det kanske känns så för den som är alkoholist? Jag vet inte? Har bara sett det utifrån.
Tack för en intressant diskussion :)
Tack själv Pifflan för intressanta synpunkter och även ett tack till dig Torrdockan som med din utmärkta blogg ger möjligheter till reflektion kring alkoholen och dess avigsidor. När det gäller mitt "riktiga supande" så var det bara finalen på beroendeutvecklingen. Mina problem med alkoholen började i och med att jag började nyttja alkohol. Kanske hade jag klarat mig om jag varit synnerligen måttfull, men det vet jag inget om. Ingen av mina "partykompisar" från förr har utvecklat alkoholism och dom drack minst lika ofta och mycket. Men för min egen del är det nu historia, jag vet att för mig finns bara ett val. Ingen alkohol alls!
Hej!
Var¨på en föreläsning. Föreläsaren frågade: hur många av er (vuxna) var nyktra senast på en fest där barn var med?
Två räckte upp handen.
Föreläsaren sa:
Tack för att ni är såna bra föredömen för barnen!