Luftslott
Det är inte fel att använda sin fantasi. Den har nog räddat många som haft hemska upplevelser och fasor. Så tänkte jag när jag kom ner i fängelsehålorna i källarvalven under Helsingørs slott. De arma stackare som försmäktade därnere i sina iskalla hålor med vattnet drypande och kölden obarmhärtig behövde nog all fantasi för att kunna överleva och uthärda. De måste ha tankar på att bli fria och komma upp i dagsljuset levande igen och kanske hjälpte fantasin dem att behålla vettet och hoppet. När jag åker förbi ett stort sjukhus brukar jag tänka på dem som ligger därinne i sina sjuksängar. "De är inte där", säger jag mig, för jag minns när jag själv låg på sjukhus att jag drömde mig frisk och hem till min vanliga miljö. Jag var inte där. Min kropp låg i en sjukhussäng, men i fantasin var jag ute bland de friska människorna.
Var det sådana känslor som var stommen i mina luftslott? Jag orkade inte med den gråa verkligheten, kunde inte acceptera att vardagen är monoton och liknar en knagglig skogsstig snarare än en glassig motorväg. Verkligheten dög inte åt mig. Ändå hade jag en bra förankring i familjeliv, yrke, vänner, fritid och hobbies. Vad längtade jag efter egentligen? Det kan jag inte besvara. Jag förstår inte annat än att jag jagade efter vind, jag försökte fånga en solkatt, jag ville flyga mot stjärnorna. Mina luftslott rasade till sist. De låg i ruiner och ingen kunde bygga upp dem igen.
Kanske flyr jag fortfarande ibland med fantasins hjälp. Men det är inte några slott jag bygger numera, det är mer små torp och timmerstugor. Lite måste man väl fantisera! Jag vet att det är fantasier, jag vet att det är en flykt, jag vet att jag måste stänga dörren till mina dagdrömmar. Det visste jag inte när jag var aktiv och jag drack mig bort från realiteterna, sköt upp till morgondagen allt vad jag borde göra samma dag. Det finns ett enda skimrande luftslott kvar bland molnen. Det är mitt, men jag går aldrig mer in i det. Jag ser det på avstånd och tornens vimplar fladdrar svagt i vinden. Salarna ekar så tomma där sedan mitt flyttlass gick för några år sedan.
Det fanns en gammal skald som hette Sten Selander. Han var mycket lärd och var medlem i Svenska Akademien. Nästan alla jag känner kan en dikt av honom som börjar: "Vi spelte kula i Torget en dag, en liten folkskolegrabb och jag..." Han skrev också en dikt som hette Luftslott och där finns raderna: "Och luftslott, kära du, kan aldrig ramla. De är de enda byggen som består." Den dikten har betytt mycket för mig och därför får ett av mina gamla luftslott stå kvar där borta i skymningslandet, men porten är låst och nyckeln bortkastad...
Jag grubblar ofta på hur Exet har det alldeles ensam i sin knappt inredda tillfälliga bostad. Hur står han ut med att leva så - inte veta när, var och i vilket skick han vaknar upp igen i panik. När alternativet var en varm, kärleksfull familj, fint hem och tryggt liv. Fast det är ju min åsikt, hans nyktra jag var förmodligen svart och ångestfyllt? Jag förstår inte och jag sörjer!
Intressant inlägg. Hela min uppväxt handlade mycket om att inte se verkligheten, om att låtsas att saker var bättre än vad de var. Min mamma hackade mycket på andra och berättade ofta varför hon var så mycket bättre än andra. Tänkte aldrig att det skulle ha varit en del av hennes alkoholism, men kanske det var det?
Själv har jag blivit motsatsen, jag är allergisk för människor som inte kan se verkligheten som den är, som låtsas att allt är bra fast det kanske inte är det. Tror att det blivit så för att jag sett hur destruktivt det kan vara att leva i en fantasivärld...
Tack för din kommentar. Jag kan inte riktigt skilja på vad som ingår i sjukdomen, vad som orsakar den eller vad som disponerar en del människor till att drabbas av den. Jag förmodar att inte alkoholister är de enda som bygger luftslott, men att de gör det ofta. Ingår det i sjukdomen eller orsakar det den? Det där är som hönan och ägget. Jag funderar mycket över det, men kommer inte gåtans lösning på spåret.
Jag tror du ska lämna Exet även i tankarna för ett tag. Försök att se din nya situation positivt. Du har stängt en dörr. Låt den vara stängd. Du sörjer, det är självklart, men du var stark som gjorde något åt det.
Kram från
Torrdockan
Tack för din kommentar! Jag vet, men jag behövde höra det idag. Det hjälper lite. Kram
Oj vad jag känner igen mig! Jag har varit luftslottens mästarinna. Det kanske verkligen är något som just vi alkoholister har ägnat oss åt?
Men jag minns att jag har flytt in i dagdrömmar redan sedan barnsben. Troligen för att verkligheten med min trasiga morsa inte var särskilt trevlig att vara i...
Kan känna igen mig i Pifflans tankar också. Om att jag inte tål när människor inte kan tala om det som VERKLIGEN är problemet, utan flyr undan i ursäkter och genom att byta samtalsämnen osv...
Därför är jag ofta rätt rak mot mina sponsier. Säger det jag hör. Inte alltid populärt, men Hey...jag är inte sponsor för att bli poppis...
Tack Torrdockan för intressanta inlägg!
Kram!
Är så glad att jag har hittade dessa blogga om detta. Hade inte ståt ut här hemma annars, detta blir en lite tillflykt till att försöka att förstå vad detta hnadlar om. luftslott jo tackar det finns det många fina här hemma. en hel stad. men hur kommer man till insikt med att det bara är luftslott?? tack för era bloggar de hjälper.