© Torrdockan

Det finns öden som rör mig på ett särskilt sätt. Ett är när en författare avlider innan boken har kommit ut, regissören avlider innan filmen haft premiär och liknande. Jag kom att tänka på det när jag läst i SvD att Stieg Larssons deckartrilogi ska filmas. Det får han inte uppleva och han fick inte ens uppleva att hans första bok kom ut. För mig känns det tragiskt och orättvist. Det finns flera som drabbats av detta som jag känner till. En av systrarna på Skäret upplevde till exempel aldrig sin färdiga bok med så många underbara recept. Hon var med om all planering, allt arbete, alla förberedelser, men den färdiga boken fick hon aldrig se. Likadant med en numera kanske bortglömd författare som vid sidan av sitt yrke som läkare ägnade all sin tid och ett glödande intresse att forska i skärgårdens historia, Esther Grönblad. Hon fick aldrig se resultatet av allt sitt arbete, alla års studier och släktforskning, samlande av fakta och skrönor. I bokens förord står bara kort att författaren avled innan boken kom ut i tryck.

Stieg Larsson hade sina manus liggande, jag tror jag läst att åtminstone de två första i trilogin var klara innan han skickade in dem till ett förlag. Första gången valde han till och med fel förlag eftersom han blev refuserad otroligt nog. Om han inte haft den idén utan skickat in sitt första manus direkt när det var klart, hade han säkert fått uppleva sin första boks utgivning och kunnat gotta sig åt alla lovord, njuta av att det rullade in pengar och känt sig både hyllad och avundad. Nu - ingenting. En god sak kanske är att han heller inte fått veta något om det tråkiga efterspelet till sin framgång, arvstvist och oenighet mellan dem han lämnade genom sin oväntade död.

Det finns förstås många mycket värre öden och vilka som är värst kan man fundera över. Det här ödet, att snubbla vid målsnöret, är kanske bara ett slags livets practical joke, och de som råkar ut för det, ler överseende i sin himmel och tänker: Förargligt, men så kan det gå!