"Alla vet hur en alkis ser ut"
Om det ändå gick att få bort den bilden ur människors fantasi! En sådan alkis tillhör undantagen. Det är de som finns längst ner på skalan, de som tappat fotfästet i sitt missbruk och är döende i en skoningslös sjukdom. Nästa vinter är de kanske borta och ersatta av ett nytt gäng som huttrar och huttar. Det står många på tur att hamna på bänken som är den sista tragiska station. där människor lämnas att dö en förnedrande död i offentlighet. De har inte ens tak över huvudet för att dölja sitt armod.
Min bild av en alkoholist var ungefär så. Det var Kolingen och alla hans bröder och även systrar som var alkoholister. Därför tog det så lång tid för mig att inse faran med att dricka mycket och att jag utvecklade en sjukdom som jag endast på grund av ekonomi, jobb, familj och överseende omgivning kunde hantera hemma i värme och ombonad. Det är där, i hemmet, som de allra flesta alkoholister håller till. De sitter inte på parkbänken, de dåsar i tv-soffan och dricker sig berusade kväll efter kväll. De är präktiga människor med yttre fasad och ett ofta oklanderligt leverne, god ekonomi och välordnade förhållanden som är prototypen för en alkis. En sådan prydlig alkis kan så småningom hamna på parkbänken, men det är ingen regel. Ofta slutar dryckeskarriären annorlunda, kanske på en klinik eller dårhus, kanske i en ensam etta med nerdragna persienner, tömd på ägodelar och spår av familj. Många fortsätter att dricka sig till döds eller vansinne och trots detta ha kvar någon tapper familjemedlem, en del startar med så god ekonomi att de inte lyckas supa upp alla pengar. En del behåller skenet till sin död, det förblir en familjehemlighet och ingen får skada den dödes minne genom att antyda det minsta om dryckesvanor.
Det är inte Kolingen som är modellen för hur en alkis ser ut, alkoholisterna finns mitt ibland oss. Vi är vanliga medborgare som dricker ödesdigert mycket och ofta och som inte kan sluta trots vita veckor och vita dagar. Vi håller till på krogen och de allra flesta sitter hemma. Vi väcker inte särskilt stor uppmärksamhet, vi syns inte. Vi sopar problemet under mattan och får hjälp av andra naiva människor som lever kvar i illusionen att det syns på u-t-s-i-d-a-n om en människa är alkoholist. De yttre tecknen kommer så småningom till alla som dricker för mycket, men det är lång tid och många berusningar till dess. Och så långt som till parkbänken kommer inte de flesta, eftersom vi har ett socialt skyddsnät utan trasiga maskor.
Alkoholister är inga kolingar - de flesta har stabila jobb, normal ekonomi, är prydligt klädda och går kanske till jobbet med baksmälla, men de halsar inte dessertvin bakom kiosken eller sitter och gaggar på en bänk i en park. Så länge Kolingen dök upp som sinnebild för hur en alkis såg ut, kunde jag känna mig relativt lugn för upptäckt. Det tog lång tid innan jag misstänkte att mina dryckesvanor inte var riktigt sunda. Jag upptäckte inte själv att jag var alkoholist, när jag granskade mig i spegeln. "Alla vet ju hur en alkis ser ut!"
"Och så långt som till parkbänken kommer inte de flesta, eftersom vi har ett socialt skyddsnät utan trasiga maskor."
Som barn till en nykter alkoholist kan jag bara konstatera att många av maskorna mycket snabbt trasas sönder, men jag fattar självklart vad du menar.
Jag har full förståelse för beroendebeteendets problematik, och kan acceptera definition av alkoholism som en (i mina ögon främst psykisk) sjukdom etc.
Jag förstår också att alkoholisten måste skaffa sig ett särskilt förhållningssätt till skuldkänslor för att kunna gå vidare i livet. Vad många alkisar dock verkar smärtsamt omedvetna om är de skuldkänslor som drabbar omgivningen, när man som barn internaliserar eller tar över alkisens ansvar för sitt eget liv.
Ofta verkar den nyktre alkoholistens bild av situationen (relationer till familj efter nykterhet, fördelning av skuld och ansvar etc.) vara att känslorna av svek och otillräcklighet är något som primärt drabbar alkoholisten. Alkoholisten har svikit, får skuldkänslor, dricker, sviker, dricker, klandras av omgivningen etc. Total fokus på den beroendes skuldkänslor.
Men för mig som barn till en alkoholist så är det de egna skuldkänslorna (som ju inte har någon som helst koppling till något eget klandervärt beteende) som har varit riktigt jobbiga. Visst var jag oerhört ledsen över situationen som barn och klandrade den som drack, men den ledsamheten försvann snart när nykterheten kom.
Däremot krävdes det en lidnerskt knäpp på min kammare i vuxen ålder för att jag skulle fatta varför jag gick omkring med konstant dåligt samvete. I samma stund försvann en god del av det, så det var ju gott och väl med det till sist.
Men min poäng är att i relationen mellan alkoholisten och barnen så är min erfarenhet inte att man som barn fortsätter att skuldbelägga utan man känner snarare själv enormt med skuldkänslor.
Sedan har jag tvingats förstå att det för den nyktre alkisen kan vara svårt att prata om det egna beteendet och hur det har påverkat omgivningen. Och allt detta är självklart individuellt, troligtvis har jag väl bara en känslomässigt handikappad förälder.
För den nyktre alkisen verkar det lättare att genom sitt beteende (att alltid ställa upp, aldrig avvisa om någon ber om hjälp etc) försöka göra helt det som har förlorats under år av alkoholism, än att helt enkelt ta en öppen diskussion om hur åren av alkoholism kan tänkas ha påverkat familjen.
Vilka är dina erfarenheter som nykter alkis? Har du frågat din omgivning hur de mår och om de känner skuldkänslor etc? Ett viktigt syfte med ett sådant öppet samtal som jag ser det är att öppna den extremt självcentrerade värld som alkoholister växer in i. Poängen är alltså inte att utröna vem som är skyldig till barnens skuldkänslor ;-), utan att få till stånd ett mellanmänskligt samtal som man omöjliggjort genom år av missbruk. Om det inte är möjligt eller upplevs som oöverstigligt så tror jag du har en av nycklarna till själva missbruket - någon sorts avstängdhet och svårighet att se andra människors behov. Kalla det brist på empati eller vad du vill.
Tack för en intressant blogg.