Ingen medömkan
Sjuka människor brukar behandlas extra varsamt. Folk med dödliga sjukdomar visas största möjliga hänsyn och omtanke. Ingen föraktar eller fördömer en svårt cancersjuk person. Anhöriga förebrår inte eller grälar eller hotar. Alkoholism är den enda dödliga sjukdom jag känner till där man inte följer dessa oskrivna regler. Alkoholism betraktas av många inte ens som en sjukdom. Tillståndet ses som självförvållat och som helt möjligt att bota själv genom att "rycka upp sig". Jag försvarar inte alkoholister eller förebrår omgivningen att behandla dem illa - jag bara konstaterar fakta som jag ser dem.
Alkoholism är en sällsynt vidrig sjukdom. I stället för öppna sår och förtvinade lemmar som spetälska har, blir vi alkoholister vidrigt aggressiva, larvigt lalliga, opålitliga, egoistiska, promiskuösa och allt negativt man kan tänka sig. Den glada fulla medmänniskan är bara glad en kort stund, sen är hon bara full och glädjen kan övergå till vad som helst. Alkohol har den kemiska effekten på alkoholister att de inte kan uppfatta sig själva, de måste dricka mer som törstiga kameler. Vilken vidrig åkomma!
Innan jag själv insåg vad jag led av, föraktade jag andra alkoholister. Jag hade exakt samma snorkiga och överlägsna attityd mot alkoholister som jag märker hos de nyktra oförstående människor som tror att alkoholism beror på dålig karaktär. Jag gjorde skillnad på mig och andra som drack mycket. Jag hade ingen självkännedom och kunde inte se min egen situation. Kanske andra alkoholister agerar likadant. Tills jag hamnade i totalt kaos och förvirring på grund av mitt alkoholintag, hade jag den där överlägsna och snorkiga attityden och såg mig som en respektabel kvinna som bara hade en aning för hög vinkonsumtion. Bara en aning för mycket. Kanske.
Som aktiv alkoholist blev jag en tjatig och tröttsam varelse som var pratglad i telefon när jag druckit och som satt hemma och anförtrodde tapeterna alla mina lidna oförrätter. Det var en orgie i självömkan! När jag nu spik nykter sällskapar med någon som berusar sig ihärdigt, påminns jag om att jag gjorde likadant förut. Jag blev så där fånig och otydlig, fick svårt med konsonanterna och upprepade förmodligen samma sak flera gånger. Alltså en tjatig, lallig, fånig person som ingen i nyktert tillstånd kan stå ut med. Alkohol i större mängd bidrar inte med något positivt till en personlighet. Det är en välsignelse när alkoholisten somnar, då upphör gagget och det blir tyst och lugnt i huset.
Det är inte alls förvånande att alkoholister betraktas som jobbiga och hopplösa. Särskilt som vi dessutom beter oss egoistiskt och lumpet mot en del medmänniskor och ger våra anhöriga bekymmer och oro. Vännerna super vi bort i längden. Kvar är någon tapper anhörig som blir medberoende och spelar med i det makabra spelet. Alkoholisten får inget medlidande, trots sin dödliga sjukdom. Alkoholism är en sjukdom utan att betraktas som en sjukdom och den som är sjuk anses ha sig själv att skylla. Den attityden kan vi inte förändra, tror jag. Det enda som kan återge en alkoholist förtroendekapital är att bli nykter. Trots att det är lika bisarrt som att förvänta sig att en cancersjuk på egen hand botar sin cancer!
Alkoholism är en sällsynt vidrig sjukdom. I stället för öppna sår och förtvinade lemmar som spetälska har, blir vi alkoholister vidrigt aggressiva, larvigt lalliga, opålitliga, egoistiska, promiskuösa och allt negativt man kan tänka sig. Den glada fulla medmänniskan är bara glad en kort stund, sen är hon bara full och glädjen kan övergå till vad som helst. Alkohol har den kemiska effekten på alkoholister att de inte kan uppfatta sig själva, de måste dricka mer som törstiga kameler. Vilken vidrig åkomma!
Innan jag själv insåg vad jag led av, föraktade jag andra alkoholister. Jag hade exakt samma snorkiga och överlägsna attityd mot alkoholister som jag märker hos de nyktra oförstående människor som tror att alkoholism beror på dålig karaktär. Jag gjorde skillnad på mig och andra som drack mycket. Jag hade ingen självkännedom och kunde inte se min egen situation. Kanske andra alkoholister agerar likadant. Tills jag hamnade i totalt kaos och förvirring på grund av mitt alkoholintag, hade jag den där överlägsna och snorkiga attityden och såg mig som en respektabel kvinna som bara hade en aning för hög vinkonsumtion. Bara en aning för mycket. Kanske.
Som aktiv alkoholist blev jag en tjatig och tröttsam varelse som var pratglad i telefon när jag druckit och som satt hemma och anförtrodde tapeterna alla mina lidna oförrätter. Det var en orgie i självömkan! När jag nu spik nykter sällskapar med någon som berusar sig ihärdigt, påminns jag om att jag gjorde likadant förut. Jag blev så där fånig och otydlig, fick svårt med konsonanterna och upprepade förmodligen samma sak flera gånger. Alltså en tjatig, lallig, fånig person som ingen i nyktert tillstånd kan stå ut med. Alkohol i större mängd bidrar inte med något positivt till en personlighet. Det är en välsignelse när alkoholisten somnar, då upphör gagget och det blir tyst och lugnt i huset.
Det är inte alls förvånande att alkoholister betraktas som jobbiga och hopplösa. Särskilt som vi dessutom beter oss egoistiskt och lumpet mot en del medmänniskor och ger våra anhöriga bekymmer och oro. Vännerna super vi bort i längden. Kvar är någon tapper anhörig som blir medberoende och spelar med i det makabra spelet. Alkoholisten får inget medlidande, trots sin dödliga sjukdom. Alkoholism är en sjukdom utan att betraktas som en sjukdom och den som är sjuk anses ha sig själv att skylla. Den attityden kan vi inte förändra, tror jag. Det enda som kan återge en alkoholist förtroendekapital är att bli nykter. Trots att det är lika bisarrt som att förvänta sig att en cancersjuk på egen hand botar sin cancer!
Kommentarer
Postat av: Ankan
Instämmer i det du skriver. Det svåra för mig att greppa rent logiskt - och jag har grubblat MÅNGA timmar - är hur man å ena sidan är maktlös (första steget) å andra sidan har makten i form av att man genom aktiv egen handling införskaffar och greppar flaska/glas, för till munnen och sedan sväljer. Finner en motsättning även däri att ingen annan - såsom vi anhöriga och familjens gemenskap - kan få alkholisten att sluta dricka (det kan bara han/hon själv) samtidigt som den högre Makten och AA-gemenskapen har viss chans att hjälpa. Jag har
läst om att det forskats mycket om vad det är som får en alkoholist att till slut kapitulera. Men vad jag förstås har hittills ingen "knäckt gåtan". Frågor, frågor kring ett otäckt fascinerande ämne.
Trackback