© Torrdockan

Det är lätt att inbilla sig att bara för att någon har längre nykterhet än jag själv, så är den personen bättre, starkare, klokare - vad du vill! Så är det inte. Nykterhet kan inte mätas i tid på det sättet. Att någon gör det (som jag gjorde i förra inlägget) är inte för att jämföra eller göra sig märkvärdig. Det är ett enkelt konstaterande som är roligt enbart för mig och definitivt inte någon tävling. Då skulle alla nynyktra fällas till jorden av modlöshet när de träffar folket som har femton, tjugo års nykterhet eller mer.

Det är var dags nykterhet som räknas. Alla startar vi på dag 1 på något sätt. Alla har sina 24 timmar framför sig. Sen hur många man har bakom sig är en privatsak egentligen. Se det som en privat uträkning och inte som skryt, tack!

Tiden är viktig på annat sätt. Jag upptäcker alltefter som tiden går i nykterhet att jag förändras, jag var inte frisk direkt efter några veckor, inte efter några månader. Jag var nykter, men jag var inte frisk. Jag hade kvar många av mina dåliga vanor och sidor, jag betedde mig långt ifrån ett nyktert ideal. Allt det där lämnade jag endast gradvis bakom mig. Jag tycker själv att jag behövde ett helt år för att återgå till ett någorlunda normalt beteende och sinnsestillstånd.

Nu är jag inne på mitt andra år. Jag förändras fortfarande - tiden hjälper mig bara genom att ticka vidare. Jag vet inte vilka processer det är som arbetar inom mig, men jag känner dag för dag att jag blir stabilare och mer harmonisk. Jag är inte så lättirriterad längre, inte så ivrig och dramatisk. Bagateller är just bagateller och inte något som jag behöver reta mig på. Jag behöver inte förändra världen, jag behöver inte vara perfekt, jag behöver inte deltaga i varje detalj varken på jobbet eller hemma. Jag kan lägga av storpolitiken, inrikesdebatten, jag kan avstå från att kasta mig in i meningslösa diskussioner för att hävda min åsikt. Jag har ingenting att tillägga i frågor där allt är sagt. Jag tror inte längre att jag kan tillföra något oumbärligt argument. Jag har frid i sinnet.

Tiden är viktig men inte avgörande. Den som kämpat med sin alkoholism och är inne på sin tredje dag eller tredje vecka har samma kamp och samma framgång som vi alla. Det kommer alltid att finnas människor som varit nyktra mycket längre än jag. Min uppgift är att gå i deras upptrampade spår. Nykterhet är inget hundrameterslopp med tidtagning, det är ett evigt maraton.

OK, men vad ska jag göra sen då? Finns det något liv efter det här? Klart det finns, det finns ett nyktert liv. Ett värdigt liv, ett bra liv. Det kan ta en tid innan en alkoholist märker några effekter av sin nykterhet. Ingen kan sluta på måndagen och vara frisk på tisdagen. Så enkelt är det inte, för då skulle inte alkohol vara en farlig drog och ingen skulle vara alkoholist.

Det låter enkelt att ställa ifrån sig flaskan och sen aldrig dricka mer. Stopp, det är inte så det går till.  Det krävs mycket mer, dagliga beslut till exempel. Om jag ska kunna hålla mig nykter måste jag arbeta med mig själv, så att jag inte är likadan som när jag drack. Jag måste försöka ändra mitt tänkande och mitt beteende från stort till smått. Bryta rutiner, tänkesätt, gamla vanor som ledde till att jag drack. Gör jag inte det, är jag strax vid flaskan igen. Jag kanske måste bryta en del relationer som inte var bra för mig. Många relationer har redan upphört för att jag drack för mycket.

Trycket från omgivningen måste lätta. Både trycket att sluta dricka och trycket att dricka. Jag måste hitta någon att prata med. Att snacka med en som kan hantera alkohol är inte särskilt givande för en missbrukare. Det får vänta. Att snacka med en alkis som är aktiv är helt meningslöst och det samtalet slutar bara på krogen i fylla och gråtmilda ömhetsbetygelser om evig vänskap och annat dödslöjligt trams som fulla människor kan dra till. Den aktiva alkoholisten vill inte att du ska sluta, det är ledsamt med en suparkompis mindre. Han får dåligt samvete om du slutar. Alltså bjuder han gärna på ett glas.

De enda jag kan prata med som kommer att förstå är andra alkoholister som har en stabil nykterhet. Där finns förståelsen och kunskapen. Där möter jag inga förebråelser och amatörteorier om min alkoholhantering, jag får inga anklagelser och suckar. Jag möter någon som lyssnar. Inte någon som talar om hur jag ska göra. Det har alla gjort förut, mamma och pappa, äldre syskon, lärare, chefer, sambosar och kompisar. Alla vet bättre än jag vad jag ska göra.

En nykter alkoholist kan tala om för mig hur han eller hon har gjort - inte hur jag ska göra. Vill jag följa den modellen kan jag göra det. Om jag inte gillar receptet som leder till stadigvarande nykterhet, kan jag strunta i det och fortsätta supa skallen av mig. Om jag har något vett kvar sedan kan jag återvända och fundera på om det inte var ett bra recept i alla fall. För min väg var inte så lyckad har det visat sig så många gånger att jag egentligen inte behöver fler bevis.

Jaha, så kan jag börja. Lyssna på andra för omväxlings skull. Jag kanske har varit en typisk världsförbättrare, en som visste hur allt skulle göras för att bli perfekt. Behövt totalkoll för att känna lugn. Nu kan jag lyssna på andra ett tag. Det är experter som talar på självhjälpsgruppernas möten. Efter många års hårt supande vet folket vad de snackar om i sin omutliga ärlighet och sin nykterhet. Det är ingen där som yrar om "dålig karaktär" och liknande besserwisseri. En nykter alkoholist vet vad det handlar om, kan ge vägledning genom ett program som ska leda till nykterhet. Men jag måste själv ta beslutet, själv bestämma, själv ta mig till möten, undvika Systemet, dra mig bort från suparkompisarna, göra en självrannsakan för att upptäcka vilka fällor och fallgropar just min vardag innehåller.

Jag måste lära mig tänka på ett annat sätt, rannsaka mig själv och inte bli rädd för vad jag upptäcker. Om jag fuskar och slarvar, gör det enkelt för mig och tror att jag kan lära mig att dricka lite, lite grand är jag snart tillbaka i mitt alkoholistiska beteendet. Det är aldrig långt till flaskan för en alkoholist. Så ensam som jag var när jag drack blir jag aldrig som nykter i gemenskapen med andra nyktra alkoholister.

Felix är på en ny behandling. Vi har fortfarande kontakt. Den här gången ska det gå bra, säger han. Jag försöker döda mina tvivel och jag måste be till högre makter för att få hjälp. Jag vill så gärna tro. Det vill hans mamma, syster, bror, flickvän, dotter. Alla vill tro. Alla tror. Alla har trott. Varje gång.

Om han inte hör av sig någon dag blir jag orolig. Genast blir jag misstänksam. Så reagerar vi nog allesammans. Det tar tid att återfå ett förtroende. Längre och längre tid efter varje ny vurpa. Jag ställer upp, jag tror på honom en gång till. Jag lyssnar, småpratar, uppmuntrar. Jag vet att alla yttre försök till påverkan är meningslösa. Det måste växa en vilja inuti honom själv. Han måste kapitulera för att kunna segra. Så sorgligt, så sorgligt.

Jag vet mycket väl att det inte hjälper att säga till en alkis att sluta dricka. Ändå vet jag inte hur jag ska hantera situationen. Jag har hittat en väg till nykterhet. Det är en upptrampad stig där många gått före.  Det finns en väg. Jag vet det.  Mina vänner i sjukdomen vet det. Felix vet det. Ändå slinter han. Ångesten blir outhärdlig tidvis, Desperata försök att dämpa ångesten med alkohol och andra droger gör bara ångesten värre, den blir som ett odjur som förtär det inre.

Några av hans kompisar har redan stuckit från behandlingen. De klarade inte trycket. De stack därifrån. Suget blev för starkt. Vad som händer med dem vet ingen. Vi kan föreställa oss människospillror som driver omkring, olyckliga och sjuka. Felix tar en dag i taget - härda ut, härda ut. Suget efter alkohol går över, det fladdrar förbi och försvinner. Det kanske aldrig upphör, men det dämpas. Följ självhjälpsprogrammet, gör som de säger, det fungerar.

Det allra svåraste för en alkoholist är att erkänna sitt beroende. Alkoholism kallas ibland för förnekelsens sjukdom eftersom så många inte erkänner att de har alkoholproblem. Det är som om det i sjukdomen är inbyggt självbedrägeri. "Andra är alkoholister, men inte jag." Det är en seg inställning, svår att få bort och det krävs mycket för att en alkoholist ska svälja stoltheten och erkänna: Ja, jag är alkoholist.

De flesta alkoholister tror att de en dag ska kunna dricka som andra. De vill ha tillbaka den första tiden med alkohol, då det var roligt och fest och kroppen och sinnet fungerade. Det är en omöjlighet. En alkoholist kan inte dricka. Efter också en lång tids uppehåll, slår alkoholen till med fruktansvärd kraft. En nykter alkoholist som tar ett återfall är blixtsnabbt tillbaka på ruta ett. Det finns ingen "tillvänjningstid". En alkoholist kan aldrig, aldrig återta kontrollen över sitt drickande. Det är en total villfarelse och inte värt ett försök, för det kommer att sluta i katastrof.

Alkoholen är ett djävulskt gift, den ger inte bara kroppsliga skador utan värre: Den ger personlighetsförändring på sikt. Sinnet förändras, ångest och aggressivitet kommer nära ytan hos den som dricker och det vidriga är att botemedlet alkohol samtidigt är giftet. Ångesten kan dämpas med alkohol, men bara till en viss gräns, sen tar alkoholen hämnd och skapar mer ångest. Det är sannerligen en ond cirkel.

Alkoholisten som har sett sanningen om sig själv står i början av ett nytt liv. Det går inte lika lätt att lura sig själv längre. De gamla lögnerna: Jag kan sluta när jag vill och Jag har inte alkoholproblem klingar falska, sanningen börjar tränga in i alkoholistens medvetande. Men en alkoholist vill inte lyssna, den vill fortsätta sin tillvaro som förut. Den vill kanske bara göra ett kort uppehåll på en vecka eller så. Vita veckor låter bekvämt och bra. Säkert en bra metod för den som inte är alkoholist, men för en som är missbrukare är det inte tillräckligt. Det är ingen vit vecka som gäller, det är ett vitt liv!

Ett sådant löfte kan ingen ge. Det är därför 24-timmarsregeln är så trösterik. Ett vitt dygn i taget. Det kan alla klara. Mer behöver man inte bestämma. En  dag i taget. Vem som helst kan ställa sig framför spegeln på morgonen och säga rakt in i sina egna ögon: Jag är alkoholist. Jag ska vara nykter i dag. Ett dygns nykterhet, sen får jag se.

Kanske är det värmen, kanske är det allmän distraktion: Jag har inte ordning på dagar och tider. Jag var på väg till ett möte, men slogs av tanken att det var inställt den 27 juli. Förvirrat tvärstopp. Vilket datum var det? Jag frågade en kille vid serveringen, han bara skakade på huvudet. En tjej sa tvärsäkert: Det är den 27:de. Jaså, jaha, då var det lika bra att vända. Vilken tur att jag inte tog mig långa vägen dit i hettan för att bara finna att lokalen var stängd!

Så jag strosade runt i gallerian och bläddrade bland halsband och kläder som den värsta bloggshopparbrud (ni vet dom där som skriver bloggar om kläder och vad dom köpt och inte köpt osv. Kul ibland, men det har gått inflation i shoppingbloggar nu.) Nagellack brukar pigga upp och bomullssockor på HM, det går alltid att hitta något. Väl hemma kollade jag tidningen! Det är inte den 27:de - det är den 28:de!

Det är för klibbigt hett för att jag ska fundera vidare över det hela. Sa tjejen fel datum för att skämta? Varför tappar jag alltid bort dagar och datum? Jag provade mitt nya nagellack, åt färska hallon och drack Ramlösa med granatäppelsmak. Hade jag kommit på mötet hade jag förresten missat ett bra citat från Oprah Winfreys show: Målsnöret är början på nästa lopp!

Sommaren är nog inte min årstid. Visst är det gott med värme, men inte hetta. I dag kände jag hur det tillrade längs halsen. Det var svett som rann. Jag kände mig som en nybakad muffin! Läskigt. Jag söker upp svala skuggiga platser. Längst in i mataffären är det svalt och skönt. Där kan jag hålla till en stund och coola ner bland mejeriprodukterna. Eller tunnelbanan. Jag har läst någonstans hur lång tid det tar för en station att höja temperaturen en grad. Det gäller att söka upp nyare stationer, de gamla är redan för varma för mig.

Bäst är det vid stranden i skuggan under ett parasoll eller i skydd av en läande, skuggande sjöbod. Där mår jag bäst. Sommaren är kort. När den är över ångrar jag att jag satt i skuggan hela tiden och svalkade mig...



Inte riktigt så här kallt vill jag ha...

 

Varför ska jag sluta dricka? Jag drack visserligen en massa alkohol i går, låg och hulkade natten igenom i fosterställning, hade en värkande klump med studsande bollar inuti i stället för huvud, men det var då det.  Jag ska aldrig mer dricka! Jag slutar kanske inte redan i kväll, men nån gång ska jag sluta.

Om jag kom ihåg vad jag gjorde i fyllan i går, hade en aning om hur jag kom hem, visste var jag hade plånboken, hade koll på vem jag tillbringade de sista fylletimmarna med och vad jag sagt, skulle jag  skämmas ännu mer än jag gör.  Det är en välsignelse för fyllon att glömskan går hand i hand med fyllan. För den som super. De andra minns. Det är riktigt obehagligt; andra minns bättre vad jag gjorde och sa. Fan också, vilken löjlig och patetisk figur en alkoholist är, ömklig på något sätt. Men jag är inte alkoholist. Jag drack lite för mycket i går, det är hela saken.

Äsch, det är väl inte så farligt. Alla dricker ju. Särskilt nu i semestertider. I höst ska jag dra ner på drickat. Verkligen. Då ska jag inte dricka så ofta. Kanske bara på fredag, lördag. En helgfylla måste man kunna unna sig. Det är för fan inte normalt att hålla sig nykter över en  helg. Och hur ska jag kunna gå på krogen och umgås om jag inte dricker som de andra?

Jag dricker inte alls för mycket. Jag har en normal konsumtion. Så full som Exet blir jag aldrig! Han  dricker mycket mer än jag. Alltså kan jag fortsätta. Han däremot borde sluta. Men jag ska sluta, jag ska! Bara inte nu. Det är svårt att sluta på sommaren. Det blir bättre i höst. Det är ingen konst alls att sluta dricka. Särskilt om man inte är alkoholist. Jag är inte alkis. Skulle jag vara alkis? Nänänä! Jag sitter inte på bänken eller ligger i parken och sover. Jag är alltså inte alkoholist. Jag har en normal konsumtion.

Visserligen blev det lite för mycket i går, men det var då det. I kväll blir det annorlunda. Jag ska bara dricka en öl, kanske två på grillfesten. Absolut inte en droppe mer. Jag lovar dyrt och heligt. Sluta tjata! Jag är väl ingen alkis heller! Lite roligt får man väl ha! Hur många öl ska jag köpa? Måste köpa en box vin också för säkerhets skull. Inte glömma att ställa in några öl i kylen hemma, så jag har i morgon bitti.

Sommar, sommar, sommar! Ska man inte ha kul på semestern! Sen får jag skärpa mej. Det blir då det. Fan, vad kul det var i går kväll. Tror jag.

Det är vernissage varje dag på himlen! Nya bilder, nya formationer, nya färger.
















Foto: Torrdockan

Visa mig din bokhylla och jag ska säga dig vem du är! Kanske ligger det något i det. Två bokmalar träffades och slog ihop sina bokhyllor, det var RB och jag. Nu ska böckerna skiljas åt. En del har stått tätt intill varandra i många, många år. Nu ska RB:s böcker hitta sin nya Billy. RB:s barn ska härbärgera dem. Eller använda vintern till att sälja böckerna på Blocket.

Jag skiljs inte från böckerna med saknad. Vi hade inte riktigt samma svagheter, RB och jag. Någon bok stannar jag vid, läser namnteckning och datum, ser dedikationer. RB rotade i antikvariat och bar hem underbara fynd. Röda Korsets loppis har fått massor under åren som gått. Ändå dignar hyllorna. I "skrubben" ligger boktravar, varje upptänklig plats härbärgerar böcker. En människas böcker visar hennes liv på något sätt. Det är inte en hopkrafsad hög, det finns systematik i samlingen men det gäller att upptäcka den.

När jag arbetar med böckerna drar åren förbi, minnena kolliderar med varandra. Jag minns våra diskussioner, våra långa samtal om böcker, författare, skildringar, viktiga kapitel. citat. Det var så lätt att gå till bokhyllan och slå upp en bok, hitta formuleringen vi sökte, kontrollera handlingen,  repliker, scener. Ja, vårt liv präglades av böcker.

Jag hittar våra gemensamma favoriter, jag hittar böcker jag inte visste vi hade, jag hittar böcker jag aldrig skulle ens öppna. Det blir en säregen litterär resa. Den tar tid. Jag fastnar ofta och bläddrar. Särskilt RB:s stora samling av böcker om konst och konstnärer är fängslande. Jag har gott om tid. Det är de ljusa sommarkvällarna jag ägnar åt att sortera. Ica-kassarna fylls och står i rader. Böckerna talar till mig. RB är närvarande.

Jag har alltid levat i drömmarnas värld. Verkligheten har försvunnit och fantasin har tagit över. Det var ett sätt att fly, ett sätt att överleva men också ett sätt att lura mig själv på upplevelser som fanns alldeles framför mig. En smula drastiskt vill jag påstå att jag sitter en vinterdag med gnistrande snö och längtar efter den grönskande sommaren, och sitter den grönskande sommaren i en ljum bris och längtar efter vintern med sin gnistrande snö. Aldrig här och nu. Alltid någon annan gång någon annanstans.

Orsaken till detta trodde jag länge var att jag är född och har bott länge på en ö. Det var ömänniskor som lärde sig längta bortom horisonten, över havet till fjärran som skymtade som en hägring på andra sidan de stora djupen. När jag mötte andra alkoholister förstod jag att det är en ganska vanlig företeelse hos just alkoholister. Det kan vara svårt att greppa verkligheten, njuta ögonblicket som inte låter sig fångas, uppskatta nuet. Jag är inte ensam om det. Upptäckten gjorde mig först förvirrad, sedan lugn. Det mesta som jag trott mig vara ensam om, fann jag också hos de andra runt bordet i gruppen. Jag var inte unik, jag var som folk är mest, som alkoholister är mest och flykten från här och nu är ingen ovanlig företeelse.

När de andra berättade om sig själva, tyckte jag de beskrev mig. Mina egenskaper som jag trodde var unika, delades av många. Mina idéer och fobier delade jag med andra. Föreställningen om att jag var ensam med mina problem och egenheter försvann så småningom. Jag fattade att mitt smusslande med alkohol och mina undanflykter var "normalt", dvs normalt för en alkoholist. Förnekandet var normalt, besluten som aldrig gick att genomföra var normalt, suget, ångesten, skammen, övermodet, verklighetsflykten - allt var normalt. Normalt och vanligt hos en alkoholist.

Det kändes mindre ensamt att upptäcka detta. Det går att skärskåda sig själv och försöka arbeta med sina brister och egenheter. Ensam hade jag inte förmått någonting. I gruppen blev jag starkare. Det jag berättade förstod de andra. Ingen sa "ryck upp dej", "försök att dricka lite mindre". "det är väl inte så svårt att  sluta dricka" osv osv. Ingen ojade sig eller gjorde miner, ingen annan kom med goda råd om hur jag skulle göra. De berättade vad de själva hade gjort för att bli nyktra och jag lyssnade. Jag lärde mig snart att det inte fanns några genvägar. Omutlig ärlighet och total nykterhet är vad som gäller. Ta aldrig det första glaset är ett bud.  Lova ett dygns nykterhet i taget, det klarar du! sa de.

Jag lade ner föresatsen att aldrig dricka mer. Det var ett för stort löfte. Jag sa till mig själv och bad min yttre kraft att hjälpa mig ett dygn i taget. Det var en lagom tidsrymd. Jag lekte inte framtid, jag såg inte mig själv som nykter alkoholist om några år - jag såg mig här och nu. Nykter nu. Nykter i dag. Jag försökte orientera mig i nuet, uppfatta och uppskatta nuet och inte frestas av verklighetsflykten. Nykter i dag. Det är ett bra mantra. I morgon blir också en nykter dag, men det räcker med att besluta här och nu.

Brorsan, systern, sambon, farsan? Hur får jag andra att sluta dricka? Det går inte. Lägg ner projektet. Det är bara den som dricker för mycket som själv kan ta tag i sitt problem. Man kan leda en häst till vatten men inte få den att dricka. Och när det gäller alkisar är det tvärtom. Man kan prata en alkis tillrätta, men man kan inte få honom eller henne att sluta genom yttre åtgärder. Jag kan bli skjutsad till sjukhus för avgiftning, men när jag stiger ut genom porten är jag inte botad. Beslutet om nykterhet måste starta inifrån, det är en andlig process som vill till för att det ska funka. Och min egen vilja är inte tillräckligt stark nog.

Tyvärr är det så. De flesta gravt alkoholiserade människor vet att de är i kris. Då händer det att de dricker för att glömma att de är i kris genom att dricka ännu mer. Låter det logiskt? Nä. Det är det inte heller.
Det finns ingen logik i den här sjukdomen. Den härjar inuti kroppen oavsett vad den sjuke vill eller strävar efter. Den ligger latent under nyktra perioder, men den flammar upp så fort tillfälle ges. Det går inte att bota alkoholism. Den som påstår det talar mot bättre vetande eller är ute efter att tjäna pengar på sjukdomen.

Därmed inget ont om alla som arbetar seriöst med att hjälpa alkoholister. De vet säkert också hur återfallsprocenten ser ut. De vet också att någon efter tolv eller tjugo års nykterhet kan starta igen och supa ihjäl sig på en vecka. Vad ska vi göra med alla som super? Ska vi förakta dom? Tycka synd om dom? Skratta åt dom? Fortsätta ungefär som nu. Köpa Situation Stockholm utanför Åhléns av nån stackare som ser ut att ha sovit utomhus sen i april? Låtsas att vi inte ser dom? Vifta bort antydningar om att Persson super och Annika har alkoholproblem?

Vad ska jag göra med min egen alkoholkonsumtion? Kompisen slutar inte för att jag ber honom. Han slutar inte ens när frugan sticker och ungarna blir omhändertagna av socialen, han blir vräkt och förlorar jobbet. Har han inte vaknat så fortsätter han. Har han vaknat utan att fatta vad han ska göra, kommer han att fortsätta tills han dör av sitt intag. Jag själv kan välja. Bara misstanken om att jag dricker för mycket, för ofta, för ivrigt är tecken på att jag äntligen fattat vad det handlar om. Det är en god start. Jag kan arbeta med min egen nykterhet, de andra kan jag inte göra något åt mer än att vara ett bra förerdöme. Men jag måste sluta predika! Inte sticka fingret i ölmagen på någon och säga: Sluta tuta! Det är meningslöst. Var och en måste nå det man kallar "botten". Allt måste till synes gå åt helvete för att en alkis ska fatta allvaret i sitt missbruk.

Alla alkoholister når sin botten så småningom. En del gör det efter bara en kort tids supande, för andra kan det ta nästan ett helt liv innan poletten trillar ner. Ju fortare desto bättre, eftersom alkoholen är en farligt drog som ger fysiska och mentala skador - även på dem som inte skulle drömma om att kalla sig alkoholister och inte heller räknas som det. Måttlighetsdrickarnas favoritidé är att de inte skadas av alkohol eftersom de dricker måttligt. Ha-ha! Läs på! Mängden alkohol gör att skadorna kommer fortare - effekterna blir på sikt desamma. Vrålsuper någon på helgerna mellan nyktra vardagar är inte det heller bra för hälsan.

När botten är nådd och/eller förnuftet vaknat till liv kan en aktiv alkoholist bli en nykter alkoholist. Ett bra sätt är att lyssna på andra alkoholister som gått igenom detta och vet vad de talar om. Lyssna noga och gör som de säger, tro på vad du ser när du är i en självhjälpsgrupp bland nyktra alkoholister. Gå på möten, ställ upp med service - så hjälper du andra alkoholister, inte genom att tjata och hota.

...hur jag mår! Ingen gissar rätt, tror jag. Jag är utled! Utled på mig själv och allt som jag tänker, allt som jag har tjatat om och skrivit om och tyckt och tänkt och gjort! Jag är utled på mitt tjat om alkoholism och om allt som hör till den sjukdomen. Jag vill vandra på en äng med prästkragar och i gläntan har någon dukat upp en måltid på en rödrutig filt. Där finns godsaker, små sillinläggningar och färsk potatis, gräddfil och finhackad rödlök blandad med gräslök, där är mjälla kycklingfiléer, grönsallad mixad med avocado, vattenmelon och valnötter. Där finns en jordgubbstårta med mandelbotten och vispad grädde till. Där står förstås små nubbeglas och höga glas för det mousserande vita vinet och där är allt så ljuvligt ordnat för den bästa av sommarfester.

Poff, glöm det! Se bara hur jag ligger utslagen i gräset och snarkar så fåglarna tystnar. Buteljerna är tomma och glasen har vält och filten är nersolkad av en massa sillspad och gräddfil. Det är så det blir. Jag blir sjuk, jag är sjuk, jag är allergisk! Omgivningen får sippa på sina glas, nubba bäst dom vill, skåla och slå i och sjunga fåniga visor. Jag måste hålla mig borta från alkoholen, till och med en lättöl kan få min allergi att slå till. Och då är det ingen lek. Det kanske slutar på sjukhus, dårhus eller bårhus. Jag har en dödlig sjukdom som inte är att leka med.

Men visst blir jag trött ibland! Visst vill jag vara med på kalaset, visst vill jag ibland ha tillbaka de glada festerna då jag var obekymrad och inte visste att jag lekte med något mycket, mycket farligt. Men inte vill jag tillbaka till de hemska efterspelen - när huvudet på kudden kändes som en centrifug med 1200 varv i minuten, när benen inte bar, när jag inte kom ihåg vad jag sagt och gjort eller hur jag kom hem. Det är mitt pris för en fest. Och mer än så. Om jag startar den där centrifugen igen kanske jag aldrig kan stanna den. Min kraft räcker kanske inte till att kämpa en gång till. Jag vågar inte chansa!

Det känns en smula trist ibland - men jag har inget val. Jag väljer själv, jag valde att dricka och nu väljer jag nykterhet. Obruten nykterhet. Jag nobbar nubben. Och tjatar lite till om hur farlig flaskan är.

Vovve väntar utanför Ica i Råå.

Känslan av befrielse är stark. Jag har inga tvångstankar just nu. Tvånget att dricka pressar mig inte. Det känns lugnt och behagligt, det är förrädiskt -  jag vet. Jag måste ändå ta en dag i taget. Starta varje morgon med ett snack med min yttre kraft, den som hjälper mig att fortsätta att vara nykter. Jag måste jobba med mina fel och brister. Mitt alkoholistiska beteende lämnade mig inte direkt när jag satte ned mitt sista glas. Sinnesro, tålamod, mod och styrka måste ersätta min rastlöshet, otålighet, brist på kurage och svaghet. Bit för bit måste jag förändra mig själv för att hjälpa mig att inte falla tillbalka i gamla beteenden. Det är svårt.

Vem vill rota i sina gamla fel och brister? Vem vill erkänna alla sina fel? Där står stoltheten som dörrvakt och hindrar  svagheten. Ändå måste jag bita i det sura äpplet och reda upp mitt förflutna som präglades så starkt av min sjukdom. Det är nödvändigt att göra sin inventering av det inre för att kunna gå vidare och vara befriad. Ibland vill jag förstås bara skaka av mig allt det gamla och säga mig själv att det där får jag glömma, stryka streck över, strunta i. Det vore bekvämast. Men vem har sagt att det ska vara enkelt och bekvämt att förändra sitt liv och sitt beteende? Jag är bara i början av det arbetet.

Där ligger ett stort surt äpple. Jag måste ta tuggor av det och inte välja de söta pralinerna som ligger bredvid. Jag måste se min egen skuld i allt, och jag måste också förlåta mig själv. Hur mycket hellre åt jag inte söta svarta bigarråer och strosade vidare på ängarna!

Jag hade utsikt över Sundet och en underbar park att ströva i. På andra sidan vattnet fanns Danmark och i klart väder kunde jag se bebyggelsen. Ven låg också och tronade i blickfånget med sina backafall.  Det var hett, då var det skönt att ha nära till poolen!



Jag längtar redan tillbaka!

Jag var en slav, en träl. Jag hade ingen egen vilja. Det låg ett ok på mina axlar och tyngden som böjde min nacke var alkohol, skam, skuld och ånger. Aldrig var det mer tydligt än när jag var i Helsingborg. Jag hade många anledningar att resa dit både i jobbet och privat. Och den viktigaste anledningen (men den kom aldrig riktigt upp i dagsljuset) var att från Helsingborg turar man till Danmark för att köpa billigare öl och sprit. Det går en sundsbuss från hamnen var tjugonde minut och det är fullt legitimt för svenskar att resa över och lasta kärrorna fulla med det danska ölet, den kryddiga jubileumsakvaviten, körsbärsvin med mera. Och tjäna en hacka på att det är billigare i Danmark.

Ingen höjer på ögonbrynen när svenskarna kommer dragande med jättelass och lastar sina bilar fulla. Om samma person skulle gå till Systemet och köpa samma mängd borde åtminstone någon höja ögonbrynen en smula. Men i Danmark kan man handla - och nu har det blivit ännu mer fördelaktigt. Det går en ständig ström av kärror från båten till kajen, varje vardag, var tjugonde minut så länge butikerna på andra sidan sundet är öppna. Att tura är en självklarhet, en rättighet och på färden är det trevligt att äta smørrebrød med pillede rejer och dricka en grøn därtill.

En lyckad dag för mig i Helsingborg var en dag då jag hann med tre turer. Jag släpade och drog, jag lurade mig själv med att jag "tjänade" på inköpen. En alkoholist kan aldrig tjäna på ett köp av alkohol. En alkoholist dricker så länge det finns något kvar, så länge det finns en flaska i förrådet. Ju mer man köper, desto mer dricker man. Vem blir lurad? Vem tjänar på affären?

Den här gången var den första av alla besök i staden då jag inte reste över Sundet. Jag såg båtarna gå, jag såg människorna köa och släpa sina kärror, men jag var fri. Slaven var befriad. Mitt ok var borta, fotbojan bortkopplad, tvånget kändes inte. Det kändes underbart, jag upptäckte inte förrän efter flera dagar att jag inte tänkt tanken att tura. Det kändes som en självklarhet att vara nykter.

Då är det dags för varningssignaler! Jag som är alkoholist får inte bli övermodig och tro att nu är det över, "jag är botad". En alkoholist blir aldrig botad! Det var bäst för mig att försöka komma ner på jorden och påminna mig hur mitt övermod stjälper och förstör. För att jag skulle bli mer ödmjuk, viskade en röst i mitt öra när jag satt ensam hos Rut på Skäret och åt en sallad att "nu är det ingen som vet", du känner ingen här, det kommer inte att märkas om du tar ett glas vin, tänk så trevligt det vore med kallt vitt vin. Bara ett glas!

Så lätt kan det vara! Så nära är det första glaset, det man inte ska ta! Jag övervann frestelsen, tanken fanns bara en nanosekund i hjärnan, jag beställde glass med jordgubbar och en flaska Ramlösa med citron till! Jag gick inte in under oket, jag blev inte träl igen, jag fortsatte som en fri människa och kunde gå med rak rygg och se folk i ögonen. Friheten är värdefull, frihet är det bästa ting...

Hemma efter mer än en vecka i Skåne! Bagaget står fortfarande i hallen, jag har öppnat post, jag är solvarm och rufsig. Skönt att vara hemma - ovant men ändå hemtamt. Allt ska snart återgå till de vanliga rutinerna.

För mig är och har alltid skrivandet varit en viktig kontaktväg. Jag har skrivit sen jag först fick tag på en pennstump. För längesen skrev man brev, det var viktig kommunikation mellan människor då. Att skrivandet har fortsatt i mail och sms visar att det behövs något mer än det talade ordet. Skrivandet fyller en viktig funktion, det visar inte minst bloggandet.

Det är en lättnad att fästa sina tankar i skrift, det känns som om en del problem till och med löstes under skrivandets gång. Att formulera orden till en klar och tydlig text, att sätta samman ord så att det blir en beskrivning av något jag känner, det är en nästan sinnlig upplevelse. Jag är ingen stor skribent eller författare, men skrivandet är ett av många sätt att få och nå kontakt.

Språket är vackert och böjbart, i svenskan kan vi sätta samman ord i nya kombinationer och skapa egna ord. Det är skönt att läsa ett vackert språk, skönt att lyssna till ett välformulerat språk. Trist att höra slarvigt uttalade ord, hafsigt sagda som om det inte betydde något att ha ett vårdat begripligt språk. Fattigt att lyssna till svordomar och standardfraser. Allt som är skitbra, skitgott och skitvackert - det är små gröna grodor som hoppar ur munnen.

Det finns ingenting annat att ta till än språket om man vill förmedla sina idéer, tankar, känslor och åsikter. Vi kan förstå varandra också på knackig svenska eller engelska, vi kan gissa oss till vad den andra menar, men det blir inte helt klarlagt vad den andre menar om inte språket är någorlunda korrekt. Det ligger ingen status i det, det är en praktisk sak helt enkelt.

När jag skriver känner jag lättnad, lycka, glädje. Även i det mest sorgliga finns formuleringsglädje, det går att måla nyanser med ord, man kan träffa mitt-i-prick genom att välja exakt rätt ord och att skriva kan kännas som att komponera musik. Ett felaktigt ord får hela melodin att låta illa. Det är inget snobberi i det, språket är allas egendom, fritt att använda som man vill eller inte använda alls. Ett redskap helt enkelt.

Skrivandet kan vara terapi som god som någon. Det är välgörande att beskriva något i text, det går att se ett problem tydligare, det går att få rätt proportion på känslor och upplevelser, det går att så fint nyansera sina tankar med språket. Men så underligt är det att för att skriva måste man läsa. Man måste ta in språket, andras språk, andras formuleringar. Var och en spelar sin melodi på det gemensamma språket och vi måste lyssna på varandra.

På söndag bilar jag till Skåne med en granne och vän. Det blir en resa i gamla spår. RB och jag var där minst ett par gånger om året tidigare. Hans hemmalandskap, hans barn- och ungdomstid, alla vänner som han fortfarande höll kontakt med. Vi fick många roliga möten och upplevelser. Vi bodde mest i Helsingborg, en stad som jag trivs i. Det ska bli underligt att återkomma. De sista åren reste vi inte, vi bara pratade om att göra det någon gång i framtiden, men det blev inte av.

Det känns underbart att göra resan nu. Jag är glad och upprymd, ser fram emot att vandra längs stränderna, återse alla kära platser, njuta av att vara fri och hemifrån ett tag. Kommer jag att sudda ut RB:s och mina minnen genom att göra den här resan? Liksom lägga ett lager över dem? Kanske. Jag har inte längre hans berättarröst vid gamla kvarter i stan och hans minnen av vägar och platser. Kanske kommer jag att sakna det.

Min väg måste fortsätta. Aldrig förr har jag känt framtiden så dunkel och oförutsägbar. En räkafton med Ramlösa? Ja, det är jag säker på. Tvärsäker.

Det blir svårt med bloggandet för mig i sommar. Det blir kanske inte så ofta, det beror på vädret. Jag kan tänka mig en regnig sommar vid datorn, men en solig, varm - nej då sitter jag vid vattnet med en bok i knäet. Den berömda hängmattan äger jag inte! Grannen har en och en enda gång har jag sett någon ligga där en stund. Det är svårt att fatta varför just hängmattan har blivit symbol för lata, sköna dagar.

Jag har laddat upp med böcker, några deckare och lite annat och så har jag blivit sudoku-frälst sent omsider. Jag vägrade i det längsta för jag vet hur lätt jag har att bli beroende! Nu är jag där. 

Det syns i staplarna i statistiken att jag inte är ensam att hålla mig borta från datorn i högsommaren. Vi ses då och då!

Dödsannonsernas standardfraser har fått mening och innehåll. Jag förstår vad som finns bakom formuleringarna. Sorgen efter RB är grym och total. När jag är ensam gråter jag  ofta, försöker behärska mig i andras närvaro. Sorgen slår till när som helst, utlöst av någon detalj, ett vardagsminne, en bok, en bild, ett tv-program. Tårarna är det yttre tecknet. Inuti molar sorgen som en melodi i moll. Det känns som om jag fått en ny egenskap, något som alltid följer mig.

En ny rädsla har dykt upp. Vad ska hända med mig? Hur ska det bli? Ska jag vara ensam i allt? Jag är ensam i allt nu. Det känns inte bra att lägga över sorgen på mina barn. De har sina liv, jag är inte deras jämnåriga kompis, deras förtrogna på samma nivå. Jag har ett eget liv, jag måste leva det på något sätt. Jag får inte bli "stackars mamma", en besvärlig gråtmild person som kräver uppmärksamhet.

Vart tog mitt gamla beslutsamma jag vägen? Nu står jag frågande och obeslutsam inför minsta småsak. Det förefaller mig omöjligt att ens klara vardagssysslorna, allt blir en jättehög uppförsbacke. Saknaden efter RB blir så oerhörd att jag fysiskt mår illa och får ont. Det finns en öken inuti ungefär där hjärtat sitter. För mig hjälper inte att gå till någon grav. Han är inte där. Han är här, mitt bland vardagsprylarna, han är överallt i den triviala dygnsrytmen. Jag köper fortfarande två av allting av gammal vana.

Sorgen och saknaden sliter sönder mig. Jag söker efter en lösning på ett problem som är olösligt, evigt. Jag plockar ihop hans saker, lägger kläder i säckar, sorterar papper, står inför val att spara eller slänga. De eviga frågorna är min vardag. Var är han? Vad är döden? Finns det något "efteråt"? Överlever tankar och minnen vårt korta liv?