© Torrdockan

För mig är och har alltid skrivandet varit en viktig kontaktväg. Jag har skrivit sen jag först fick tag på en pennstump. För längesen skrev man brev, det var viktig kommunikation mellan människor då. Att skrivandet har fortsatt i mail och sms visar att det behövs något mer än det talade ordet. Skrivandet fyller en viktig funktion, det visar inte minst bloggandet.

Det är en lättnad att fästa sina tankar i skrift, det känns som om en del problem till och med löstes under skrivandets gång. Att formulera orden till en klar och tydlig text, att sätta samman ord så att det blir en beskrivning av något jag känner, det är en nästan sinnlig upplevelse. Jag är ingen stor skribent eller författare, men skrivandet är ett av många sätt att få och nå kontakt.

Språket är vackert och böjbart, i svenskan kan vi sätta samman ord i nya kombinationer och skapa egna ord. Det är skönt att läsa ett vackert språk, skönt att lyssna till ett välformulerat språk. Trist att höra slarvigt uttalade ord, hafsigt sagda som om det inte betydde något att ha ett vårdat begripligt språk. Fattigt att lyssna till svordomar och standardfraser. Allt som är skitbra, skitgott och skitvackert - det är små gröna grodor som hoppar ur munnen.

Det finns ingenting annat att ta till än språket om man vill förmedla sina idéer, tankar, känslor och åsikter. Vi kan förstå varandra också på knackig svenska eller engelska, vi kan gissa oss till vad den andra menar, men det blir inte helt klarlagt vad den andre menar om inte språket är någorlunda korrekt. Det ligger ingen status i det, det är en praktisk sak helt enkelt.

När jag skriver känner jag lättnad, lycka, glädje. Även i det mest sorgliga finns formuleringsglädje, det går att måla nyanser med ord, man kan träffa mitt-i-prick genom att välja exakt rätt ord och att skriva kan kännas som att komponera musik. Ett felaktigt ord får hela melodin att låta illa. Det är inget snobberi i det, språket är allas egendom, fritt att använda som man vill eller inte använda alls. Ett redskap helt enkelt.

Skrivandet kan vara terapi som god som någon. Det är välgörande att beskriva något i text, det går att se ett problem tydligare, det går att få rätt proportion på känslor och upplevelser, det går att så fint nyansera sina tankar med språket. Men så underligt är det att för att skriva måste man läsa. Man måste ta in språket, andras språk, andras formuleringar. Var och en spelar sin melodi på det gemensamma språket och vi måste lyssna på varandra.