© Torrdockan

Känslan av befrielse är stark. Jag har inga tvångstankar just nu. Tvånget att dricka pressar mig inte. Det känns lugnt och behagligt, det är förrädiskt -  jag vet. Jag måste ändå ta en dag i taget. Starta varje morgon med ett snack med min yttre kraft, den som hjälper mig att fortsätta att vara nykter. Jag måste jobba med mina fel och brister. Mitt alkoholistiska beteende lämnade mig inte direkt när jag satte ned mitt sista glas. Sinnesro, tålamod, mod och styrka måste ersätta min rastlöshet, otålighet, brist på kurage och svaghet. Bit för bit måste jag förändra mig själv för att hjälpa mig att inte falla tillbalka i gamla beteenden. Det är svårt.

Vem vill rota i sina gamla fel och brister? Vem vill erkänna alla sina fel? Där står stoltheten som dörrvakt och hindrar  svagheten. Ändå måste jag bita i det sura äpplet och reda upp mitt förflutna som präglades så starkt av min sjukdom. Det är nödvändigt att göra sin inventering av det inre för att kunna gå vidare och vara befriad. Ibland vill jag förstås bara skaka av mig allt det gamla och säga mig själv att det där får jag glömma, stryka streck över, strunta i. Det vore bekvämast. Men vem har sagt att det ska vara enkelt och bekvämt att förändra sitt liv och sitt beteende? Jag är bara i början av det arbetet.

Där ligger ett stort surt äpple. Jag måste ta tuggor av det och inte välja de söta pralinerna som ligger bredvid. Jag måste se min egen skuld i allt, och jag måste också förlåta mig själv. Hur mycket hellre åt jag inte söta svarta bigarråer och strosade vidare på ängarna!