Sörjd och saknad
Dödsannonsernas standardfraser har fått mening och innehåll. Jag förstår vad som finns bakom formuleringarna. Sorgen efter RB är grym och total. När jag är ensam gråter jag ofta, försöker behärska mig i andras närvaro. Sorgen slår till när som helst, utlöst av någon detalj, ett vardagsminne, en bok, en bild, ett tv-program. Tårarna är det yttre tecknet. Inuti molar sorgen som en melodi i moll. Det känns som om jag fått en ny egenskap, något som alltid följer mig.
En ny rädsla har dykt upp. Vad ska hända med mig? Hur ska det bli? Ska jag vara ensam i allt? Jag är ensam i allt nu. Det känns inte bra att lägga över sorgen på mina barn. De har sina liv, jag är inte deras jämnåriga kompis, deras förtrogna på samma nivå. Jag har ett eget liv, jag måste leva det på något sätt. Jag får inte bli "stackars mamma", en besvärlig gråtmild person som kräver uppmärksamhet.
Vart tog mitt gamla beslutsamma jag vägen? Nu står jag frågande och obeslutsam inför minsta småsak. Det förefaller mig omöjligt att ens klara vardagssysslorna, allt blir en jättehög uppförsbacke. Saknaden efter RB blir så oerhörd att jag fysiskt mår illa och får ont. Det finns en öken inuti ungefär där hjärtat sitter. För mig hjälper inte att gå till någon grav. Han är inte där. Han är här, mitt bland vardagsprylarna, han är överallt i den triviala dygnsrytmen. Jag köper fortfarande två av allting av gammal vana.
Sorgen och saknaden sliter sönder mig. Jag söker efter en lösning på ett problem som är olösligt, evigt. Jag plockar ihop hans saker, lägger kläder i säckar, sorterar papper, står inför val att spara eller slänga. De eviga frågorna är min vardag. Var är han? Vad är döden? Finns det något "efteråt"? Överlever tankar och minnen vårt korta liv?
En ny rädsla har dykt upp. Vad ska hända med mig? Hur ska det bli? Ska jag vara ensam i allt? Jag är ensam i allt nu. Det känns inte bra att lägga över sorgen på mina barn. De har sina liv, jag är inte deras jämnåriga kompis, deras förtrogna på samma nivå. Jag har ett eget liv, jag måste leva det på något sätt. Jag får inte bli "stackars mamma", en besvärlig gråtmild person som kräver uppmärksamhet.
Vart tog mitt gamla beslutsamma jag vägen? Nu står jag frågande och obeslutsam inför minsta småsak. Det förefaller mig omöjligt att ens klara vardagssysslorna, allt blir en jättehög uppförsbacke. Saknaden efter RB blir så oerhörd att jag fysiskt mår illa och får ont. Det finns en öken inuti ungefär där hjärtat sitter. För mig hjälper inte att gå till någon grav. Han är inte där. Han är här, mitt bland vardagsprylarna, han är överallt i den triviala dygnsrytmen. Jag köper fortfarande två av allting av gammal vana.
Sorgen och saknaden sliter sönder mig. Jag söker efter en lösning på ett problem som är olösligt, evigt. Jag plockar ihop hans saker, lägger kläder i säckar, sorterar papper, står inför val att spara eller slänga. De eviga frågorna är min vardag. Var är han? Vad är döden? Finns det något "efteråt"? Överlever tankar och minnen vårt korta liv?
Kommentarer
Trackback
