© Torrdockan

Det var underligt men jag hade fullkomligt klart för mig vilka som var alkoholister eller inte. Jag hade kollegor som var klart stämplade, de dök upp från ingenstans på fester och hade redan druckit. De drog sig sedan undan och försvann. På resor hade jag fullkomligt koll på vem jag kunde gå ut och äta middag med och vem jag skulle undvika. Att jag var med i alkoholistgänget slog mig aldrig. Än hade jag långt kvar. När jag märkte vartåt det lutade drog jag mig undan.

En gång var jag inte vaksam utan hamnade i en pinsam situation med en extern medarbetare som jag fick ledsaga i en främmande stad medan han lallade bredvid mig. Han var klart alkis, jag var det inte - enligt min skala från 0-10. Denne man sa en gång att det finns uträknat hur mycket sprit han har kvar på sin lott i livet. Och han såg till att fick den.

Hans öde var trist. På den resan hjälpte jag honom, att köpa en underbar liten morgonrock till en av sina söta döttrar, kanske det blev ett fint minne av hennes pappa. Han omkom strax efteråt en vinternatt när han gick genom skogen från taxin. Han ramlade och slog ihjäl sig eller frös ihjäl, han låg där han låg och det var 15° kallt. Nu när jag tänker på honom minns jag vilken obehaglig känsla av misstänksamhet jag alltid hade när han var närvarande. För mig var måttlighet en dygd och de som inte hade det skippade jag. Det var innan jag själv hade lämnat måttligheten bakom mig.

Att leva två tillsammans där båda är lika beroende är olidligt. Jag har gjort det. Det var två på gungbrädan, när den ena ville sluta var den andra ganska djupt nere i beroendet och tvärtom. Det blev aldrig balans. För att bli nykter måste jag ta mitt egna beslut, inte vänta in den andre. Var och en ansvarar för sin egen nykterhet. Hänger partnern inte med måste det bli en uppgörelse. Vi kom till en punkt då det var tvärstopp. Återvändsgränden stirrade mot oss.  Grymt nog måste nykterhet gå före i ett förhållande, kärleken hade i vårt fall redan drunknat i allt drickande. Det är ett svårt beslut, ibland har ingen styrka att ta det, men det är nästan omöjligt att arbeta med sin nykterhet medan den andre sitter i soffan och dåsar efter fyra öl och ett par whisky. En paus är det minsta man måste unna sig. Och hjälper inget annat är det uppbrott som gäller. Nykterhet eller uppbrott - ett svårt val och alla har inte styrka att välja utan paret hankar sig fram ett tag till. Och ett tag till...

Att som alkoholist leva med en måttlighetsdrickare är däremot enklare men naturligtvis finns det alltid komplikationer. Det är en person som kan dricka men lika gärna avstå. En lojal partner är villig att ändra sina dryckesvanor - det är bara alkoholister som envist klänger sig fast vid att det måste finnas alkohol hemma och den ska drickas upp. RB var en lojal partner. När det hade gått till vägs ände ändrade han sina vanor och lojalt hjälpte han mig att undvika frestelser. Jag är honom evigt tacksam. Utan hans stöd hade jag varit förlorad, jag hade knappt någon vilja kvar och knappt styrfart innan jag frisknade till i långsamt tempo. Ofta slutar förhållandet med att den som är nykter bryter upp från sin partner och sitt medberoende. Tålamodet har sina gränser...

När man skriver en sådan här avslöjande blogg i ett känsligt ämne är anonymiteten viktig. Jag skulle inte kunna skriva annars, åtminstone skulle jag inte skriva på samma sätt. För ärlighetens skull är min anonymitet viktig. Det finns några som vet att jag skriver en blogg, någon vet att det är jag - men det är personer som jag litar hundraprocentigt på. De skulle inte röja mig eller pladdra vidare. Kanske någon spekulerar i vem jag är, men jag har behållit tillräckligt många pusselbitar så att ingen kan vara övertygat säker på vem jag är. Jag undviker att skriva så att det går att identifiera min person.

Anonymitet är aldrig riktigt total. Man röjer sig på många sätt. Det är en sak, men att tala om att det är jag som skriver skulle jag aldrig kunna göra utanför min egen krets. Och jag talar aldrig om min blogg ens med dem som vet om den. Däremot har jag ingenting emot att så många som möjligt läser den och kanske får en smula förståelse och kunskap om vad alkoholism är och hur en människa kan fungera som har att kämpa med den. RB fick läsa min blogg och som  alltid stödde han mig. Han sa ofta: Nu först förstår jag mina kompisar som hade alkoholproblem!

I självhjälpsgrupperna är alla anonyma. Det är inte så viktigt att veta vad folk heter i efternamn, var de bor och jobbar med mera. Vi lär känna varandra mycket väl så småningom och känner stark gemenskap. Många hittar vänner för livet i sådana grupper, andra erkänner att det är där de har alla sina vänner. Utanför finns kanske inte några vänner kvar efter allt supande. Anonymiteten är icke förhandlingsbar. Om någon skulle känna igen någon, ana vem det är som sitter mitt bredvid i gruppen, känna igen en granne eller kändis är det tystnadsplikt som gäller. Alla har rätt att känna trygghet i anonymiteten i gruppen.

När jag skriver min blogg känner jag förtröstan och tillit. Jag kan vara helt öppen och ärlig. Jag behöver inte sätta upp någon sköld och dra ner visiret - jag är en okänd kvinna som många som läser här lär känna ingående ju mer jag skriver. Självklart har jag valt ett annat förnamn än mitt eget - jag varnar för att någon tror sig kunna hitta mig den vägen och misstänker kvinnor som heter Rakel. Det är inte så många i Sverige och ingen av dem är jag! Så den gissningsleken är förgäves, förlåt alla Rakel. jag vet inte ens varför jag valde det namnet.

Personer jag berättar om är alla framställda så anonymt som  möjligt, ibland finns de inte ens, de är bara ett slags prototyp för en viss sorts människor som jag träffat. Jag skriver inte en detaljerad dagbok, jag får inte lämna ut andra och därför måste jag blanda om korten noga. Ingen dyker någonsin upp under eget namn eller med detaljer som skulle kunna avslöja dem. Det är meningslöst att försöka lista ut vem det är jag avser. Jag använder ungefär samma teknik som författare, i en del böcker har de modeller men de beskriver inte verkligheten i detalj. Däremot ljuger jag inte om mig själv och överdriver heller inte. Jag tar varken ifrån eller lägger till. Anonymiteten ger fritt spelrum för ärligheten - det behövs inga dimridåer. Alkoholism ser ut som jag beskriver den, sjukdomen har samma förlopp rent fysiskt. Det är egenligen bara ekonomi och yttre fasad som skiljer alkoholister åt. Alkohol slår lika hårt mot alla som missbrukar eller kallar sig för storkonsumenter.

Orsaken till mitt missbruk fanns förmodligen att hitta inom mig själv. Jag var rastlös, frånvarande, självfixerad och totalt utan självkännedom. Antagligen betraktade jag mig som norm för mänskligheten (åtminstone den kvinnliga delen) och jag var universums medelpunkt. Ångesten stod som spön i backen, jag pendlade mellan övermod och total uppgivenhet. Jag levde i ett luftslott möblerat med fixa idéer och storslagna planer medan hela källarvåningen var fylld med besvikelse, missmod och känslan av att inte duga, inte få vara med. Självömkan stod i vrårna och gnydde. Hur kan ett sådant tillstånd leda till annat än kaos och förvirring?

Antagligen kunde min besatthet hitta vilket mål som helst. Att det till slut blev alkohol som inledningsvis innehöll lösningen på mina problem berodde kanske på att det var en lätt tillgänglig drog som löste upp min ångest, mitt självförakt, gjorde mig vacker-populär-attraktiv. Det kunde lika gärna ha varit en annan drog, allt beror på omständigheter, tillgång och pengar. Besattheten är densamma vilken drog det än är eller behov om man avser mat, spel, sex, shopping, arbete med mera. Den enda gång jag haft nytta av min besatthet var i arbetet. Det fanns ingen envetnare arbetsmyra än jag, arbetet betydde allt och hade jag en gång satt tänderna i en uppgift höll jag ut tills käken höll på att knäckas. Min viljestyrka var ett slags naturkraft och jag genomdrev mina idéer målmedvetet. När kvällen kom drack jag mig till lugn och sömn.

Vi, de besatta, är lätta offer för alla slags droger och behov, alla trender och strömningar i tiden. Om det finns någon gemensam nämnare för oss alkoholister och andra missbrukare, kanske det delvis är besattheten, den fullkomligt maniska förmågan att helt gå in för en idé, en uppgift, en hobby - eller en drog.

De besatta älskar och slår ihjäl med samma glada själ som gamle Kulneff  i Fänrik Ståls sägner. Kärleken är glödande magma, besvikelsen härdsmälta, ilskan okontrollerbar terror, glädjen är halleluja. Det finns inga mellanlägen mellan full fart och tvärstopp. I facit står ett enda ord: Katastrof.

Jag påstår inte att alla alkoholister är på det här sättet, jag rannsakar mig själv och finner besattheten och tänker att den kanske har haft en viktig roll i mitt liv och att den gjorde mig extra benägen att ta till alkohol för att lugna ner mig, trösta mig, få mig till ro, erbjuda mig glömska. Förmodligen kan en del alkoholister känna igen sig, andra förstår inte vad jag pratar om. Ett missbruk startar inte för att en människa har vissa egenskaper - det är mer komplicerat än så, men det kan vara en förklaring till att ett missbruk kan ta över en människa, sluka henne, regera henne.

Besatthet kan vara produktiv som i mitt fall när det gällde arbetet men det var också självförbrännande och förödande. Kanske hade en klok människokännare kunnat förutsäga att mina riskbeteenden i besatthetens tecken var en farlig grund att bygga sitt liv på. Om jag skulle träffa på en drog skulle mitt anlag för besatthet kunna innebära ett livsfarligt tillstånd. Det fanns ingen klok människokännare i min närhet och vad hade väl en sådan varning kunnat förhindra? Ingenting. Mitt race hade startat och jag trampade gasen i botten, fort skulle det gå om det så bar åt helvete!

När Ramlösagänget började dra sig hemåt från firmafesten var det dags att koppla loss. Skönt, tyckte vi som var kvar. Det var aldrig trevligt med kamrern som satt helnykter och stirrade, hon i kassan som smuttade två milliliter av en sherry och och det där sippa gänget halvgamla nuckor som var avundsjuka på oss som tillhörde det salta gänget och förstod hur man roar sig. Nykterister och folk som kunde hantera sitt drickande var inte särskilt populära. Vi betraktade dem som spioner och alla drog en lättnadens suck då vi kunde ta fram några flaskor till och gagga loss.

Att det kunde vara klokt att hålla sig någotsånär nykter på firmafesten fattade vi, men med fritt vin och tilltugg var det synd att inte ta för sig. Och det gjorde vi verkligen. Skaran minskade successivt för även vindrinkare har en gräns - utom  en del som inte ger sig förrän det blivit småtimmar och all färg och must för längesen gått ur festen. Där satt vi sen en handfull suputar med tomma blickar och snackade om chefer och livet. När jag tänker på att sådana fester kanske går av stapeln på jobben nu också, blir jag betänksam. Jag sa alltid då att det är festerna man kommer att minnas, men det är precis tvärtom. Festerna var lätt gods utan substans, det var vardagsjobbet som var intressant och viktigt. Vad Leffe sa när han var packad var ingenting att lägga på minnet, det som Leffe sa nykter en vardag på jobbet när han förklarade branschens regler var värdefullt och minnesvärt.

Jag blev inbjuden på en tillställning till det gamla jobbet vid ett tillfälle. Jag hade då en relativt lång nykterhet bakom mig och drack porlande vatten hela kvällen. Det serverades vid bardisken där folk stod i kö för att fylla på sina vinglas. En tjej vände sig om och skrattade fånigt. Hon var svettblank i ansiktet, håret var rufsigt, mascaran hade flutit ut och hon luktade vinfylla. Jag minns inte vad hon sa, jag minns bara att jag förskräckt tänkte: Det där var jag!

Jag var i samma situation några år tidigare, andra måste ha sett mig med sina nyktra ögon, hört mig med sina nyktra öron och tänkt något, vad vill jag inte veta, men jag kan ana. Jag tillhörde Ramlösa-gänget nu, jag gick hem i anständig tid för jag blev trött särskilt när surret blev onjutbart och ingen sa ett vettigt ord längre. Det var en minnesrik afton.

Alla kan se alkoholismens konsekvenser där den öppet visas på parkbänkar och i trappuppgångar. Trasiga, skitiga kläder, ovårdat utseende, raglande gång, total brist på kontroll. Med en bunt femhundralappar skulle de synliga konsekvenserna utplånas på nolltid. En dusch, en hårklippning, nya kläder och vips var de värsta spåren borta. De synliga konsekvenserna hos starkt alkoholiserade människor går att utplåna ganska effektivt, men det är inte där det börjar.

Konsekvenserna av drickande börjar redan när berusningen pågår. Det är inte lätt att dölja alkoholintag, redan efter några glas ändras personens beteende kontrollen börjar slappna. Talet blir annorlunda, tankarna är inte så skärpta, skrattet blir högre, gesterna yviga. För det mesta är det en trevlig person man ser på andra sidan bordet eller bardisken. Ju fler drinkar desto mer avviker personen från sitt normala beteende. Till slut sviktar omdömet, balansen är inte perfekt, det blir ett osammanhängande gaggande utan innehåll och - det är dags att gå hem. Utom för en alkoholist, för denne måste svepa ett par glas till och inte lämna en flaska med en skvätt kvar.

Allt det här är välkänt, som engångsföreteelse är inte en kraftig berusning något alarmerande. Allt brukar sluta med en tung sömn och med bakfylla dagen efter. Sen går man vidare i livet som om ingenting hänt. Den som dricker varje dag under en tid råkar ut för konsekvenser som inte alltid är så tydliga och som inte märks till en början. Sinnet förändras, humöret blir instabilt, det är en ilsken och stingslig person som sitter vid morgonmålet eller tar första kaffemuggen på jobbet. Minsta småsak kan utmålas som katastrof, ilskan rinner över och det är en vrång faan som är ens jobbarkompis. Hemma är det gruff och gräl, sura förebråelser och retligt humör. Grälet står och darrar i köket och i bilen är det tryckt stämning.

Den som dricker ofta och mycket får en förändrad hjärna. Sinnet förändras och man märker det inte själv. Familjen förstår inte riktigt vad det är som sker men det mesta förklaras och ursäktas med stress, utbrändhet, misslyckande, den förbaskade regeringens fel, chefens, samhällets, politikens fel, otur, olycklig barndom, orättvisa med mera. De här tecknen observeras knappt, de blir en vardaglig företeelse. Att berusade människor sluddrar, vinglar, lallar och är allmänt töntiga är en väntad effekt i festsituationen, att en person som dricker mycket kan bli aggressiv, elak, ilsken, sur, småförbannad, bitter och allmänt  otrevlig uppfattas inte som konsekvenser av alkohol  -  de  dyker upp även när personen är  nykter och  är därför inte direkt kopplade till alkoholintaget. Konsekvenserna kanske mer är ett tecken på frånvaron av alkohol, abstinens kan vi kalla det.

En person som kommer hem från jobbet i det tillståndet behöver en drink - och brukar oftast ta en. För att lugna ner sig, som man säger och det är den eftersträvade effekten. Alkohol har en lugnande effekt - likaväl som den kan fungera hetsande. Det är en märklig drog. Den här personen är i farozonen, men kanske ingen anar det ännu, allra minst han/hon själv. Ilskan kan gå över i våldsamma vredesutbrott, bitterhet, grämelse, misstänksamhet, obehärskad sorg eller glädje, som det faller sig. Nu är känslogungan i full sving. Det är inte trevligt att vara i närheten. Vänner och arbetskamrater drar sig undan, familjen försöker härda ut. Hemmaklimatet är ömsom överhettat, ömsom iskallt. Ingen trivs.

Förnekelsen brukar vara total. O nej, han/hon dricker inte alls för mycket, nej det är jobbigt på jobbet, omorganisation, för lite personal, galen chef, dålig lön, övertid, avundsjuka arbetskompisar, otur, omöjlig situation, trista lokaler, massor av bråkiga kunder med mera. I stället är det för mycket alkohol, ångest, rädsla, bekymmer, för lite sömn, sorg, besvikelse, sårad stolthet, dålig självkänsla och maktlöshet.

Ingen drömmer i ett tidigt skede om att detta skulle kunna vara konsekvenser av alkohol, känslor frigjorda genom sprit och förstärkta av sprit. Men det kan det mycket väl vara. För min egen del såg mönstret ut ungefär så där. Det hade gått ganska många år med nästan dagligt drickande, det som i början bara var lustbetonat och befriande blev successivt tvångsmässigt och bottnen på min flaska blev ett förstoringsglas för att granska verkligheten med ett totalt snett perspektiv. Jag vågade inte leva utan alkohol och jag kunde inte hantera den.

Det var omöjligt för mig att ens tänka ett liv utan alkohol. Alkohol, mest vin, var en glädjekälla, jag slappnade av, jag blev gladare, jag skingrade bekymmer och jag kände mig lätt om hjärtat. Attt dricka vin betydde fest i glada människors sällskap, men det var också en sysselsättning för två eller för mig själv ensam. Vin ingick i den dagliga konsumtionen och jag träffade flera som hade samma vanor och det stärkte mig. Jag var inte ensam, det kändes tryggt.

Samtidigt visste jag att det var en aning skumt det jag höll på med. Jag låtsades inte om att jag drack nästan dagligen. Inte med ett ord berörde jag det och jag hade förmågan att behärska mig på officiella fester och klarade mig utan några uppseendeväckande misstag. Jag ansåg att det var ett osklyldigt nöje jag hade och det fanns ingenting som oroade. Att det skulle vara farligt att dricka, var jag lyckligt omedveten om. Och det var heller inte farligt på den nivån jag hade då. Jag sökte mig gärna till vänner som hade samma generösa inställning till alkohol som jag, vi trivdes ihop och drack i samma takt.

Eftersom jag inte blev bakis även om jag druckit mycket kvällen före, inte fick huvudvärk och inte somnade tidigt, kunde jag fortsätta ett bra tag innan det fanns några som helst varningssignaler. Jag mådde bra, punkt slut. Att jag bar mig töntigt åt och flamsade och hade några tvivelaktiga "affärer" med minst lika berusade s k gentlemen lyckades jag förtränga med framgång. Jag ryckte på axlarna och gick vidare och det blev sommar och sol på nytt och silluncher med lilla nubben på ett snöre i halsen.

Jag kunde inte sluta, men jag försökte egentligen aldrig på allvar. Jag ville inte sluta, det är kanske närmare sanningen. Varför skulle jag sluta? Jag mådde bra, hade ett framgångsrikt liv och tjänade bra med pengar, hade en karriär i min speciella bransch och jag skötte mig perfekt, älskade mitt jobb och var respekterad och kunde välja mellan anbuden. Jag visste ingenting om alkoholism annat än vad jag sett av fyllgubbar i parkerna och aspackade människor på finlandsfärjorna. Att det är en sjukdom hade jag inte fattat och att jag skulle kunna drabbas var mig fjärran.

Varför skulle jag sluta? Det kändes inte aktuellt och jag fortsatte mitt liv med alkohol både privat och officiellt på alla mässor, utställningar, konferenser, kick-offer och annat där alkoholen flödade och stämningen var högt i tak. Så där ville jag att livet skulle fortsätta. Det var perfekt. Jag reste över världen, jag var alltid på en armslängds avstånd från en drink eller ett glas champagne. Det fanns skuggor, morgnar då jag inte mådde så bra, men jag tog en dusch, en alvedon och sen var jag fit for fight igen.

Ibland tänker jag tillbaka på den tiden och känner ett sting. Varför kunde det inte fortsätta så där? Varför tog alkoholen till slut över på ett så brutalt sätt? Varför lurade en sjukdom inne i min kropp och slog till så hårt att jag sedan inte mer kan dricka. Det ser fortfarande mysigt ut när folk i filmer skålar med tindrande ögon, klingar med glasen och allt verkar underbart.  Jag kommer inte ostraffad att sitta vid ett bord och skåla med någon och se någon djupt i ögonen. Det är inte för mig början på en romantislk, ljuvlig kväll, det är starten på ett besinningslöst drickande som jag kanske inte mer kan ta mig ur.

Jag vet att det finns massor av människor som skålar över matborden, sitter på barerna och dricker bort sina bekymmer, har roligt och bjuder på fest, njuter av goda viner och tar sig en pilleknarkare i glada komipsars lag. Pyser upp en burk kallt öl eller kranar ett glas vin i köket. Det är inte farligt för de flesta och ingen ska ha dåligt samvete eller ångest för ett måttligt drickande. Det är en social ingrediens, den är både viktig och förlösande. Men jag kan inte dricka mer med lyckligt resultat. Jag har sjukdomen alkoholism och det är möjligt att jag fått den av ett oförsiktigt och måttlöst drickande. Alkoholen måste vara borta ur mitt liv om jag ska leva värdigt och friskt i fortsättningen. Jag vill det.

Ärligt kan jag ibland vara en smula ledsen att "days of wine and roses" är över, men priset jag fick betala var högt. Det är inte nådigt att behöva kapitulera som nergången, utmattad, förvirrad och skadad  alkoholist med skam, nesa och skuld! Min framtid måste vara alkoholfri - det är egentligen inget hårt öde att välja den vägen. Det är enklare än att smussla, fixa, planera, skämmas, gömma sig, göra bort sig och vara nära det totala sammanbrottet. De som kan dricka må göra det, jag kan det inte och jag har valt väg. Jag är lycklig med det och på pluskontot står att jag kan hantera mitt liv bättre, jag är gladare och känner mig lugn, min ångest är borta, jag har fått sinnesro och styrka.

I en självhjälpsgrupp är det lösningen, inte problemet som är det viktigaste. Att de som går dit har supit och skulle kunna dra hur långa och många fyllehistorier som helst står klart, men det är lösningen på problemet som är kärnan.  Människorna där har viljan att inte mer dricka. De kanske inte lyckas omedelbart för det är ingen enkel match, men de har viljan och utan den finns ingen lösning alls på problemet. Sen kan vägen till nykterhet slingra sig olika från person till person men målet är gemensamt: obruten nykterhet, nykterhet till 100%.

Prata och lova och planera kan alla, men om inte viljan och allvaret finns så blir det pannkaka av alltihop. Då blir det som svängdörrar på lokalen, ena veckan nykter, nästa inte. Filosofin går ut på att det är den egna viljan och motivationen med hjälp utifrån av gruppen och en högre kraft som kan ge styrka till nykterhet. Nöjer man sig med att bara prata om problemet står allt stilla. Det är konstaterat att du dricker för mycket, du har själv insett det. Det behövs inga fler bevis än de sista fyllorna då pinsamheterna haglade, minnesluckorna vidgade sig och du låg i fosterställning och gnydde hela veckan efteråt. Behöver du fler bevis? Vem kan hjälpa dig? Någon annan? Mamma? Kompisen? Du själv?

Om du tror att du inte behöver hjälp kan du sluta läsa nu. Då är det bara att fortsätta en bit till. Om du tror att du behöver hjälp och önskar att du kunde sluta dricka alkohol, finns det en lösning. Den är inte längre bort än ett telefonsamtal ifrån dig. Den signalen kan förändra och rädda ditt liv. Det är frivilligt att sluta dricka. Det finns inget tvång någonstans i samhället att människor ska sluta dricka. Det är ett eget val, ett självständigt beslut som varje person, som dricker för mycket och har obehagliga konsekvenser av det, kan ta.

Hur gör man efter en sådan där kväll då man bestämmer sig för att sluta dricka? Hur slutar man? Måste man verkligen nå sin botten för att kunna sluta? Du vet ju, jag vet ju, alla som försökt vet ju att morgonen därpå ser allt annorlunda ut, det är lätt att skjuta upp beslutet, livet är långt, det är nog inte så farligt, det finns tusen och ett skäl att skylla på. En tillkämpat nykter dag kan väl gå eller två, men sen är det lätt att slinka in någonstans och ta en (bara en) öl som sen ganska fort blir två eller fler och sen slinks det in på systemet. Karusellen är igång igen. Så var det med det beslutet.

För mig gick det rakt åt helvetet det sista året med alkohol. vågar knappt tänka på för det var ett fasans år nära vansinnets gräns som det kändes. Jag tvångsdrack, kräktes och drack, mådde pyton och ville bara dö. Så långt behöver det inte gå, jag önskar ingen dit. Det allra bästa är att hitta en nykter alkoholist i sin närhet som  man försiktigt kan närma sig och få lite tips av. Om det känns väldigt genant och pinsamt kan man skylla på en kompis som dricker för mycket. Väldigt många - fler än du tror - anar att det inte står rätt till med dig.

Det finns telefonjour på t ex AA. Där svarar någon som exakt vet vad det handlar om, ingen kräver några förklaringar eller löften. Den som ringer behöver inte ens vara nykter fast det underlättar givetvis kommunikationen. Du kan söka proffshjälp på en beroendemottagning, du kan få hjälp via jobbet att komma till behandling fast det tar emot att lägga korten på bordet. Ibland är det dock bättre att själv ha hand om kortleken än att någon annan kommer med den.

Leta efter självhjälpsgrupper i ditt område. Ta ett djupt andetag och gå dit för att lyssna. Ingen kräver något, det kostar ingenting, du behöver inte säga vem du är mer än ett förnamn, du behöver inte säga någonting, du behöver inte tala om att du är alkoholist om du inte har erkänt det för dig själv. Börja så smått att lyssna på vad de andra berättar och förstå att du sitter bland likar. Ni har ett gemensamt problem, vi alkoholister har det.

Min egen stolthet och dumhet hindrade mig från att söka upp en sådan grupp under en nykter period som varade i två år. Jag skulle klara det där själv. Jag skulle minsann inte gå till något möte och sitta där och säga att jag var alkoholist. Min stolthet och envishet gjorde att jag missade flera års nykterhet för jag kunde inte klara nykterheten på egen hand. Kanske du kan det, men jag kunde inte. Jag satt snart med vinboxen igen, ensam och förbannad, panikslagen och paranoid. Gör inte samma misstag!

I morgon ska jag sluta dricka. Jag ska dricka upp allt jag har hemma nu och sen ska jag inte mer gå till Systemet. Nu är det slut! Fy fan, så skönt det ska bli. Jag ska ta tag i mitt liv. Jag ska aldrig mer vara onykter när barna kommer hem efter träningen. Jag ska gå upp tidigt på söndagsmorron och gå ut i skogen och leta efter svamp. Tänk, så trevligt det var när vi gjorde svamputflykter! Det ska bli ordning här hemma.

I morgon ska jag städa i tamburen och få undan alla skor som ligger slängda där. Jag ska städa i garderoberna. Kanske jag ska sätta upp nya gardiner i köket. Det blir fint. Sen ska jag ringa till Kerstin och fråga om hon vill gå på bio i veckan. Den här veckan ska bli en vit vecka. Inte en droppe! Nu är det slutdrucket. Jag mår så jäkla illa. Hur ska jag orka börja jobba på måndag? Ä, jag kanske kan vara hemma ett par dagar så jag kommer i form.

Nu dricker jag upp resten i den här boxen. Sen ska det vara slut. De där flaskorna jag har i skafferiet bakom en massa annat ska jag hälla ut. Annars dricker jag upp det i morgon. Å, vad det ska bli skönt att hålla sig nykter! Jag kommer att bli fräsch. Jag går nog ner i vikt också. Sen ska jag sluta röka. Det känns förnedrande att stå med rumpan ut och blåsa rök i köksfläkten! Det blir pengar kvar i plånboken. Tänk vad cigarretterna kostar och vinet! Jag har en limpa kvar ovanför kylskåpet. Jag röker upp dom ciggissarna, sen slutar jag. Jag ska nog banta lite också och gå och simma! Då kan jag komma i form.

Tänk vilken skillnad det kommer att bli! Dom kommer att märka det på jobbet. Den där jäkla Sivan brukar se misstänksam ut. Fan, jag får hålla andan i hissen och sen stoppar jag i mig en massa läkerol. Men nu kan jag snart se folk i ögonen. Jag har ingenting att skämmas för! Alla dricker ju vin. Jag tror både Biggan och Terttu dricker som jag. Jag brukar se dom på bolaget. Nä, nu ska i alla fall jag sluta. Jag ska bara dricka upp det jag har hemma, sen är det slut.

Jag behöver inte hälla ut det där vinet jag har gömt. Det vore synd, det var ganska dyrt. Jag dricker upp det också, så slutar jag sen. Absolut. Nu blir det av! På måndag blir det aldrig mer en droppe. Jag ska bli en ny människa. Fast jag ska ju ut med tjejerna på tisdag och fira Terttus födelsedag! Då kan jag inte sitta där med ramlösa. OK, jag slutar på onsdag. Ett par dagar till gör inget. På onsdag är det slut! Jag lovar! Tänk så förvånade alla ska bli! Du är jätteduktig, Anki, kommer dom att säga. Fast jag vet inte hur jag ska kunna gå ut med tjejerna utan att dricka. Och på helgerna blir det nog trist. Jag kanske kan dricka lite på lördagskvällarna. Det tror jag vore lagom. Ingenting i veckorna, det är det som är felet att jag druckit varje dag. Nä, nu dricker vi opp det här sista, Anki! Skål mej själv! Jag tar fram en av de gömda flaskorna också, det är ju i alla fall lördag!

Det finns egentligen inte mycket enskilda människor kan göra för att motverka alkoholism och för att varna andra, framför allt unga. Alkoholism är en sjukdom utan självinsikt, en förnekelsens sjukdom och ett tillstånd där själva drogen paradoxalt nog används som botemedel. Goda råd är totalt meningslösa, varningar tas inte på allvar, det är den sjuke själv som hanterar sin sjukdom och sitt eventuella tillfrisknande. Anhöriga kan i stort sett endast stå bredvid och se på. Hoppas på ett uppvaknande, be för den utsatta och till slut skydda sig själv genom avståndstagande. Ohyggligt.

Jag tror det finns få sätt att nå fram. Ett är att slå sönder myterna! Se sanningen. Kloka nyktra människor som aldrig skulle drömma om att dricka för mycket och inte har någon tendens till sjukdomen alkoholism kan gemensamt arbeta för att myterna kring alkoholism skingras. Det är ingen försakelse för en nykter person att avstå från alkohol, det är inget problem att visa att man kan ha fest utan alkohol, att alkohol inte behövs i alla sammanhang. Det är alkoholister som inte kan avstå.

Framför allt måste vanföreställningarna om alkohol rättas till. Alla måste kunna svaret på de vanligaste funderingarna.

Har alkoholister dålig moral och är sämre än andra?
NEJ.
Kan vem som helst bli alkoholist?
JA.
Kan en nykter alkoholist så småningom dricka kontrollerat?
NEJ!
Finns alkoholister i alla samhällsklasser?
JA.
Kan man i förväg veta vem som blir alkoholist?
NEJ.
Har alkoholism med ålder att göra?
NEJ.
Finns det tonåringar som är alkoholister?
JA.
Kan man bli botad från sjukdomen?
NEJ. (Det är en kronisk sjukdom.)
Är det en dödlig sjukdom?
JA.

Jag visste inte vilken farlig fiende jag kämpade med. Jag kan inte minnas att jag fått någon undervisning om alkohol och om jag fått det har det troligtvis varit en torr faktalektion utan större effekt. Och inte rörde det mig när jag var en ung flicka i skolan - jag var inte alkoholist och skulle aldrig bli. Jag kunde se vilka som hade svårt med balansen efter en fest och vilka som satt utomhus och drack, men vad rörde det mig? Jag delade väl den allmänna uppfattningen att alkoholister var karaktärssvaga människor som inte ryckte upp sig. De kunde sluta om de ville, usch.

Det var roligt på fest, alla skålade och skrattade och det var ljusa ögonblick med mat och dryck tillsammans med goda vänner. Det var kalas och högtid och alltid fanns det alkohol med i bilden. Jag hade inga bekymmer och om det kom någon misstanke om att allt kanske inte var så bra, skrattade jag genast bort den. Skål, nu har vi fest! Livet är skönt!

Alkoholism är klassad som en sjukdom. Det är en obotlig, progressiv och dödlig sjukdom. Kanske finns anlaget där från början i en del människor, kanske kan man dricka sig till sjukdomen genom ett slarvigt och obetänksamt drickande. Vad vet jag. Ett vet jag och det är att alkoholism tar ibland tid på sig att nå total effekt. Det kan ta många år att utveckla sjukdomen, men den kan också debutera tidigt. Låt oss säga att sjukdomen tar ca tio år på sig för att ta över en människa. Ta över är just vad denna sjukdom gör. Den behärskar en människas sinne, tankar, gärningar, ja liv.

Den som börjar dricka vid tretton års ålder kan vara fullt utvecklad alkoholist vid 23. Så ser det ut. Ingen kan förutsäga utvecklingen, men det finns en del tidiga tecken som tyvärr andra kan se, men inte den sjuke själv. Några kan dricka i decennier utan att sjukdomen utvecklas, men förr eller senare slår den till. Ingen kan dricka länge och mycket utan farliga konsekvenser. Att börja prata med tonåringar om leverskador är meningslöst, det skrämmer nog ingen i den åldern. De sociala konsekvenserna kanske är mer varnande. Körkort, flick- och pojkvänner, familjen, studierna, yrkesutbildningen, idrottsresultaten, kamratkontakten.

Vi känner alla någon eller några som är alkoholberoende. Eller kämpar själva med att hålla oss nyktra och inte ta återfall. Vart tog de vägen,  de som drack för mycket på varje fest, de som var bakis, de som spårade ur, de som råkade i trassel, de som slogs, kräktes, ramlade omkull, skrek och gapade och hotade? Vart tog de vägen? Ibland är svaret tragiskt. Prognosen för en alkoholist är allt annat än god.

Jag lyssnade på programmet igen för att försäkra mig om att jag hört rätt. För säkerhets skull med papper och penna i hand. Jo då, han som arbetar på en beroendemottagning påstår att alkoholister kan dricka kontrollerat igen efter att ha gjort uppehåll. Efter att en lyssnare hört av sig och protesterat mot påståendet förklarar han sig med att han inte menar alla utan en del alkoholister. Därefter tillägger han att han ofta motiverar patienter att sluta dricka genom att förespegla dem att om de bryter nu kan de börja dricka normalt senare, väntar de kan det däremot vara svårt att göra det.

Hur cynisk får man vara som läkare? Han har säkert skickat många av sina patienter till en för tidig död genom att förespegla dem att de kan börja så smått att dricka alkohol igen. Alla som har den minsta kunskap om sjukdomen alkoholism vet att ett återfall är det farligaste och mest ödesdigra som kan hända en alkoholist.  Vi som har den här sjukdomen och kämpat oss till nykterhet vet att en alkoholist inte kan dricka kontrollerat - det är det som är sjukdomen.

Tro honom inte!

I dag sändes Kropp och själ i P1 och det handlade om alkohol. Några experter satt i panel och sen var det fritt fram att ringa. När jag lyssnat ett tag frågade programledaren om en alkoholist någonsin kunde dricka "normalt" igen. Läkaren svarade att det var visst möjligt. Alkoholister kan börja dricka normalt igen, åtminstone en del enligt hans utsago.

Jag trodde jag hörde fel, jag trodde inte mina öron. Hur kan en läkare säga något sådant i radio!?!  Alkoholismens konsekvens är att inte kunna dricka alkohol mer. Aldrig mer, inte ett enda glas. Ta inte det första glaset! Så lyder rådet som alla som arbetar seriöst med alkoholproblem ger. Eller borde ge.

Mot slutet av programmet ringde en kvinna och påpekade det olämpliga i läkarens påstående. Han fick alltså chansen att rätta sitt misstag, ta tillbaka sina ord, men icke! Han vidhöll att alkoholister kan dricka normalt igen. Inte alla, men det är helt möjligt.

En sådan läkare måste naturligtvis vara oerhört populär och framgångsrik bland alkoholister! Det är drömmen att gå till doktorn, få ett recept och sen bli frisk och kunna återgå till sitt missbruk utan problem. Det är den fåfänga dröm som alkoholister brottas med, tror på, hoppas på och ideligen försöker att genomföra. Den är omöjlig att förverkliga, En alkoholist kan inte dricka alkohol, det är enkelt att fatta. Det finns inte nyktra alkoholister som kan ta ett glas då och då. Kanske rökare som slutat kan feströka, men en alkoholist kan inte festdricka. Ska det vara så svårt att förstå?

Att en alkoholist inte vill förstå, det är naturligt, men att en läkare inte förstår - det är alarmerande. Jag ska kolla mina öron vid midnatt, programmet går i repris 0.03. Du som också lyssnar på det - tro inte dina öron! För det är omöjligt för en alkoholist att smutta på ett glas alkohol då och då. Sjukdomen ser inte ut så. Ett glas, ett återfall, startar hela eländet igen och den som försöker är snabbt tillbaka på ruta ett. Vad än den läkaren säger. Har du problem, pröva inte! Priset är för högt.

Jag kan sluta när jag vill! Det är ett vanligt försvar hos en alkoholist, när någon gång en tanke dyker upp att det kanske blivit lite för mycket dricka på sistone eller om någon skulle våga antyda detsamma. Visst, alla kan siuta när de vill, det är bara det att en alkoholist inte vill sluta. Åtminstone inte just då. Sen när det verkligen är kris och viljan att sluta dricka växer, då kan inte alkoholisten sluta. Kraften har försvunnit, stunden då det gick att sluta av egen kraft är förbi. Allt är bara en önskan som inte blir verklighet.

Det enda villkoret för att vara med i en självhjälpsgrupp är att önska sluta dricka. Ingen behöver ha slutat eller lova att sluta eller svära på att sluta. Ingen behöver ge några löften att komma tillbaka eller redovisa för sina intag eller ens vara nykter. Den som kommer ska ha en önskan att sluta dricka alkohol - det är det enda. En alkoholist kommer så småningom till det stadiet: att inte längre vilja dricka. Det är ett fruktansvärt tvång att dricka som driver honom eller henne, kanske en ångest som måste dämpas, en oro som måste lugnas, en skräck som måste jagas bort. Viljan betyder ingenting, kraften att avstå finns inte. Men 24 timmar kan alla hålla sig nyktra. Det är ingen omöjlighet. En dag i taget, ett dygn i taget. Och dag läggs till dag, vecka till vecka, månad till månad.

I går träffade jag en av kamraterna i gemenskapen. Han frågade om jag skulle komma på möten i veckan. Absolut, sa jag. Jag går flera gånger i veckan och vill inte så gärna göra avbrott. Han berättade att han firar sin femårsdag nästa vecka. Fem år som nykter, fem gånger 365 dagar och så en dag extra för skottåret! Det är något att fira! Han har ett nytt liv nu, han tar en dag i taget. När han kom var han en annan människa, en illa medfaren, sjuk och eländig människa med stark ångest och ånger. Han ville sluta, han hade det enda inträdeskrav till gemenskapen som finns: viljan att sluta dricka alkohol. 

"Jag kan sluta när jag vill!" När viljan finns, kommer alla alkoholister att kunna sluta. Men först då. När den egna kraften inte räcker till får man kraft utifrån, kanske av andra med samma sjukdom eller kanske av en högre makt. Viljan måste man ha själv, kraften kan man få genom andra när den egna inte räcker till.

Inget parti har tagit upp alkoholfrågan i valrörelsen. Kanske har någon snuddat vid frågan om höjda skatter och minskade införselkvoter, men annars har det varit tyst. Knäpp tyst. Alkoholproblemet och annat missbruk är annars den allvarligaste frågan i det nutida samhället. Sjukdomen alkoholism vill ingen prata om, sjukdomen som berör alla, direkt eller indirekt. Varje person i detta land känner eller känner till någon som har allvarliga alkoholproblem.

Varför är det så tyst? Är det rädsla för att förlora väljare? Förmodligen. Den allra hetaste potatisen bollar man inte ostraffat med. Bäst att låta den ligga, resonerar alla tydligen. Ett problem man inte pratar om, är inget problem. Alkohol är inblandat i de flesta av de brott som man ropar efter strängare straff för, fler poliser mot, hårdare attityd mot. Men alkoholen i sig går fri. Det är ett mysterium.

Alkoholen är så inflätad i det vi kallar vår svenska kultur att ingen vågar ifrågasätta dess existens och förhärligande. Att angripa den vore att angripa de ursvenska folksederna coh det vore kanske dödsstöten för ett politiskt parti att ägna sig åt alkoholen som problem i stället för som skatteintäkt.

Men det går alltid att vinna väljare på att lova mer pengar till sjukvården, till omsorgen, till polisen, till allt där alkoholen står för mängder av kostnader. Skål, svenska folk! Hur det än går i valet. Vår heliga ko  - alkoholen - står i orubbat bås  och ingen ens nuddar vid tanken på att störa den.

För mig hörde rökningen ihop med att jag drack. Rökning var accepterat, det var före rökförbudets tid. Jag balanserade de två missbruken mot varandra. Det var och är otänkbart att ta upp en fickplunta och ta en slurk på jobbet eller på kafferasten, men en cigarrett var accepterat. När jag inte kunde dricka, rökte jag mer. När jag inte kunde röka drack jag i stället. För det mesta ägnade jag mig åt båda lasterna samtidigt. En festkväll gick det åt många cigarretter, så var det.

Det var en perfekt balansgång, jag tror att min abstinens på något sätt hävdes för att jag smög mig till ett bloss och tvärtom. Jag kom hem från en utlandsresa med en allvarlig infektion. Skåpet var fyllt av limpor med cigarretter, men jag kunde inte röka. Dels var jag halvvägs i koma och dels var halsen så illa dålig att det inte föll mig in att testa det minsta bloss. Jag var vidrigt sjuk. Det tog sjutton dagar innan jag var feberfri och kunde börja fungera någotsånär.

Jag upptäckte att jag inte hade rökt på 17 dagar. Då kan jag låta bli också den artonde dagen, tänkte jag. Arton dagar blev 25, en månad, två, ett halvår. På den vägen är det. Det är sex år sedan nu och jag har inte rökt ett enda bloss. Jag använde inte plåster och inget nikotintuggummi, jag bara fimpade för gott. Det hade jag försökt många gånger förut med uselt resultat. Cigarrettlimporna låg kvar i skåpet, sen gav jag bort eller sålde. Ett paket fick finnas kvar för säkerhets skull om jag inte skulle klara av det hela. Det låg i flera år tills en röksugen gäst tog hand om det och sög i sig de torra ciggen ute på balkongen. Smakade hemskt, sa han.

När jag slutat röka dämpade jag rökbegäret hemma med ett glas alkohol. Ett glas sherry i stället för en cigg. En drink, en sup i stället för en cigg. Ett extra glas vin i stället för en cigg. Jag hade förlorat balansen mellan mina två missbruk. Att det var farligt, fattade jag inte. Hade jag fattat det hade jag ändå inte börjat röka, jag var glad åt att det luktade gott hemma och allt gick bra. Det tog inte lång tid förrän mitt rökbehov var helt borta och jag inte längre skulle drömma om att ta en cigarrett.

Det där var väl lika lätt att genomföra när det gällde alkohol, tänkte jag ibland. Men det var det inte. Långt därifrån. Jag kunde inte ha vin och sprit hemma, det har jag inte vågat ha sen jag blev nykter. Suget efter alkohol är starkare och mer förödande. Det är långt kraftigare och mer förrädiskt. Att sluta röka genomförde jag av egen kraft, men att sluta dricka kunde jag inte på egen hand. Det var medicinskt mer komplicerat. Kroppen skrek efter sin drog och jag var viljelös. Ofta behövs någon tids professionell vård med avgiftning efter svårt och långvarigt missbruk.

Mina tappra försök till nykterhet slutade alla i förnedring, jag vågade inte ha alkohol hemma. Så enkelt som att sluta röka var det inte för mig. Det var tuffare än så. Jag är ganska säker på att jag inte kommer att röka mer. Lika säker är jag inte när det gäller alkohol. Det suget är starkt ibland och jag måste mobilisera all min styrka. Jag tar en dag i taget, snart blir det som med rökningen, det blir två år, kanske tre, kanske för alltid. Men hundraprocentigt säker vågar jag inte vara, jag är mer ödmjuk nu. Jag vet vilken fiende jag kämpar med och jag måste vara beredd till strid. Alltid.

När jag var som längst nere vid min dyiga botten var förtvivlan min enda känsla. Jag avskydde mig själv, jag tyckte att mitt liv var värdelöst. Jag kunde inte leva med alkohol och jag kunde inte leva utan alkohol. Jag kunde lika gärna vara död. Ibland hällde jag i mig mängder av alkohol med avsikt att somna in för evigt. Jag var kraftlös och bruten. Min hjärna var omtöcknad och jag kunde inte tänka logiskt, min livsvilja hade slocknat. Jag som i grunden är en glad och positiv människa med barnasinnet i behåll och med stark entusiasm som motor - satt som en apatisk zombie med tomglas och vinpavor omkring mig. Jag skämdes och ville inte visa mig för omvärlden. Jag ville till slut inte träffa någon.

Perioder av våldsamt drickande avlöstes av mer sansade tider då jag inte drack så mycket, men långa vita perioder hade jag aldrig. Andra kanske tror att jag nu vid nyktra sinnen helt tar avstånd från mitt liv, men det gör jag inte. Mitt drickande var hemskt att genomlida, men jag kan ändå inte helt fördöma mitt liv. Jag har haft många bra stunder, perioder av riktig lycka och välmåga och jag har jobbat i olika yrken med framgång. Jag svingade en hård piska över mig själv, omutlig disciplin gjorde att jag inte hade en enda sjukdag på grund av alkoholen under alla år. En hård piska och så en morot: vin.

Nej, jag kan inte säga att mitt liv varit katastrofalt dåligt. På en skala kanske det i snitt har legat på en sexa eller sjua, till och med på 10 under sällsynta lyckliga år. Nere på 0 och 1 och 2 var det under de sista årens alltmer intensiva drickande. Jag ångrar att jag inte arbetade för min nykterhet tidigare i livet. Jag hoppas andra ska kunna inse vad de har för framtid när de läser om mina erfarenheter. Jag trodde inte ett liv utan alkohol kunde vara ett alternativ, jag trodde det skulle vara trist och nästan omöjligt att genomföra. Det är svårt att bli nykter - det skulle inte finnas några aktiva alkoholister om det var lätt att beffria sig från sjukdomen.

Förändringsarbetet som jag stegvis genomför med mig själv ger mig nya perspektiv både på mitt liv och agerande och på omvärlden. Jag tycker att jag blir en bättre och lugnare människa när jag har stabil nykterhet. Det är skönt att slippa dricka och inbilla sig att det ska hjälpa mot ångest, sorg och smärta. Att dricka som medicinering är som att hälla bensin på brasan. Allt blir värre. Ångesten ökar och galopperar som galna hästar över mitt bröst när jag dricker.

Så trots allt - har jag i stort ett godkänt liv att se tillbaka på och jag har ett bättre liv att se fram mot. Det nya livet innehåller så mycket glädje och befrielse och jag inser att jag måste förlåta mig själv för mitt drickande och allt obetänksamt jag sagt och gjort i omtöcknat tillstånd, jag måste gå vidare och låta mig själv utvecklas. Fysiskt är jag tillbaka, psykiskt har jag fortfarande en del att bearbeta. Min glädje är hel och oskadad, jag älskar livet, njuter av varje skön stund. De sista bittra åren när jag drack kastar inte längre sin långa skugga över framtiden. Jag slipper dricka - jag har tagit av mig oket. Måtte jag aldrig glömma vad det är för sjukdom jag har!

Så här dags på söndageftermiddagen var det dags för ångest. Jag hade kvicknat till efter lördagskvällens ganska häftiga drickande, jag hade vacklat omkring lite för att komma igång. I morgon startade den nya arbetsveckan och det var den jag var rädd för. Jag hade ett bra jobb, jag gillade det, men det ställde stora krav. Jag måste vara skärpt hela dagen, det fanns inte särskilt många tillfällen att slappa. Veckan krävde sitt. Framförallt krävde veckan nykterhet. Det var på den tiden jag inte drack i veckorna utom någon enstaka gång. I stället för att dricka och dämpa min ångest var jag irriterad, ilsken, trött, ledsen, allmänt risig. Jag hade abstinens men var ännu inte medveten om det.

Jag hade inte kommit på att alkoholen kunde ha gjort söndagen en aning lättare åtminstone temporärt. Det var för att dämpa min ångest jag drack, för att göra mig mindre rädd för allt och alla. För att försvinna bort från en ganska trist och enahanda verklighet. Att köpa hem ett par flaskor vin till helgen var en vana, liksom att vardagarna var alkoholfria förutom lättölen till middagen. Så såg det ut på den gamla "goda" tiden då ännu inte alkoholismen hade slagit till med full kraft och börjat styra mitt liv.

Hur skulle jag då kunna ana att jag hade en långvarig alkoholkonsumtion framför mig? En ödesdiger ökande konsumtion som slutade i en ständig promillehalt, sjukdom och hotande död? Jag var fullkomligt trygg i min värld av måttligt drickande, jag märkte inte ens att jag drack på ett glupskt sätt och jag noterade inte att jag till slut drack mer för att nå samma effekt av välbehag. Glaset vin blev två, en halv flaska, hela flaskan och även ett glas av flaska två utan att jag fick några varningstecken. Jag blev lugn och sov bra. Jag hade hittat min medicin mot ångest och oro, jag hade fått lite guldkant på en ensam lördagskväll och jag var aningslös om att jag lekte med någonting som var mycket mycket farligt för mig. Inte för Gun eller Birgitta eller Nina, men för mig. Jag var alkoholist, det kunde jag inte föreställa mig eller misstänka. Att dricka alkohol var farligt för mig och jag var okunnig och naiv.

Så tänker jag ibland. Varför just jag? Varför skulle jag drabbas av den pinsamma och förödande sjukdomen alkoholism? Sjukdomen som förlöjligas, föraktas, nonchaleras och är obotlig. Jag lever i en alkoholkultur, året är uppdelat i supperioder, när man lämnar kräftskivorna är det surströmmingens tur, sen följer slag i slag fester ända fram till glögg.

Andra dricker och jag står med apelsinjuice i hand. Förresten - en omtänksam värd bjuder inte på apelsinjuice, han eller hon häller dryck med liknande färg som drinken eller vinet i mitt glas. Och vilken alkohol ser ut som orangejuice? Det där är en bagatell, numera bryr jag mig inte om att försöka gömma mig. Det finns många orsaker till att man inte dricker - ju längre nykterhet jag har desto fler upptäcker jag som inte dricker. Dem såg jag aldrig förut, jag såg bara att "alla andra" också drack, vilket var fel.

Ja, varför är vi så många som inte kan dricka? Är det något fel på oss? Nej. Det är vi som reagerar sunt inför en drog som är farlig. Inte ens för festdrickaren är ett stort alkoholintag på något sätt nyttigt eller nödvändigt. Ingen blir särskilt trevlig som berusad, inte efter ett visst stadium. Det är aldrig, aldrig trevligt att se någon tappa sina fina maner, sitt omdöme och sin värdighet. Det blir inte roligare för att det är en välklädd man som lallar i trappan.

Tyvärr blir vi fler och fler, vi som inte kan dricka alkohol. Det finns inte längre några restriktioner, alkohol finns överallt, serveras på fler ställen, annonseras, finns i stora öppna butiker, skymtar överallt. Alkoholen smyger sig på oss vare sig vi vill eller inte. Priskriget som förekommer mellan nationerna är inte sunt. Det är skrattretande att se svenskarna dra sina ölkärror från danska sidan och att uppleva att det finns särskilda spritturister. De struntar väl i kyrkor och museer, får de tag i sprit som är aningen billigare än hemma är det den som lockar. Det är genant.

Den som bara en enda gång varit så berusad att det finns en minneslucka eller att minnet innehåller fadäser, pinsamheter, våldsamheter - ska ta sig en ordentlig funderare på vad alkoholen egentligen har att erbjuda. Det är inte särskilt mycket efter de första glasen eller burkarna. Det blir liksom inget mer - det blir rent ut sagt bara fylla. Den som inte är alkoholist eller har tendens att bli det avstår från alkohol utan kval eller saknad. Gör ett experiment en kväll med kompisarna och avstå och se hur de andra uppför sig. Då får du en lektion i hur du blir när du är full för alla blir ungefär likadana. En del gapar mer och spyr mer eller också ligger de slocknade i ett hörn.

Kan du inte avstå från alkohol en enda kväll med gänget som dricker, är du förmodligen illa ute och då är det allvarligt.

Är jag nykter, är allt OK då? Det är lätt att tro att när en alkoholist lyckas hålla sig nykter, så är allt bra. Faran är över och framtiden är slät som ett golv. Att bli nykter är nog gott och väl, men den gamla människan är kvar med alla sina känslor och minnen. Det är lätt att falla ner i missmod genom att tänka på misstag som gjorts i fyllan eller hur människor blivit sårade, bedragna, förbannade på oss som druckit. Det räcker inte med att vara nykter. En alkoholist måste börja arbeta med sig själv för att ändra den gamla människan, den som drack, blev arg, gjorde dumma saker, brusade upp, gjorde sig omöjlig.

Det är ingen bra idé att bara ställa ifrån sig flaskan och gå vidare i livet som om ingenting hänt. För allting har hänt. En alkoholist måste göra upp med sitt förflutna och det är en hård bit. Först måste jag granska mig själv, fundera på vad det var som gjorde att jag drack, att jag bar mig åt så där, att jag kom i klorna på alkoholen. Jag kanske inte kan analysera det, jag har inte tillräckligt mod eller förstånd eller också vill jag inte. Då får jag ta hjälp av någon annan, en nykter alkoholist som vet hur man gör och som kan tala om det för mig.

Jag behöver en mentor, en som inte stryker medhårs och berömmer mig för att jag lyckats vara nykter några veckor, utan en som börjar ifrågasätta en del och som säger några väl valda sanningens ord när det behövs. Helt meningslöst att prata med morsor och syskon, käraster och älskare. Det ska vara en person jag känner förtroende för, en som verkar klok och sann och som jag känner kan klara av den här alkisen som är jag. Det kan ta tid innan jag hittar rätt person.

Om jag inte försöker inventera mitt inre och ändra på dåliga sidor hos mig själv, är den enda förändringen den att jag ställt ifrån mig flaskan. Jag är densamma och eftersom jag är alkoholist börjar jag snart att dricka igen om jag är likadan som tidigare. Jag måste ändra förutsättningarna hos mig själv så att alkoholen inte hittar den villiga, självömkande, opålitliga festprissen som var jag. Först av allt måste jag förstöra, rentav krossa idén om att jag ska kunna dricka normalt en dag. Aldrig! Hårt, men sant.

En alkoholist kan aldrig dricka normalt. Det blir katastrof efter ett kort tag, det blir värre än förut och det kan alla som tagit återfall berätta i klartext. Dvs om de är ärliga, men jag har aldrig hört någon vittna om att ett återfall är trevligt, lustfyllt eller angenämt. Tvärtom beskrivs det som ett helvete och ingen vill uppleva det igen. Alltför vanligt är att återfallet blir långvarigt, det verkar som om det är svårare att komma tillbaka i nykterheten efter ett återfall. En del kommer tragiskt nog aldrig att bli varaktigt nyktra igen.