© Torrdockan

Överdrifter var mitt varumärke! Jag var aldrig lagom, jag var våldsam i mina utspel, i mina känslor, i mina lynneskast. Jag vet vad som stormar inuti De Ivriga, De Passionerade, De Euforiska. Ytan kanske är lugn, men inuti är det kaos, hundra miljoner hjärnceller blippar till varandra, sjutton miljoner röda blodkroppar vimlar runt i kaos och fyrtiotvå miljoner nervceller rycker och sliter i varandra. Ungefär. Runt detta explosiva känslopaket är det tjusigt presentpapper med glättig yta, massor av rosetter och krusade band och små guldhjärtan klistrade överallt. Det enda som står till buds enkelt och bekvämt för att hålla styr på detta kaotiska innehåll är alkohol. Det behövs inget recept till den drogen, det är bara att gå in på statens försäljningsställe och skaffa. Ingen reagerar. Nu har åtminstone andra börjat reagera på drogen nikotin och skapar rökfria zoner överallt. Visst, nikotin är en farlig drog, men alkohol är ännu farligare. Någon alkoholfri zon har jag dock hittills inte hört talas om.

Sen jag blev nykter förändras jag gradvis. Det pågår sakta, steg för steg. Jag trodde att när jag ställde ner glaset och ruset hade lämnat mig, levervärdena var bra och yttre symptom som svettningar, darrningar och flammig hy var borta, var jag fullt frisk och precis normal igen. Icke. Jag är långvarig konvalescent, förmodligen för resten av mitt liv. Varje dag innehåller nya erfarenheter och förändringar. Jag är som ett barn som lär sig allt på nytt.

I stället för de känslokast jag ständigt slungades runt av, känner jag lugn och sinnesro. Mitt liv har fått normala proportioner, stadga och mål. Efter alla oroliga år, alla knutna nävar mot hårda muren och rodd i motvind, så har jag fått lugn. Inte statiskt, men när sjögången börjar kan jag hantera den och ersätta den med sinnesro. Jag var så otäckt nära att förlora mig själv, jag var bara några andetag från döden. Nu ser jag vad jag vårdslöst höll på att förlora, vilket pris jag aningslöst var beredd att betala för total, definitiv tomhet.

När jag i går skrivit om möjliggörandet, kände jag mig befriad. Jag har aldrig gått på djupet i det ämnet. Kanske för att det är för känsligt, det drabbar hjärtat, det rör upp saker som borde ligga med glömskans damm över sig nere på botten. Självklart hade jag möjliggörare i min alkoholtillvaro. I mitt fall inte minst min arbetsgivare som hade en stor roll i alkoholkulturen på företaget. Numera tycker jag det är naivt och riskabelt att det dricks alkohol på jobbet. På bilverkstan eller på sjukhuset råder förhoppningsvis total nykterhet, men varför inte på IT-företaget, statliga myndigheter och verk och "pappersföretag"? Varför firas ett avslutat ärende med champagne på jobbet?

Jag har själv varit en möjliggörare. Jag förstod inte och styrdes av min "snällhet", var blåögd och dum som inte fattade att de  pengar jag lånade ut skulle jag inte få tillbaka . OK då! - men att de gick raka vägen till bolaget och byttes direkt till alkohol fattade jag inte riktigt. Jag är inte ensam om att vara så naiv. De flesta föräldrar och anhöriga till en alkoholist går någon gång i fällan. Det är svårt att stå emot, att köpa sig ett gott samvete är vanligare än man tror. Lättast att lura är de med största hjärtat.

Jag borde ha tänkt så här: Hur mycket alkohol blir det av den här femhundringen? Skulle jag ge två helor sprit till mitt supande barn? Aldrig! Men det är vad jag gör när jag räcker fram en femhundring! Jag ger bort pengar och begär nykterhet. Hur naiv får man vara? Ingen går under av stränghet, regler, restriktioner. Det är av alkohol och droger människor går under. Med det här öppnar jag falluckan framför fötterna på en del möjliggörare. När jag själv insåg vad jag gjorde med min "snällhet" vände sig jorden upp-och-ned.

Det är så lätt att ta på sig rollen som möjliggörare. Den är en del av det medberoende vi som har alkoholism i vår närhet dras in i. Vi som skyddar, beskyddar, jämnar vägen för alkoholisten. Det kanske betraktas som snällt och uppoffrande, men det är naivt och riskabelt! En förälder är förälder, inte kompis. Att inviga sina barn i alkoholkulturen är kanske detsamma som att gräva deras grav! (Nejmen, nu tar hon väl i! Alla är ju inte alkoholister! Vi kan väl inte ändra på allting för alkoholisternas skull!) Ingen vet vem som drabbas av alkoholism. Även om du själv kan hantera alkohol på ett föredömligt sätt, kan ditt barn utveckla sjukdomen. Vill du ta den risken?

Ja och Nej är ett svar. Nej och Ja ett annat. Den förlorade sonen om någon minns honom från Bibeln mottogs med öppna armar när han väl kom hem efter sina eskapader. Då hade han levt i sus och dus, stulit och försnillat pengar, gjort sig omöjlig överallt, kanske skadat sina medmänniskor, bluffat och ljugit och dragit land och rike kring i fyllan och villan och kommer som en stackare tillbaka till de föräldrar han högmodigt vände ryggen åt när han gav sig iväg. Stora famnen, kyss på kinden, festmåltid på den gödda kalven, förlåtelse - det är vad som väntar honom. Medan den skötsamme brodern står i hörnet och ser under lugg på festligheterna och är uppriktigt förbannad och avundsjuk för all den uppmärksamhet hans bror får, medan han själv trälat och slitit utan knappt ett tack som belöning.

Vad ska vi göra med alla förlorade söner och döttrar som fått oss att gå brandvakt om nätterna, lurat oss, stulit, ljugit, bedragit, rymt, skrikit, svurit, slagit igen dörrar och suttit tvärförbannade i soffan med armarna i kors och struligt fräst: "Det har inte du med att göra! Det ska du ge fan i! Jag gör som jag vill! Jag sticker nu! " Vad ska vi göra? Det är svårt och bittert att ha sett sina planer och drömmar krossas som äggskal, svårt att vara sviken, bedragen, lurad och utnyttjad. Ska allt detta förlåtas och suddas ut? Nej och Ja. Det svåraste måste först passera medvetandet: Den tusenlapp du så generöst gav till missbrukaren förlängde dennes missbruk. Ett missbruk är som ett av rymdens svarta hål, det är omättligt, omätligt, det uppslukar allt, förintar allt. En sedel till och du är mer fiende än vän, mer kumpan än förälder. Det är inte mat och kläder du betalar - du ger pengar till alkohol och droger. Pengar är inte öronmärkta - de går till det som behövs mest, och i en missbrukares tillvarto är det drogen som betyder mest. Den betyder mer än du. Och allt annat.

Om du är en möjliggörare, dvs en som stöder med pengar, är du ett slags langare, du kunde lika gärna räcka fram en hela Explorer. Men han/hon är så duktig och lovar att inte göra så mer, försvarar du det hela med. Kanske, kanske inte. Det enda du kan kontrollera är dig själv. Förmodligen är du manipulerad och vet inte en bråkdel av de "fakta" som ständigt förändras. Sanningen är inte tredje part i ert förhållande. Den har flyttat hemifrån.

Om du har sett tydliga tecken på alkoholism hos din missbrukare, är det inte något som växer bort med åren. De växer - men inte bort. De ökar med åren och den som väntat i tio år utan åtgärder, har väntat förgäves, ytterligare tio år till ger heller inget resultat. Ingen kan passivt vänta ut en alkoholism eller ett annat drogbehov. Den sagan är bara en saga.

What shall we do with the drunken children? Den frågan har inte heller något enkelt svar, det finns ingen handbok att studera. Ska vi bulla upp med fest och fira eller ska vi låtsas om ingenting? Ska vi gräla eller berömma? Ska vi minnas eller glömma? Var och en måste ta ställning själv. Några saker man inte ska göra för en förlorad son eller dotter är: ge eller låna ut pengar, ljuga som skydd, försvara allt som en bodyguard, curla hela vägen fram till avvänjningskliniken, kräva eviga löften, skälla som en bandhund, hota, bjuda på välkomstdrink! Kommer en förlorad son/dotter tillbaka är det en underbar händelse, ett nuets lyckokast. Tag vara på det, men kräv inte framtiden på något. Den uppfyller bara sina egna planer, aldrig dina.

Alla har vi råkat ut för dem: de ilskna. Särskilt när vi var barn var vi försvarslösa offer för vuxnas nyckfulla vrede, utan att egentligen ha orsakat den. För vad kan ett litet barn egentligen göra för att reta en stor klok vuxen? Inte mycket. Ändå går en del vuxna omkring som osäkrade revolvrar som när som helst kan brinna av. Barn i deras närhet går omkring som på gungfly: de vet inte om nästa steg är starten på ett vredesutbrott eller inte. Vilken trygghet finns för ett skräckslaget barn som vill vara de vuxna till lags för att behålla husfriden? Ingen. Den kanske finns utanför hemmet, bland kompisar, men inte hemma. Där den självklart borde finnas. Minsta djur har ett gömställe, en fredad plats, en lega, ett viste. Den rättigheten är inte självklar för människobarn.

Vuxnas oberäkneliga humörsvängningar är skräckinjagande. De vuxna tornar upp sig som jättar i barnens värld. Om då jätten som tornar upp sig dessutom ryter och fäktar med armarna är mardrömmen ett faktum. Vem vill vara i närheten och när som helst komma i vägen för en rallarsving? Små barn kan inte fly, de kan bara gömma sig. Större barn kan fly, de kan slå igen dörren bakom sig och på frågan: Vart ska du ta vägen? kortfattat svara: Ut. Friheten är därute, tystnaden är därute, acceptansen är därute där kompisarna samlas. Hemma finns ingen trygghet, den har ilskna vuxna jagat iväg med sitt dåliga humör som skvalpar över på närmsta omgivning. Det enda försvar en ångerfull vuxen kan komma på är att "barn glömmer". Vilken kvalificerad livslögn! Alla vet att barn inte glömmer, de minns tvärtom synnerligen väl och kan decennier efteråt berätta exakt vad som sagts och vad som hänt.

Struntpratet om att "det där har du drömt" är rörande och patetiskt. De sannaste böckerna är de som hämtar stoff från barndomsupplevelser. Riktigt ärliga memoarer brukar sluta vid tjugoårsåldern ungefär, då börjar minnen poleras upp och slipas av, då är inte exaktheten lika stark ledstjärna längre. Det finns oförglömliga barndomsskildringar, Jan Myrdals Barndom är ett bra exempel, Jan Guillous Ondskan kanske också och bland nyare böcker etsar sig Susanna Alakoskis Svinalängorna fast. Den senare ger plats för alkoholens roll i dramat, den finns där, det är inget hysch-hysch och ger  anledning att fundera över varför alkohol annars har en så undanskymd plats i litteratur. Det vanligaste av alla våra drivmedel, nämns knappt. Moberg gör ett kraftfullt undantag i Raskens där kvinnomisshandel förekommer bland alkoholens konsekvenser, det verkar annars vara en tyst överenskommelse att inte ge plats åt alkohol annat än i burleska folklustspel som Söderkåkar. Där behandlas den för övrigt som mänsklighetens dyraste gåva och lyckomedel och TV-serien gav på sin tid renässans åt några nubbvisor och uttryck om brännvinets välsignelse.

RB kunde decennier senare berätta om sina "extrapappors" beteende när deras lördagssprit hade runnit ner genom strupen. Stora starka karln hade gråten i halsen när han berörde en del intermezzon. Inte glömmer barn! Barns glömska är de vuxnas livslögn. Utan den kanske vuxna går under, de kanske måste hålla sig kvar vid vettet med hjälp av sin livslögn. Det är kanske så illa det verkligen är. Vad kan en vuxen göra för att sona sin alkoholstinkande andedräkt, sitt raglande, sina brutna löften, sin våldsamma framfart, sin blossande vrede, sin lallande gråt? Fiskandet i barnens spargrisar för att hitta en slant till en kvarting, som exempel?

Om inget annat, åtminstone tillstå vilken roll och effekt alkoholen har i traumat. Inte säga "det där har du drömt". Så sorgligt är det att den vuxne är ett offer precis som barnet. Vi bara inte vill se det så. Vi vill gärna försvara alkoholen, av vilka motiv verkar luddigt. Varför försvarar vi vår rätt att dricka en drog som gör oss förändrade? Som styr oss och vårt beteende? Som skrämmer och generar våra barn, som riskerar göra oss aggressiva eller promiskuösa, kriminella och våldsamma. Som kan ge minnesluckor!

Försvar: Men jag blir bara glad och trevlig av alkohol! Så skönt att du minns det så. Hoppas någon har videofilmat en av dina fyllor. Den pajas du ser där är inte någon du skulle drömma om att presentera för dina barn!

Ska jag bära skuld och skam resten av mitt liv för att jag är alkoholist? Ja och Nej är svaret. Undanflykternas tid är förbi, sen jag blev nykter. Jag måste se mig själv och det ger mig svår sorg. Den må jag bära och leva med. Att förlåta startar med att förlåta sig själv. Jag måste ge mig själv den chansen, återupprätta mig som mänsklig individ. Jag måste gottgöra det jag kan. Det är ingen idé att köpa lördagsgodis till vuxna barn, det är för sent. Om mina barn har uthärdat mig som alkoholist och inte redan vänt mig ryggen, kanske jag ska låta dem känna sig befriade från mina jeremiader. Jag kanske inte ska ringa var och varannan dag för att kompensera att jag inte gav mina barn tillräcklig tid när de var små. Gjort är gjort, det är en ocean som runnit under broarna. Lev och låt leva kanske har en djupare innebörd än jag hittills förstått. Jag lät inte mina barn leva på de bästa villkor, jag satte mig själv i centrum för att kunna dricka och leva vuxenliv. Jag väntade ut dem för att de skulle somna så jag kunde öppna min vinflaska. Så grymt och så oskyldigt.

Ja och Nej är ett bra svar. De flesta stora livsfrågor har bara det svaret. Svaret Kanske är en feg kompromiss. Ja och Nej är rakt på sak, ett bra svar på ett olösligt problem.

Ingenting kan få mig så deppig som att se hur rörigt det är i lådor och garderober. Jag har en otrolig förmåga att stöka till. Det blir rena ångesten att betrakta det hela och fundera ut vilket det är bäst att börja med. Det brukar ibland inte bli någonting, jag går helt enkelt ut och stänger dörren efter mig. Eller sätter jag mig vid datorn och förströr mig tills jag kommer över den värsta olustkänslan. Jag får inte bukt med det här. Nu är jag inne i en panikperiod igen. Då flyger mina tankar mellan klädkammaren, byrån i hallen, köksskåpen, linneförrådet, bokhyllan och skrivbordet. Jag kan inte bestämma i vilken ordning jag ska ta det. Inser skräckslaget att jag kommer att hålla på så där tills jag dör. Det blir aldrig som i de flotta heminredningstidningarna, så där sparsmakat, så där fritt från småprylar, pappershögar, tvättkorgar.

Med jämna mellanrum slänger jag massor i papperskassar och sopsäckar, ringer Myrorna eller Röda korset och får bort det. Men det märks aldrig. Det finns lika mycket kvar! Behöver jag alla prylar, behöver jag alla kläder? Nej, nej. Sen när jag väl har storstädat och slängt en massa, så har jag givetvis slängt fel saker! Och saknar och letar efter dem. Kanske är jag obotlig. Jag förmodar det. Kampen mot oredan har jag haft så länge jag kan minnas. Ibland ringer jag min goda vän Ulla på Gotland och beklagar mig. Hon förstår precis. Hon är inne i samma maniska städande av lådor. En dag för några år sedan då vi insåg vad vi höll på med, konstaterade vi att vi aldrig blir färdiga. Vårt sista samtal i livet kommer att innehålla detta lönlösa suckande om allt som ska sorteras och slängas.

Väl kommen så långt i mina funderingar, blir jag trött som om jag redan städat alla lådor och brukar ta mig en liten vilopaus - utan att behöva den! Då har jag hittat något särskilt intressant i pappershögarna och det får absolut inte slängas!

Mitt senaste jippo är att ta hand om barnbarnens gamla videoband med barnfilmer! De skulle slängas och jag led vid tanken. Tog hem en flyttkartong och där står den. Det är kvalitetsfilm, men nu vill alla bara ha DVD. Sådana här gamla rullar nobbar de flesta. Jaha, jag har tagit över ett problem som inte var mitt! När ska jag lära mig, när blir jag färdig? Jag bara frågar.

PS Är det någon som vill ha Pippi, Nalle Puh, Byggare Bob, Anki och Pytte och en massa annat, så är det bara att säga till!

Foto: Torrdockan 2008

Jag kan inte undanhålla er dessa ögon! De tillhör en alldeles förtjusande baby i min bekantskapskrets, hon får mitt hjärta att slå volter av glädje! Jag ska vara en fe i hennes bakgrund och jag kommer att svinga trollstaven många gånger, jag lovar.

Läste i en gratistidning om olika bubbelviner som passar till midsommmar. Det såg charmigt ut på bild, en knippe blondiner låg på mage i gräset och skålade och skrattade och skulle föreställa förfesta inför midsommarnatten. Det är en fyllenatt utan motstycke. Jag har sett campingplatserna på Öland dagen efter det att alla rest. Om folk tror att de har uppfunnit supandet vid midsommar själva kan de läsa lite bygdehistoria (om det finns något nedskrivet) som berättar vilka uråldriga traditioner vi för vidare genom att riktigt braka loss den där magiska natten. Födelsetalen brukade förr i världen stiga raskt i höjden nio månader efter midsommar. Många kan tacka alkoholen för att de alls blivit till. Andra fick skärsår och ärr, utslagna tänder och sönderrivna kläder, en del bars hem i fyllan och hålornas skvallerkärringar av båda könen hade samtalsämnen till nästa midsommar - minst.

Den nordiska midsommarnatten är fylld av magik, ju längre norrut desto ljusare natt. Att vi svenskar har blivit hoppande kväkande grodor är ett mera modernt påfund, när det nu började. Denna numera världsberömda ramsa plågar vi varandra med medan barnen är med i dansen. Total fnatt. Visst är midsommarnatten speciell. Att gå hem från dansen på logen och se älvdansen på fuktiga ängar, lyssna på avlägsna ljud av musik och skratt, det är trolskt.

Den gemensamma midsommarstämningen är ömtålig, det räcker med att någon bryter den med fyllevrål och brölande så rivs stämningen sönder. Det är inte mycket trolskt över raglande fyllbultar som spyr i dikena. Jag unnar verkligen alla som vill att dricka i gröngräset, att slå runt i glädje och fest, och hoppas att den fina midsommarnatten blir så ljuv som alla  romantiska drömmar lovar. Det är inte lika stämningsfullt att skåla med sin Älskade i te eller Ramlösa, jag medger det. Vi som inte kan dricka alkohol brukar tröttna tidigt på festerna. Det blir för mycket lallande och gaggande och ingen brukar till slut kunna se någon alls stadigt i ögonen. I mera sansade sällskap är verkligen midsommar en tradition att vara rädd om. Visst är det något alldeles särskilt när ett helt land pyntar sig till fest och vakar in soluppgången, må vara lite på dojan, men ändå med fötterna stadigt i gräsmattan! Ha en alldeles underbar midsommar!

Foto: Torrdockan 2008

Jag kan inte upphöra att fängslas av himmel och hav, färgspelet och skiftningarna. Jag har varit några dagar vid vattnet och beundrat himlamålarens alster, ständigt skiftande, ständigt överraskande. Foto: Torrdockan 2008

Bristvaran i mitt psyke är tålamod. Jag har inget förråd av sådant att ta till. Det är tomt i lagret. Jag sitter lugn och trevlig numera, ler och nickar och låter ingen ana att i mitt inre rasar känslor, så starka att de skulle kunna krossa mig inifrån. Min mamma kände instinktivt hur det var, hon anade men förstod inte eftersom hon själv var lugn och försedd med änglars tålamod (vilket behövdes). Är du alldeles rysk, frågade hon. Det var hennes sätt att påpeka att jag var udda, obegriplig och hade en vulkan av känslor som mullrade före utbrottet. Du är född i fel land, i fel kultur, sa RB som också såg djupare i mig än andra. Inför honom kunde jag bekänna mina heta känslor, mina passioner, mitt glödande inre, min otålighet och min himlastormande iver.

Det finns praktiska lektioner i tålamod som till exempel att virka, att sy med små stygn i bestämda mönster, att måla med oljefärg, att läsa för att lära sig, att skriva prydliga brev för hand. Knepen är säkert många. Jag kan tänka mig forna damer som satt med prydligt hopknipta knän och broderade korsstygn i heltäckande mönster till stolsöverdrag och hela gobelänger. Det krävde tålamod och de skaffade sig det. Hur de gjorde för att tämja sina brinnande passioner anar jag inte. Kanske de stod i fönstren om nätterna och ylade som varghonor mot månen. Det fanns mer ylande än vargar på den tiden, det är jag säker på.

Det finns en scen i filmen Cabaret som perfekt illustrerar vad jag menar. Sara Bowles spelas oförglömligt och genialt av Liza Minelli och hon brukar för att lätta på trycket ställa sig under en järnvägsviadukt och vråla när tåget dundrar förbi. Ingen hör och ingen störs, men hon blir lättad och lugn. Filmen bygger på en roman av Christopher Isherwood, Farväl till Berlin, men det har alla glömt efter Minnelli och den har spelats som film tidigare men det har alla också glömt efter Minnelli.

I brist på järnvägsviadukter kunde jag kanske utnyttja stranden när stormen dånar, men det blir inte av. Jag skulle säkert känna mig fånig och generad och se mig över axeln om inte grannen smygtittade. Jag har en påbörjad julduk med korsstygnsmönster som jag kan ta fram för att öva mig i tålamod. Den behöver bli färdig till en jul, varför inte nästa? Tålamod är en dygd, min brist på tålamod har alltid ställt till trassel för mig - det är snopet med ideliga tjuvstarter och att sakta farten medan de andra i startfältet buar. Tur att tålamod är en vanlig dygd, så att de flesta har det och kan stå ut med hetsporrar. Jag tror jag går ner till stranden, det blåser tillräckligt och grannen är visst bortrest...

Måndagarna i mitt alkoholstyrda liv var för det mesta miniatyrhelveten med tillkämpad behärskning, knappt styrfart och med helgens tunga drickande fortfarande kluckande i huvudet. Jag var en enveten myra, jag kravlade upp i morgonväkten och tog mig till jobbet varje dag. Det enda som kunde hålla mig borta från jobbet var influensa - vanlig bakfylla var ingen orsak till sjukdag i min värld. Då skulle jag endast haft en räcka sjukdagar under vissa perioder. Just nu får jag en känsla av att överdriva, men jag gör inte det. Kallt vatten och en treo brukade hjälpa. Jag hade ett roligt jobb, det räddade mig från den värsta sumpmarken. Mitt arbete höll mig levande - utan det kunde jag lika gärna ha druckit ihjäl mig. Det var så det kändes och nog så det fungerade. Ledig tid var farlig tid för mig med min sjukdom. Kanske är det också så för andra alkoholister. För mig var semester, helger och sjukskrivning fyllefällor, jag gick rakt i dem och inte förrän arbetet tog vid kunde jag någorlunda hantera mitt drickande. Någorlunda, men inte helt. Jag klamrade mig fast vid idén att jag var behövd, jag var viktig, utan mig skulle avdelningen rasa samman som ett korthus - åtminstone få svårt att fungera. Positivt: Det höll min alkoholism i schack. Negativt: Det fördröjde min nykterhet. Myntet har två sidor.

Säkert är jag inte ensam om att balansera på kanten av ett stup. Att jag kunde hålla balansen berodde egentligen på att jag inte fattade att det fanns ett brådjup på ena sidan. Jag såg det inte, annars hade jag drabbats av svindel. Under en tid befriade alkoholen min inspiration och fantasi. Jag behövde använda fler timmar av dygnet till arbete än som var nyttigt och häpnadsväckande nog hjälpte alkoholen till att hålla mig alert och vaken. Jag kunde frigöra min fantasi, den behövde mer utrymme än mitt kloka intellekt tillät. Ruset gav mig den friheten. Till en gräns. Där var det tvärstopp och drogen slutade verka, Den sista halvtimmens idéer före slocknandet var oanvändbara och förkastades i dagsljus. Myntet har två sidor.

Alkoholister är som nattflyn. Vi dras till alkoholen som motten mot ljuset. Vi fladdrar och vimlar i en meningslös dans allt för att komma så nära det eftertraktade som möjligt. Festfixaren har det lätt för sig. Finns det alkohol kommer det folk från när och fjärran. Det är kanske bara begravningar som kan samla hela släkter och bekantskapskretsar utan att det serveras alkohol. Jag skulle aldrig ha riskerat att bjuda till en nykter fest. Då hade jag stått där ensam med  Ramlösan efter en kort hälsningsceremoni. Jag hade dödförklarat en nykter fest från början och aldrig kommit på en sådan underlig idé. Jag hade vin som drivkraft och kunde aldrig missa ett tillfälle att dricka. För mig som aktiv alkoholist var det alkoholen som var i festens fokus - maten var inte lika viktig och till slut inte de andra gästerna heller. Det som var uppsluppna fester blev till slut ensamt bittert supande. Myntet har två sidor...

Att uppleva sig stå ensam på jordens yta endast fasthållen av solstrålen som nobelpristagaren Salvatore Quasimodo skriver om i sin berömda dikt:

Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle
- och plötsligt är det afton.

Genomborrad som med en nål i en nåldyna. Ulf Lundell har i en av sina böcker beskrivit hur han låg på marken under en fjällvandring och klamrade sig fast för att inte slungas ut i universum. Jag känner igen känslan. Det var längesen, men jag minns. Det var då jag alltid var rädd. Då jag alltid behövde tröst och hjälp som en skyddslös fågelunge. Då jag tog emot hjälp varhelst den erbjöds. Då alkohol blev medicinen som gjorde att jag slutade skaka. Men som gjorde att min tillvaro skakade.

Vad är det som gör att jag känner ett svagt jordskalv? Är det för att Månkan dog? Kanske. Vår barndoms somrar då vi rodde och simmade och lekte och skrattade och klädde ut oss till amasoner och fnissade tills vi nästan svimmade. Varje sommar cyklade vi och hade picknick, vi satt i träden och sjöng: När jag dör vill jag bli begraven i en källare där det finns vin... eller Då jag var tio år, bomfalleri och bomfallera, då jag i skolan går bomfalleri och så vidare. Vi hittade faster Ängels gamla stenkakor och lyssnade på Underneath The Russian Moon hur många gånger som helst. Jag har aldrig hört den sen dess.

Månkan, kom tillbaka! Bara för en dag så vi kan prata lite om gångna tider!

PS: Underbara webb! Där finns allt! Naturligtvis också Underneath The Russian Moon!
"JAMES KENDIS, FRANK SAMUELS & MEYER GUSMAN Underneath The Russian Moon [sheet music]
1929. (ISBN: No ISBN) . vintage sheet music for piano, ukulele, lyrics; recorded by Regent Club Orchestra and by Belle Baker; attractive cover design of a Russian dancer in boots & a billowing red & black skirt with a quaint house with onion-dome-shaped windows (D Davis, Sydney, 1929) Edge wear with a few small tears, else good. Good."
Jag kanske till och med kan hitta den gamla stenkakan.