Tålamod, tålamod, tålamod!
Bristvaran i mitt psyke är tålamod. Jag har inget förråd av sådant att ta till. Det är tomt i lagret. Jag sitter lugn och trevlig numera, ler och nickar och låter ingen ana att i mitt inre rasar känslor, så starka att de skulle kunna krossa mig inifrån. Min mamma kände instinktivt hur det var, hon anade men förstod inte eftersom hon själv var lugn och försedd med änglars tålamod (vilket behövdes). Är du alldeles rysk, frågade hon. Det var hennes sätt att påpeka att jag var udda, obegriplig och hade en vulkan av känslor som mullrade före utbrottet. Du är född i fel land, i fel kultur, sa RB som också såg djupare i mig än andra. Inför honom kunde jag bekänna mina heta känslor, mina passioner, mitt glödande inre, min otålighet och min himlastormande iver.
Det finns praktiska lektioner i tålamod som till exempel att virka, att sy med små stygn i bestämda mönster, att måla med oljefärg, att läsa för att lära sig, att skriva prydliga brev för hand. Knepen är säkert många. Jag kan tänka mig forna damer som satt med prydligt hopknipta knän och broderade korsstygn i heltäckande mönster till stolsöverdrag och hela gobelänger. Det krävde tålamod och de skaffade sig det. Hur de gjorde för att tämja sina brinnande passioner anar jag inte. Kanske de stod i fönstren om nätterna och ylade som varghonor mot månen. Det fanns mer ylande än vargar på den tiden, det är jag säker på.
Det finns en scen i filmen Cabaret som perfekt illustrerar vad jag menar. Sara Bowles spelas oförglömligt och genialt av Liza Minelli och hon brukar för att lätta på trycket ställa sig under en järnvägsviadukt och vråla när tåget dundrar förbi. Ingen hör och ingen störs, men hon blir lättad och lugn. Filmen bygger på en roman av Christopher Isherwood, Farväl till Berlin, men det har alla glömt efter Minnelli och den har spelats som film tidigare men det har alla också glömt efter Minnelli.
I brist på järnvägsviadukter kunde jag kanske utnyttja stranden när stormen dånar, men det blir inte av. Jag skulle säkert känna mig fånig och generad och se mig över axeln om inte grannen smygtittade. Jag har en påbörjad julduk med korsstygnsmönster som jag kan ta fram för att öva mig i tålamod. Den behöver bli färdig till en jul, varför inte nästa? Tålamod är en dygd, min brist på tålamod har alltid ställt till trassel för mig - det är snopet med ideliga tjuvstarter och att sakta farten medan de andra i startfältet buar. Tur att tålamod är en vanlig dygd, så att de flesta har det och kan stå ut med hetsporrar. Jag tror jag går ner till stranden, det blåser tillräckligt och grannen är visst bortrest...
Det finns praktiska lektioner i tålamod som till exempel att virka, att sy med små stygn i bestämda mönster, att måla med oljefärg, att läsa för att lära sig, att skriva prydliga brev för hand. Knepen är säkert många. Jag kan tänka mig forna damer som satt med prydligt hopknipta knän och broderade korsstygn i heltäckande mönster till stolsöverdrag och hela gobelänger. Det krävde tålamod och de skaffade sig det. Hur de gjorde för att tämja sina brinnande passioner anar jag inte. Kanske de stod i fönstren om nätterna och ylade som varghonor mot månen. Det fanns mer ylande än vargar på den tiden, det är jag säker på.
Det finns en scen i filmen Cabaret som perfekt illustrerar vad jag menar. Sara Bowles spelas oförglömligt och genialt av Liza Minelli och hon brukar för att lätta på trycket ställa sig under en järnvägsviadukt och vråla när tåget dundrar förbi. Ingen hör och ingen störs, men hon blir lättad och lugn. Filmen bygger på en roman av Christopher Isherwood, Farväl till Berlin, men det har alla glömt efter Minnelli och den har spelats som film tidigare men det har alla också glömt efter Minnelli.
I brist på järnvägsviadukter kunde jag kanske utnyttja stranden när stormen dånar, men det blir inte av. Jag skulle säkert känna mig fånig och generad och se mig över axeln om inte grannen smygtittade. Jag har en påbörjad julduk med korsstygnsmönster som jag kan ta fram för att öva mig i tålamod. Den behöver bli färdig till en jul, varför inte nästa? Tålamod är en dygd, min brist på tålamod har alltid ställt till trassel för mig - det är snopet med ideliga tjuvstarter och att sakta farten medan de andra i startfältet buar. Tur att tålamod är en vanlig dygd, så att de flesta har det och kan stå ut med hetsporrar. Jag tror jag går ner till stranden, det blåser tillräckligt och grannen är visst bortrest...
Kommentarer
Trackback
