© Torrdockan

Måndagarna i mitt alkoholstyrda liv var för det mesta miniatyrhelveten med tillkämpad behärskning, knappt styrfart och med helgens tunga drickande fortfarande kluckande i huvudet. Jag var en enveten myra, jag kravlade upp i morgonväkten och tog mig till jobbet varje dag. Det enda som kunde hålla mig borta från jobbet var influensa - vanlig bakfylla var ingen orsak till sjukdag i min värld. Då skulle jag endast haft en räcka sjukdagar under vissa perioder. Just nu får jag en känsla av att överdriva, men jag gör inte det. Kallt vatten och en treo brukade hjälpa. Jag hade ett roligt jobb, det räddade mig från den värsta sumpmarken. Mitt arbete höll mig levande - utan det kunde jag lika gärna ha druckit ihjäl mig. Det var så det kändes och nog så det fungerade. Ledig tid var farlig tid för mig med min sjukdom. Kanske är det också så för andra alkoholister. För mig var semester, helger och sjukskrivning fyllefällor, jag gick rakt i dem och inte förrän arbetet tog vid kunde jag någorlunda hantera mitt drickande. Någorlunda, men inte helt. Jag klamrade mig fast vid idén att jag var behövd, jag var viktig, utan mig skulle avdelningen rasa samman som ett korthus - åtminstone få svårt att fungera. Positivt: Det höll min alkoholism i schack. Negativt: Det fördröjde min nykterhet. Myntet har två sidor.

Säkert är jag inte ensam om att balansera på kanten av ett stup. Att jag kunde hålla balansen berodde egentligen på att jag inte fattade att det fanns ett brådjup på ena sidan. Jag såg det inte, annars hade jag drabbats av svindel. Under en tid befriade alkoholen min inspiration och fantasi. Jag behövde använda fler timmar av dygnet till arbete än som var nyttigt och häpnadsväckande nog hjälpte alkoholen till att hålla mig alert och vaken. Jag kunde frigöra min fantasi, den behövde mer utrymme än mitt kloka intellekt tillät. Ruset gav mig den friheten. Till en gräns. Där var det tvärstopp och drogen slutade verka, Den sista halvtimmens idéer före slocknandet var oanvändbara och förkastades i dagsljus. Myntet har två sidor.

Alkoholister är som nattflyn. Vi dras till alkoholen som motten mot ljuset. Vi fladdrar och vimlar i en meningslös dans allt för att komma så nära det eftertraktade som möjligt. Festfixaren har det lätt för sig. Finns det alkohol kommer det folk från när och fjärran. Det är kanske bara begravningar som kan samla hela släkter och bekantskapskretsar utan att det serveras alkohol. Jag skulle aldrig ha riskerat att bjuda till en nykter fest. Då hade jag stått där ensam med  Ramlösan efter en kort hälsningsceremoni. Jag hade dödförklarat en nykter fest från början och aldrig kommit på en sådan underlig idé. Jag hade vin som drivkraft och kunde aldrig missa ett tillfälle att dricka. För mig som aktiv alkoholist var det alkoholen som var i festens fokus - maten var inte lika viktig och till slut inte de andra gästerna heller. Det som var uppsluppna fester blev till slut ensamt bittert supande. Myntet har två sidor...