© Torrdockan

Alla har vi råkat ut för dem: de ilskna. Särskilt när vi var barn var vi försvarslösa offer för vuxnas nyckfulla vrede, utan att egentligen ha orsakat den. För vad kan ett litet barn egentligen göra för att reta en stor klok vuxen? Inte mycket. Ändå går en del vuxna omkring som osäkrade revolvrar som när som helst kan brinna av. Barn i deras närhet går omkring som på gungfly: de vet inte om nästa steg är starten på ett vredesutbrott eller inte. Vilken trygghet finns för ett skräckslaget barn som vill vara de vuxna till lags för att behålla husfriden? Ingen. Den kanske finns utanför hemmet, bland kompisar, men inte hemma. Där den självklart borde finnas. Minsta djur har ett gömställe, en fredad plats, en lega, ett viste. Den rättigheten är inte självklar för människobarn.

Vuxnas oberäkneliga humörsvängningar är skräckinjagande. De vuxna tornar upp sig som jättar i barnens värld. Om då jätten som tornar upp sig dessutom ryter och fäktar med armarna är mardrömmen ett faktum. Vem vill vara i närheten och när som helst komma i vägen för en rallarsving? Små barn kan inte fly, de kan bara gömma sig. Större barn kan fly, de kan slå igen dörren bakom sig och på frågan: Vart ska du ta vägen? kortfattat svara: Ut. Friheten är därute, tystnaden är därute, acceptansen är därute där kompisarna samlas. Hemma finns ingen trygghet, den har ilskna vuxna jagat iväg med sitt dåliga humör som skvalpar över på närmsta omgivning. Det enda försvar en ångerfull vuxen kan komma på är att "barn glömmer". Vilken kvalificerad livslögn! Alla vet att barn inte glömmer, de minns tvärtom synnerligen väl och kan decennier efteråt berätta exakt vad som sagts och vad som hänt.

Struntpratet om att "det där har du drömt" är rörande och patetiskt. De sannaste böckerna är de som hämtar stoff från barndomsupplevelser. Riktigt ärliga memoarer brukar sluta vid tjugoårsåldern ungefär, då börjar minnen poleras upp och slipas av, då är inte exaktheten lika stark ledstjärna längre. Det finns oförglömliga barndomsskildringar, Jan Myrdals Barndom är ett bra exempel, Jan Guillous Ondskan kanske också och bland nyare böcker etsar sig Susanna Alakoskis Svinalängorna fast. Den senare ger plats för alkoholens roll i dramat, den finns där, det är inget hysch-hysch och ger  anledning att fundera över varför alkohol annars har en så undanskymd plats i litteratur. Det vanligaste av alla våra drivmedel, nämns knappt. Moberg gör ett kraftfullt undantag i Raskens där kvinnomisshandel förekommer bland alkoholens konsekvenser, det verkar annars vara en tyst överenskommelse att inte ge plats åt alkohol annat än i burleska folklustspel som Söderkåkar. Där behandlas den för övrigt som mänsklighetens dyraste gåva och lyckomedel och TV-serien gav på sin tid renässans åt några nubbvisor och uttryck om brännvinets välsignelse.

RB kunde decennier senare berätta om sina "extrapappors" beteende när deras lördagssprit hade runnit ner genom strupen. Stora starka karln hade gråten i halsen när han berörde en del intermezzon. Inte glömmer barn! Barns glömska är de vuxnas livslögn. Utan den kanske vuxna går under, de kanske måste hålla sig kvar vid vettet med hjälp av sin livslögn. Det är kanske så illa det verkligen är. Vad kan en vuxen göra för att sona sin alkoholstinkande andedräkt, sitt raglande, sina brutna löften, sin våldsamma framfart, sin blossande vrede, sin lallande gråt? Fiskandet i barnens spargrisar för att hitta en slant till en kvarting, som exempel?

Om inget annat, åtminstone tillstå vilken roll och effekt alkoholen har i traumat. Inte säga "det där har du drömt". Så sorgligt är det att den vuxne är ett offer precis som barnet. Vi bara inte vill se det så. Vi vill gärna försvara alkoholen, av vilka motiv verkar luddigt. Varför försvarar vi vår rätt att dricka en drog som gör oss förändrade? Som styr oss och vårt beteende? Som skrämmer och generar våra barn, som riskerar göra oss aggressiva eller promiskuösa, kriminella och våldsamma. Som kan ge minnesluckor!

Försvar: Men jag blir bara glad och trevlig av alkohol! Så skönt att du minns det så. Hoppas någon har videofilmat en av dina fyllor. Den pajas du ser där är inte någon du skulle drömma om att presentera för dina barn!

Ska jag bära skuld och skam resten av mitt liv för att jag är alkoholist? Ja och Nej är svaret. Undanflykternas tid är förbi, sen jag blev nykter. Jag måste se mig själv och det ger mig svår sorg. Den må jag bära och leva med. Att förlåta startar med att förlåta sig själv. Jag måste ge mig själv den chansen, återupprätta mig som mänsklig individ. Jag måste gottgöra det jag kan. Det är ingen idé att köpa lördagsgodis till vuxna barn, det är för sent. Om mina barn har uthärdat mig som alkoholist och inte redan vänt mig ryggen, kanske jag ska låta dem känna sig befriade från mina jeremiader. Jag kanske inte ska ringa var och varannan dag för att kompensera att jag inte gav mina barn tillräcklig tid när de var små. Gjort är gjort, det är en ocean som runnit under broarna. Lev och låt leva kanske har en djupare innebörd än jag hittills förstått. Jag lät inte mina barn leva på de bästa villkor, jag satte mig själv i centrum för att kunna dricka och leva vuxenliv. Jag väntade ut dem för att de skulle somna så jag kunde öppna min vinflaska. Så grymt och så oskyldigt.

Ja och Nej är ett bra svar. De flesta stora livsfrågor har bara det svaret. Svaret Kanske är en feg kompromiss. Ja och Nej är rakt på sak, ett bra svar på ett olösligt problem.