Depp, depp
Ingenting kan få mig så deppig som att se hur rörigt det är i lådor och garderober. Jag har en otrolig förmåga att stöka till. Det blir rena ångesten att betrakta det hela och fundera ut vilket det är bäst att börja med. Det brukar ibland inte bli någonting, jag går helt enkelt ut och stänger dörren efter mig. Eller sätter jag mig vid datorn och förströr mig tills jag kommer över den värsta olustkänslan. Jag får inte bukt med det här. Nu är jag inne i en panikperiod igen. Då flyger mina tankar mellan klädkammaren, byrån i hallen, köksskåpen, linneförrådet, bokhyllan och skrivbordet. Jag kan inte bestämma i vilken ordning jag ska ta det. Inser skräckslaget att jag kommer att hålla på så där tills jag dör. Det blir aldrig som i de flotta heminredningstidningarna, så där sparsmakat, så där fritt från småprylar, pappershögar, tvättkorgar.
Med jämna mellanrum slänger jag massor i papperskassar och sopsäckar, ringer Myrorna eller Röda korset och får bort det. Men det märks aldrig. Det finns lika mycket kvar! Behöver jag alla prylar, behöver jag alla kläder? Nej, nej. Sen när jag väl har storstädat och slängt en massa, så har jag givetvis slängt fel saker! Och saknar och letar efter dem. Kanske är jag obotlig. Jag förmodar det. Kampen mot oredan har jag haft så länge jag kan minnas. Ibland ringer jag min goda vän Ulla på Gotland och beklagar mig. Hon förstår precis. Hon är inne i samma maniska städande av lådor. En dag för några år sedan då vi insåg vad vi höll på med, konstaterade vi att vi aldrig blir färdiga. Vårt sista samtal i livet kommer att innehålla detta lönlösa suckande om allt som ska sorteras och slängas.
Väl kommen så långt i mina funderingar, blir jag trött som om jag redan städat alla lådor och brukar ta mig en liten vilopaus - utan att behöva den! Då har jag hittat något särskilt intressant i pappershögarna och det får absolut inte slängas!
Mitt senaste jippo är att ta hand om barnbarnens gamla videoband med barnfilmer! De skulle slängas och jag led vid tanken. Tog hem en flyttkartong och där står den. Det är kvalitetsfilm, men nu vill alla bara ha DVD. Sådana här gamla rullar nobbar de flesta. Jaha, jag har tagit över ett problem som inte var mitt! När ska jag lära mig, när blir jag färdig? Jag bara frågar.
PS Är det någon som vill ha Pippi, Nalle Puh, Byggare Bob, Anki och Pytte och en massa annat, så är det bara att säga till!
Med jämna mellanrum slänger jag massor i papperskassar och sopsäckar, ringer Myrorna eller Röda korset och får bort det. Men det märks aldrig. Det finns lika mycket kvar! Behöver jag alla prylar, behöver jag alla kläder? Nej, nej. Sen när jag väl har storstädat och slängt en massa, så har jag givetvis slängt fel saker! Och saknar och letar efter dem. Kanske är jag obotlig. Jag förmodar det. Kampen mot oredan har jag haft så länge jag kan minnas. Ibland ringer jag min goda vän Ulla på Gotland och beklagar mig. Hon förstår precis. Hon är inne i samma maniska städande av lådor. En dag för några år sedan då vi insåg vad vi höll på med, konstaterade vi att vi aldrig blir färdiga. Vårt sista samtal i livet kommer att innehålla detta lönlösa suckande om allt som ska sorteras och slängas.
Väl kommen så långt i mina funderingar, blir jag trött som om jag redan städat alla lådor och brukar ta mig en liten vilopaus - utan att behöva den! Då har jag hittat något särskilt intressant i pappershögarna och det får absolut inte slängas!
Mitt senaste jippo är att ta hand om barnbarnens gamla videoband med barnfilmer! De skulle slängas och jag led vid tanken. Tog hem en flyttkartong och där står den. Det är kvalitetsfilm, men nu vill alla bara ha DVD. Sådana här gamla rullar nobbar de flesta. Jaha, jag har tagit över ett problem som inte var mitt! När ska jag lära mig, när blir jag färdig? Jag bara frågar.
PS Är det någon som vill ha Pippi, Nalle Puh, Byggare Bob, Anki och Pytte och en massa annat, så är det bara att säga till!
Kommentarer
Trackback