© Torrdockan

Det är en fråga jag ställer mig ibland. Jag har dragit upp riktlinjer och planerat och ordnat men så spricker allt och får en helt annan utveckling än jag hoppades. Jag tror de flesta råkar ut för samma erfarenhet. Vi människor är kanske inte så bra på att planera, vi har inte den rätta överblicken där vi står med fötterna stadigt i marken. Man kanske måste sväva en aning ovanför alla huvuden för att se ett annat mönster och andra möjligheter än det går att uppfatta på gräsrotsnivå. Ofta när min planering spricker blir allt mycket bättre än jag kunnat föreställa mig. Jag har helt enkelt inte litat till att allt kan ordna sig självt med ytterst små hjälpmedel, hjulen oljar sig själva och jag kan kasta mina planer i papperskorgen. Jag måste kunna lita på att det finns ett pussel men det är inte jag, och jag allena, som är den som ska hitta den sista och avgörande biten.

Andra gånger då allt går åt skogen beror det på att det var en usel planering, orealistisk och dumdristig. Men lite förstånd hade jag insett att det hela inte kunde gå i lås. Det var helt enkelt ingen bra idé, men jag var så förtjust över min egen planering att den fick ett eget liv och jag arbetade frenetiskt på att förverkliga den. Helt bortkastad tid, men jag insåg inte det förrän med facit i hand.

Nu kommer sommaren och jag planerar ingenting! Det får komma dagar och det får bli vad det vill, jag låter planeringen sköta sig själv. Jag har mat i kylskåpet på landet så att det går att trolla fram en måltid till oväntade gäster. Vem har sagt att man inte kan bjuda på ärtsoppa med stark senap, våfflor med hallonsylt till efterrätt och sen pulverkaffe med mariekex? Eller öppna en sillburk, klippa gräslök över, koka några ägg och skrapa potatis, sitta i skuggan och äta och låta vinden blåsa vart den vill.

Den enda planering jag håller fast vid fortfarande är att det råder siesta efter lunch i mitt hus. Tystnad och egen meditation, slummer eller läsning eller vad som helst - men tystnad så att fåglarna och vågorna och löven får komma till tals. Öronen behöver läkas, dessa stackars vidöppna hål som inte går att stänga till för att slippa tjatter, mobilsignaler, skrammel och oönskad musik. Ett par timmars tystnad är vad öronen och själen behöver. Sen kan tillvaron fortsätta, enligt planerna eller oplanerad...