Också ett svar
Ja och Nej är ett svar. Nej och Ja ett annat. Den förlorade sonen om någon minns honom från Bibeln mottogs med öppna armar när han väl kom hem efter sina eskapader. Då hade han levt i sus och dus, stulit och försnillat pengar, gjort sig omöjlig överallt, kanske skadat sina medmänniskor, bluffat och ljugit och dragit land och rike kring i fyllan och villan och kommer som en stackare tillbaka till de föräldrar han högmodigt vände ryggen åt när han gav sig iväg. Stora famnen, kyss på kinden, festmåltid på den gödda kalven, förlåtelse - det är vad som väntar honom. Medan den skötsamme brodern står i hörnet och ser under lugg på festligheterna och är uppriktigt förbannad och avundsjuk för all den uppmärksamhet hans bror får, medan han själv trälat och slitit utan knappt ett tack som belöning.
Vad ska vi göra med alla förlorade söner och döttrar som fått oss att gå brandvakt om nätterna, lurat oss, stulit, ljugit, bedragit, rymt, skrikit, svurit, slagit igen dörrar och suttit tvärförbannade i soffan med armarna i kors och struligt fräst: "Det har inte du med att göra! Det ska du ge fan i! Jag gör som jag vill! Jag sticker nu! " Vad ska vi göra? Det är svårt och bittert att ha sett sina planer och drömmar krossas som äggskal, svårt att vara sviken, bedragen, lurad och utnyttjad. Ska allt detta förlåtas och suddas ut? Nej och Ja. Det svåraste måste först passera medvetandet: Den tusenlapp du så generöst gav till missbrukaren förlängde dennes missbruk. Ett missbruk är som ett av rymdens svarta hål, det är omättligt, omätligt, det uppslukar allt, förintar allt. En sedel till och du är mer fiende än vän, mer kumpan än förälder. Det är inte mat och kläder du betalar - du ger pengar till alkohol och droger. Pengar är inte öronmärkta - de går till det som behövs mest, och i en missbrukares tillvarto är det drogen som betyder mest. Den betyder mer än du. Och allt annat.
Om du är en möjliggörare, dvs en som stöder med pengar, är du ett slags langare, du kunde lika gärna räcka fram en hela Explorer. Men han/hon är så duktig och lovar att inte göra så mer, försvarar du det hela med. Kanske, kanske inte. Det enda du kan kontrollera är dig själv. Förmodligen är du manipulerad och vet inte en bråkdel av de "fakta" som ständigt förändras. Sanningen är inte tredje part i ert förhållande. Den har flyttat hemifrån.
Om du har sett tydliga tecken på alkoholism hos din missbrukare, är det inte något som växer bort med åren. De växer - men inte bort. De ökar med åren och den som väntat i tio år utan åtgärder, har väntat förgäves, ytterligare tio år till ger heller inget resultat. Ingen kan passivt vänta ut en alkoholism eller ett annat drogbehov. Den sagan är bara en saga.
What shall we do with the drunken children? Den frågan har inte heller något enkelt svar, det finns ingen handbok att studera. Ska vi bulla upp med fest och fira eller ska vi låtsas om ingenting? Ska vi gräla eller berömma? Ska vi minnas eller glömma? Var och en måste ta ställning själv. Några saker man inte ska göra för en förlorad son eller dotter är: ge eller låna ut pengar, ljuga som skydd, försvara allt som en bodyguard, curla hela vägen fram till avvänjningskliniken, kräva eviga löften, skälla som en bandhund, hota, bjuda på välkomstdrink! Kommer en förlorad son/dotter tillbaka är det en underbar händelse, ett nuets lyckokast. Tag vara på det, men kräv inte framtiden på något. Den uppfyller bara sina egna planer, aldrig dina.
Vad ska vi göra med alla förlorade söner och döttrar som fått oss att gå brandvakt om nätterna, lurat oss, stulit, ljugit, bedragit, rymt, skrikit, svurit, slagit igen dörrar och suttit tvärförbannade i soffan med armarna i kors och struligt fräst: "Det har inte du med att göra! Det ska du ge fan i! Jag gör som jag vill! Jag sticker nu! " Vad ska vi göra? Det är svårt och bittert att ha sett sina planer och drömmar krossas som äggskal, svårt att vara sviken, bedragen, lurad och utnyttjad. Ska allt detta förlåtas och suddas ut? Nej och Ja. Det svåraste måste först passera medvetandet: Den tusenlapp du så generöst gav till missbrukaren förlängde dennes missbruk. Ett missbruk är som ett av rymdens svarta hål, det är omättligt, omätligt, det uppslukar allt, förintar allt. En sedel till och du är mer fiende än vän, mer kumpan än förälder. Det är inte mat och kläder du betalar - du ger pengar till alkohol och droger. Pengar är inte öronmärkta - de går till det som behövs mest, och i en missbrukares tillvarto är det drogen som betyder mest. Den betyder mer än du. Och allt annat.
Om du är en möjliggörare, dvs en som stöder med pengar, är du ett slags langare, du kunde lika gärna räcka fram en hela Explorer. Men han/hon är så duktig och lovar att inte göra så mer, försvarar du det hela med. Kanske, kanske inte. Det enda du kan kontrollera är dig själv. Förmodligen är du manipulerad och vet inte en bråkdel av de "fakta" som ständigt förändras. Sanningen är inte tredje part i ert förhållande. Den har flyttat hemifrån.
Om du har sett tydliga tecken på alkoholism hos din missbrukare, är det inte något som växer bort med åren. De växer - men inte bort. De ökar med åren och den som väntat i tio år utan åtgärder, har väntat förgäves, ytterligare tio år till ger heller inget resultat. Ingen kan passivt vänta ut en alkoholism eller ett annat drogbehov. Den sagan är bara en saga.
What shall we do with the drunken children? Den frågan har inte heller något enkelt svar, det finns ingen handbok att studera. Ska vi bulla upp med fest och fira eller ska vi låtsas om ingenting? Ska vi gräla eller berömma? Ska vi minnas eller glömma? Var och en måste ta ställning själv. Några saker man inte ska göra för en förlorad son eller dotter är: ge eller låna ut pengar, ljuga som skydd, försvara allt som en bodyguard, curla hela vägen fram till avvänjningskliniken, kräva eviga löften, skälla som en bandhund, hota, bjuda på välkomstdrink! Kommer en förlorad son/dotter tillbaka är det en underbar händelse, ett nuets lyckokast. Tag vara på det, men kräv inte framtiden på något. Den uppfyller bara sina egna planer, aldrig dina.
Kommentarer
Trackback