© Torrdockan

Annorlunda för mig. Vanlig för Felix. Vi hade bestämt att han skulle vaka in nyåret med oss, jag bjöd på en enkel nyårssupé och en magnum Pommac. Nyår är ingen festkväll med våldsamt drickande för mig. Det har den aldrig varit, inte ens när jag var aktiv alkoholist. Den brukar vara stilla och skötsam, oftast firad tillsammans med familjen och aldrig någonsin på ”lokal”. Jag tycker nyårsafton är en kväll för eftertanke och minnen. Jag var orolig att F skulle känna sig ensam och ledsen att vara för sig själv en kväll som den här.

Felix kom. Vi hade haft telefonkontakt och sms:at under dygnet som gått. Han ringde och frågade om han fick ta en ny flickvän med sig, Blanche. OK, det gick bra. Jag delade tre avocador på fyra, det gick utmärkt. Jag insåg omedelbart att han druckit. Han som varit så ångerfull, så ångestladdad och så förtvivlad över sitt återfall! Tre dagar hade han hållit sig nykter. Nu var han på G igen. Han ramlade omkull flera gånger, han skelade, talade högljutt, skrattade omotiverat, han gick ut ”för att köpa mer Pommac” och vi visste att han letade efter någonstans att få tag i öl. Han kom tillbaka efter en timme i värre tillstånd. Vi var chockade och knaprade på smågodiset på våra tallrikar. Blanche  tog hand om sin kavaljer, slet upp honom från divanen i arbetsrummet där han boat in sig, han arbetade länge med att få rätt sko på rätt fot, paret rann sen iväg för att ta taxi. 

Jag kände mig lättad, förhörde mig noga om Blanche hade någon att få hjälp av om situationen med en packad man som hängde som en trasa blev för jobbig. Hon lugnade mig. Blanche verkade vara en sansad, lugn och vettig person, helt kapabel att klara situationen. 

Besvikelsen blev mig nästan övermäktig. Jag tror Felix är för sjuk, för alkoholiserad för att klara av att hålla sig nykter någon längre tid. Han försöker, men klarar det inte. Han har inte nått sin botten, han har inte druckit färdigt. Han är sjuk, han är bortom hjälp, eller kan han ta sig tillbaka. Min egen nykterhet svajar till när jag ser honom. Jag vill inte dricka, ingen alkoholist vill egentligen dricka efter ett långt missbruk,  men det går inte att sluta. Det går inte på egen hand. Trots att jag vet att det inte hjälper att säga: Sluta! till en alkoholist, kände jag mig som en sträng lärarinna när jag talade med F. Han är den ende som kan bestämma över sitt liv. Han måste säga sig själv att han är alkoholist och att han inte kan hantera alkohol och att han inte kan hantera sitt eget liv. Sen måste han söka hjälp och ta emot den. 

Det blev en annorlunda nyårsafton. Det är någon timme kvar av 2005. Jag drack inte alkohol under det året. Jag vill inte dricka mer. Jag lovar ingenting för evigt. Jag lovar bara att jag inte ska dricka 24 timmar i taget, en dag i sänder. Det löftet kan jag hålla.

Jag heter Rakel, jag är alkoholist. Jag slipper dricka alkohol numera. Jag skålar in 2006 i Pommac. Jag ber om kraft att vara nykter en dag i sänder. Gott nytt, krytt år önskar jag alla bloggare!

Det gör du säkert. Alla känner en Totte. Han kan vara lite udda, blyg och ensam och utan framgång hos tjejer. När han druckit blir han stor, skränig och ful i mun. Då vågar han vad han annars inte vågar. Han får ingen framgång hos tjejer nu heller. Så han dricker ännu mer. Till slut ligger han slocknad i ett hörn någonstans. När han vaknar är festen för längesen över. Bara något enstaka par vänslas i soffan. Totte får vackla ensam iväg, vart han ska ta vägen vet varken han eller någon annan. 

Totte är den där som alltid hänger med, alltid vill dricka, alltid blir lika full. Det är han som blir nobbad, som tänder eld på halmbocken, som somnar före tolvslaget på nyårsafton, som står och pinkar i gathörnet, som skämmer ut sig på krogen. En typisk Totte finns bra beskriven i filmen Black Jack. Varje generation frambringar nya tottar. Sen man mätte brännvin i stop har tottarna funnits. Så länge det finns alkohol kommer det nya tottar i krogkön. 

En del tottar blir helt vanliga karlar med tiden. De skaffar fru och barn och dricker inte så ofta och så häftigt längre. De balanserar sitt drickande skickligt och livsfarligt, gör bara övertramp enstaka gånger. Andra tottar drar in fru och barn i sin brännvinsdoftande verklighet, om de har fru och barn kvar tillräckligt länge. En del tottars fruar får nog av fyllot ganska snabbt, andra härdar ut och varje gång när Totte säger att han ska sluta dricka går de på bluffen. De öppnar sin famn och tar emot sin snorande, hulkande bakfulle hjälte varje gång efter ett fylleslag. 

Andra tottar träffar en Totta, och då kan det gå riktigt illa. Snabbt. För Totte och Totta super ikapp vid köksbordet och sen börjar de gräla och sen blir det slagsmål. Nyktra och friska karlar slår inte sina kvinnor. Galna och fulla karlar kan slå kvinnor och barn. Det har de gjort sen Raskens tid och längre tillbaka. 

När Totte vinglar omkring på stan och hotar folk, skriker fula ord och bär sig illa åt, är det svårt att komma ihåg att han är sjuk. Han är alkoholist och alkoholism är en sjukdom. Den enda sjukdom där de drabbade om de inte skrattas åt i stället hånas, föraktas, skylls för att ha dålig karaktär och stöts ut ur gemenskapen.  Alkoholism gör den sjuke så frånstötande, otrevlig, rentav så äcklig att medmänniskorna ryggar tillbaka. Även lätt berusade tottar är impopulära. Det känns inte trevligt med svettiga, stirrande, påstridiga tottar som hänger vid bardisken och pratar strunt och tror att de är oemotståndliga.  Om alla uppför sig som tottar och tottor är det lättare. Då finns ingen koll alls.

Känner du Totte? Det gör du säkert. Alla känner Totte, men till sist känner inte Totte någon alls. Då har han ingen annan vän än flaskan och så polarna på bänken förstås. Så länge de hänger med.

Tjenare, jag heter Totte. Jag är pank, utfattig, hemlös, saknar familj och vänner. Jag är ingen alkis, jag har bara haft lite otur. Jag lovar att jag aldrig ska dricka mer. Det här är min absolut sista fylla! Tro mej!

Se opp därnere! Nu kommer han! När vi satt på bryggan om  somrarna och åt sillunch tog vi oss en liten jäkel, eller en pilleknarkare, en jamare, en geting eller vad vi nu valde att kalla suparna. Solen glittrade i glasen, ölet skummade vackert, allt var bara så underbart det kan vara en svensk sommardag. Vi skålade, sjöng och drack, man kan väl inte äta sill utan en nubbe till? Ingen kom på den idén. Åtminstone skulle det finnas öl, massor av öl. Alla trivdes, alla njöt. Det fanns inte ett moln på himlen, vare sig bokstavligt eller i verkligheten. Det var sommar och semester, inget jobb att gå upp till dagen efter. Vi kunde sitta kvar på bryggan hur länge vi ville. Vi kunde knäcka ett par flaskor rosévin medan aftonsolens varma strålar gjorde vinglasen gnistrande som rubiner. Livet var härligt, en fest. Folk kom och gick, vi hade öppet hus, gästfriheten hade inga gränser. Det var gille hela långa semestern. Varje dag. Varje kväll.

När jobbet började skulle det bli mera ordning, vi skulle inte dricka så mycket eller så ofta, försöka ha en vit månad för att lugna ner kroppen. Jag hade kanske ett par vita dagar, sen började jag känna mig sugen på lite vin. Numera kunde jag svepa en hel flaska på egen hand. I början när jag drack räckte det med ett glas, sen var jag nöjd och lite lagom lullig. Nu stod jag pall för en flaska och mer, en helkväll på fest brukade jag hänga med från första drinken, över snapsen till förrätten, rödvinet till oxfilén, portvinet till efterrätten och avecen till kaffet. Som avec dög inte längre punsch eller baileys, konjak skulle det vara eller whisky. Jag hängde med. Sen blev det ett par gin och tonic och till vickningen var jag beredd att häva en kall öl och ta en liten  nubbe. Jo, jag hängde med. Samtidigt rökte jag som en skorsten, på en fest kunde det gå åt ett par askar cigarretter. Tyvärr blir man så dålig av att röka! På morgonen kändes det inte alls bra. Några glas vatten och en treo, vips var jag bra igen. Ingen fara! Jag klarar det här. Några minnesluckor hade jag tyvärr inte haft. Jag kom mycket väl ihåg vad jag sagt och den där pinsamma scenen i hallen med Totte, som jag annars aldrig observerade. Vi var lika fulla båda två och stod och vajade i någon slags clinch. Fy fan, jag ska aldrig dricka mer! Nu får det verkligen vara slut.

Jag kände mig äcklad och chockerad över hur vulgärt jag kunde bete mig när jag hade druckit. Jag, en ordentlig, framgångsrik yrkeskvinna med en gedigen skolutbildning och på sitt sätt en lysande karriär, ordnat vackert hem, en bra man med hög inkomst, sommarstuga, bil, båt, hund, ungar och stort umgänge. Jag blev äcklig och lallig, jag dansade närgånget, jag flamsade och gjorde mig till, jag betedde mig som en slampa, kom hemraglande på nattkröken och hade svårt att betala taxin, snubbla till porten och komma uppför trapporna. Nej, nu måste det ta ett slut. Jag är en viljestark människa, jag lyckas med det jag föresätter mig. Det måste gå att dra ner på drickandet. Jag var övertygad om det.

Det var en lång väg full med fallgropar och hinder framför mig innan jag nådde min botten. Se opp därnere! Nu kommer hon!

Inte ens när jag var aktiv som alkoholist tyckte jag att nyårsskålandet var någon bra idé. Börja ett nytt år med att dricka! Det kändes fel att hålla sig vaken för att slurpa i sig en skvätt skumpa och sen inte orka mycket mer. När millennieskiftet kom hade jag varit nykter i nästan två år. Jag blev nykter i rena skräcken för vad jag upplevde på Danderyd bland andra alkoholister. Där kom in folk som låg på golvet som pepparkaksgubbar på en plåt. I rökrummet var det en samling trashankar som satt och sög på fimpar. Jag bestämde mig för att sluta dricka. Jag visste inte då att en alkoholist inte har egen kraft, att ett löfte om ”aldrig en droppe mer” inte kan infrias om man tar det första glaset. En alkoholist är hjälplös inför sin sjukdom precis som en som har cancer. Man kan inte bota sig själv. Alla trillar dit förr eller senare om de inte får hjälp utifrån. Envishet räcker inte. Löften håller inte. 

Jag frågade en läkare hur de skulle göra när alla tonåringar som börjat dricka så tidigt i livet kom in på kliniken. Hon tittade på mig: De är redan här, sa hon. Vi har en hel avdelning med tonåringar här ovanför. Och hon gjorde en  gest mot taket.

Jag tyckte att det var för snopet att fira det nya millenniet med annat än en fin champagne. Jag tänkte att ett glas av den alkoholsvaga drycken inte kunde skada mig. Dagen efter skulle jag fortsätta mitt nyktra liv, inte tal om  annat.

Försök att släcka en eld med bensin! Det där enda glaset champagne som jag högtidligt höjde i sällskap med man, barn och barnbarn väckte den slumrande alkisen inom mig. Jag började så smått att dricka ett glas vin då och då, men eftersom alkoholism är en progressiv sjukdom nådde mitt behov av alkohol och mycket alkohol snabbt sin gamla nivå - och översteg den dessvärre snabbt. Det räckte snart inte med det vanliga vinet, jag var tvungen att dricka starkare varor för att nå den effekt jag ville ha, nämligen att döva min ångest, döva mitt samvete, få mig att vaggas in i falsk trygghet. Mer sprit var den enda medicin jag kände till. Snabbt var jag långt förbi möjligheten att sluta dricka igen. Jag hade inte kraft, inte vilja, inte mod att sluta dricka och stänga kranen till vinflödet eller skruva på kapsylen på whiskybuteljen. Jag blundade och drack. Det var nog inte så farligt.

I morgon ska jag vaka in 2006. Min andra nyktra nyårsnatt efter mitt återfall. Jag heter Rakel, jag är alkoholist. Pommac går bra. Tack, jag tar gärna ett glas till. Skål!

Mercedes är oerhört vacker. Hon skulle pryda vilket tidningsomslag som helst. Hon skulle kunna gå på catwalken och stoltsera med vackra kläder. Dockansiktet är välmejkat, stilla. Tänker hon? Kan hon röra sig? 

Jag heter Mercedes, jag är alkoholist, säger detta söta barn. Hon är så långt borta från fyllot Rulle på bänken som man kan tänka sig. De råkar bara ha samma nedbrytande sjukdom.

Jag började dricka när jag var tretton, berättar Mercedes. Nu är jag 23. Tio års drickande har inte satt några spår. Hon har haft tur. Men själen är skadad. Hon har varit nykter i fyra månader. Det är noll i jämförelse med tiden hon varit aktiv alkoholist. Det blev för många drinkar, det blev för mycket vin, för många taxiresor hem till nya bekanta, för många dimmiga nätter och för många mornar att vakna i främmande sängar. Eller hemma med en främling vid sidan, en som luktade illa, var orakad och rufsig och som sa: Jag ringer, när han omsider slank ut genom dörren som en skamsen hund.

Jag heter Mercedes. Jag är alkoholist, säger det vackra barnet. Hon har insett något som inte många av hennes festande kompisar har gjort. Hon bekänner att hon känner sig ensam. Alla vänner och bekanta sitter på krogen och dricker och drar stan runt för att hitta nya vattenhål. Vattenhål! Om det är något som inte serveras där är det bara vanligt vatten! Mercedes sippar på sin Loka med citron. Känner sig ensam och utanför drickandets glada gemenskap. Jag måste skaffa nya vänner, säger hon. Det är svårt att sippa Loka medan de andra skålar och blir mer och mer högljudda. 

Mercedes, du mitt söta barn, du har lång tid framför dig med att kämpa mot din sjukdom. Du kan aldrig ta ett glas, du har massor av frestelser framför dig. Ta en dag i taget, kära du. En dag i taget. Lova inte mer än 24 timmars nykterhet åt gången. Det är ungefär vad en alkoholist kan lova utan att gå till överdrift.

En dag i taget.

Felix ringer från snöstormen. Han har inte tillräckligt varma kläder så han huttrar. Rakel, säger han, drick aldrig mer! Gör det inte. Jag mår så jävla illa, jag har inte sovit. Rullat runt i sängen, svettats, bytt lakan flera gånger. Jag är på väg för att fixa några papper.

Felix har spritt sina tillhörigheter över stan. Kläderna - han hade en flott garderob - har han glömt kvar, gett bort, slängt. Tillhörigheterna har han i ett par flyttkartonger. Den ena står i mitt förråd och innehåller i stort sett bara skräp. Han söp bort sina pengar, nu har han skulder till alla han känner. 

Ryck upp dej, ta dej i kragen, sluta dricka, ta tag i ditt liv, kan du inte dra ner på drickandet, det är väl bara att sluta. Replikerna har vi alla hört, vi som inte lyckas dricka som ”normala” människor. Vi alkoholister som inte kan sluta dricka när vi väl har börjat.

Nej, vi sitter inte på parkbänkarna. Vi är mitt ibland er. De som sitter på parkbänkarna och ligger i trappuppgångarna är de som är döende i denna sjukdom som ingen läkare kan bota. De är i sista stadiet av alkoholism. Alla spärrar har släppt, alla skyddsmurar är raserade, avgrunden är öppen. Nästa vinter finns de kanske inte mer. Då är det ett nytt gäng där på sin sista förödmjukande station. Vi andra fungerar fortfarande, arbetar, har bostad, hem, familj, pengar.  Du har oss helt nära.

Felix befinner sig nånstans mellan det totala kaoset och det välordnade livet. Han försöker, beslutar sig för att sluta, han lever nykter någon månad, ett par veckor, kanske ett halvår. Sen är han där igen. Återfallet öppnar portarna till ett helvete, snäppet värre än det förra. Nu går han i lätta skor, sommarjeans och tunn jacka i snöstormen för att prata med det ”sociala”. Det är ingen idé att säga till honom: Drick inte mer!

Han vet det, han vet. Och ändå dricker han. Han är alkoholist. Han kan inte sluta av egen kraft. Han kan inte rycka upp sig, ta sig i kragen, dricka som folk. Av egen kraft kan han inte sluta. Det kan ingen alkoholist, så sluta säg: Ryck upp dej! Ta dej i kragen! Du kan väl dricka lite mindre!

Felix förebrår sig själv. Han hatar sig själv. Han går och gråter av ilska och sorg över sina bortsupna år, sin bortsupna juldag med familjen. Ändå startade han med en sexpack folköl på julaftonens kväll, fortsatte till krogen, träffade andra med samma sjukdom, hamnade i ett vodkaflöde i en förort, satt och sov i ett hörn, pank, full och sorglig. Ryck upp dej, för fan!

Normala människor sägs kunna hantera alkohol. De avbryter sitt drickande i tid och går hem från festen medan de fortfarande är kapabla till det. Jag kan inte dricka som ”normala” människor. Inte för att jag vet hur normala människor dricker för jag tycker alla blir fulla och lalliga under en våt kväll. 

Jag kan aldrig mer dricka alkohol. Gör jag det tappar jag kontrollen över mig själv och  mitt liv. Igen. Den där lilla drinken på fredagen, champagnen till nyår, snapsen till sillen, ölet på uteserveringen i solskenet, det vita kylslagna vinet, rosevinet som glittrar så vackert i solen, det fylliga rödvinet till oxfilén - jag måste avstå det. Jag har en sjukdom som heter alkoholism. Det finns ingen bot för den. Tar jag ett glas kan jag inte sluta dricka. Mitt vett försvinner, jag pratar en massa strunt, skrattar för högt, flirtar, jag bär mig åt som en slampa, en galning, jag ramlar omkull i fyllan, jag vet inte var jag är, jag vaknar i fel säng, jag hittar inte hem...

När jag hade haft det så en period, började jag dricka ensam. Hemma. Då hade jag nära till sängen, men ofta somnade jag i soffan eller sittande vid arbetsbordet. Vaknade ruggig och nerkyld i vargtimmen. Jag tröstade mig med att ingen visste något. Det var en hemlighet jag hade. Ingen fick någonsin ana att jag drack för mig själv i smyg. Det var ett helvete att släpa hem allt vinet. Jag vägde tomglasen en gång. Den tyngsta flaskan vägde 600 gram! Jag släpade flaskor mest varje dag. Hade jag inget vin hemma blev jag rastlös. Jag vågade inte möta kvällen och natten utan alkohol. När klockan närmade sig stängningsdags rusade jag till Systemet och handlade några flaskor. I rena paniken började dricka innan jag ens fått av mig ytterkläderna.

När lådvinet slutligen kom till Sverige jublade jag! Tre liter vin i en kartong, inga flaskor som skramlade, inga tunga tomglas! Jag ansåg att det var en lysande produktutveckling, framtiden såg bra ut. Boxarna hade till och med handtag att bära i. Jag behövde inte göra mig av med klirrande tomglas. Jag bara knycklade ihop papperskartongerna och slängde dem i sopnedkastet. 

På något underligt sätt blev det svårt att hålla koll på mängden vin. Den präktiga trelitersdunken kunde plötsligt vara tom! Det syntes inte på utsidan, det kom som en total överraskning första gången det hände och jag stod där med en sladdrig plastpåse med några skvättar i vecken. Med sax klippte jag upp påsen och klämde ur de sista dropparna. Sen var det slut. Detta var en obehaglig överraskning för jag var inte färdig med drickandet för kvällen. Nästa gång var det bäst att köpa två boxar för säkerhets skull. Att ”krana” vin var trevligt och bekvämt. På helgerna kunde jag börja tidigt på dagen, boxen stod bra till i köket och jag tog en påfyllning i glaset varje gång jag gick förbi. 

Att jag lekte med något farligt var jag inte helt medveten om. Det började krypa några funderingar om alkoholism i hjärnan, men jag slog bort de tankarna kvickt. Äsch, jag drack bara vin, det gjorde alla. Jag drack inte mer än Birgitta eller Eva. Vi var inte alkoholister, vi kunde sluta när som helst. Jag hade full kontroll och när jag sa det högt för mig själv skrattade jag: ”full” kontroll, det lät vitsigt. När jag gick förbi spegeln i hallen skålade jag med mig själv: Skål då fyllkaja!

Jag ryste när jag såg ”slöddret” på bänkarna. Stackars alkoholister, så tragiskt. Varför tar de sig inte i kragen, varför rycker de inte upp sig och behärskar sig och sitt drickande? Varför slutar de inte och börjar leva ett nyktert liv? Varför uppför de sig inte som normala människor?

Att dricka ensam var otänkbart för mig. Det var onaturligt, skumt. Till slut, efter många år, drack jag nästan enbart ensam, det var ensamheten som gjorde att jag kunde ta ut svängarna, dricka utan att någon kontrollerade eller kommenterade. Jag och vinet. Det var sällskap nog. 

Jag har alltid tyckt om att vara på fest, att fira olika saker, att glamma och skoja och äta och dricka med glada människor. Jag var den gladaste av alla. Varje tillfälle att ordna fest eller att fira något såg jag fram mot. 

Jag surfade på en jättevåg av vin, vi drack vin vid varje möte, varje middag, varje kväll. Alla blev småfulla, det kändes tryggt och trevligt. Medan sista vinflaskan tömdes diskuterade vi fortfarande livets gåtor. Alla var vänner, vi kramade varandra, sade fåniga saker, tog taxi hem och sov ruset av oss. Ingen av oss var alkoholist. Det var gubbarna som satt på muren utanför systemet på Vikingagatan som var alkisar. Inte vi. Vi skötte jobbet, hade hem och familj, god ekonomi. Vi var intellektuella, diskuterade världsfred, miljförstöring, konstriktningar, litteratur och kärleksrelationer. Vi valde fortfarande goda vinsorter, kallade det för vinprovning, och blev lika småfulla efter en sån kväll. Allt var bekymmerslöst. Eller var det inte det?

Mornarna var inte särskilt kul. Törsten var olidlig. Halsen kändes som en ut- och inkrängd igelkott. Jag drack litervis med kranvatten, tog en treo, gick till jobbet. Jag sjukskrev mig aldrig. Det var inte tal om det. Det fanns inget skäl att sjukskriva sig. Aldrig. 

Hemma delade vi noga på en flaska vin. Millimetermått kallades rättvisa. En del kvällar räckte det inte med en flaska, vi öppnade en till. Barnen sov. De såg oss aldrig dricka. På något sätt hörde drickandet till en hemlig tillvaro, det var inte barntillåtet. När vi hade fest hemma, sov barnen över hos farmor. De skulle inte se oss och våra vänner berusade. 

Vi var inte alkoholister. Vi hade fina yrken, god ekonomi, ett vackert hem, framgång, lycka. Lycka? Nej, det hade vi inte. Tillsammans skapade vi en smula värme och lycka när vi delade på en flaska gott vin på fredagskvällen. Det hjälpte oss att överse med att det fattades något i livet. Det fanns ett hålrum, ett vakuum, men om man arbetar hårt och låtsas framgångsrik och lycklig kan man lura sig själv och omvärlden i många år...

Alkoholister är gubbar och käringar i A-laget. Gänget på Odenplan är alkisar. Det syns och hörs på långt håll. Folk som dricker vin hemma i värmen i skinnsoffan är inte alkoholister. De är möjligen storkonsumenter, men alkoholister? Nej, så kan det inte vara. Tyckte jag. Jag hade kontroll. Jag kunde sluta dricka när jag ville. Jag tog gärna en vit vecka, även om det kändes lite trist efter ett par dagar. För mig var det ingen match att sätta korken i flaskan. Dessutom drack jag bara vin, det gör alla i södra Europa varje dag. Nu hade vi kontinentala vanor i Sverige och man kunde slinka in överallt och ta ett glas vin. Jag heter Rakel, jag är inte alkoholist, absolut inte!

Felix vill inte dricka men han gör det ändå. Han kan inte förklara den impuls som gjorde att han ryckte åt sig en sexpack folköl på Ica på julaftonen för att han trodde att han skulle kunna dricka ur burkarna lugnt och sansat och få dem att räcka hela dagen.

Efter en öl blir han näranog galen och vill bara ha mer, mer. Det räcker inte med öl, han måste ha starkare varor. Ringer gamla kontakter. Det finns gott om folk som har stora förråd hemma, särskilt inför varje helg. De vet att kunderna finns, dyker upp vid vilken tidig timme som helst. Trappuppgången fylls av darrande, vingliga, välskräddade män eller trashankar, högklackade damer med välmanikurerade naglar eller sunkiga tjejer i hemmadresser, personer som måste ha sprit. Måste. Måste. Det behövs inte ens pengar. Man kan byta en kamera, en cd-spelare, en halskedja eller en julklappsbok mot sprit. Hur mycket man får beror på varans beräknade värde och hur stor möjligheten är att spritlangaren i sin tur kan byta tillbaka varan mot pengar.

Det är aldrig några problem att skaffa sprit. Tiderna är visserligen något sämre nu för langarskrået än tidigare då Systemet hade lördagsstängt. Då blev det fart på kommersen redan efter sena Rapport på fredagskvällen. En alkoholist kan aldrig riktigt beräkna sin konsumtion. Spriten tar alltid slut fortare än beräknat. Flaskan är tom. Förrådet innehåller enbart tomglas. En skvätt vermouth är allt som finns. Vinalkisarna klipper hörnet av boxens plastpåse och kramar ur den sista droppen. Sen är det dags att vingla ut, ta en taxi, besöka en langare eller gå på krogen om pengarna räcker. Och pengar till alkohol finns alltid. Om inte kan man låna, panta, stjäla.
 

Felix förstår inte, kan inte analysera, vet inte någon förklaring till varför han dricker. Han försöker sluta, han lovar, han ber, han ger heliga löften och svär vid allt han älskar att sluta dricka. Varje gång misslyckas han. Varje gång vaknar han upp och gråter, skäms, drar sig undan, ibland skäms han så att han fortsätter dricka. Varje gång tar det längre och längre tid att vakna upp. F fungerar inte utan alkohol. F fungerar inte med alkohol.

 
Vi talas vid på mobilen, byter några sms. Jag känner också suget. Jag vet att jag inte kan dricka, jag är allergisk mot alkohol. Jag kan inte ta det första glaset, för det är inte första glaset ur en flaska, det är första glaset av en ocean! Börjar jag dricka, kan jag inte sluta. Jag heter Rakel, jag är alkoholist.

Ågren, en berömd person som dyker upp efter en fest som varit och varat för länge. Ökentorka i halsen, huvudet fyllt med bomull, röster som ekar, minnesluckor, gud vad sa jag? Vad gjorde jag? Hur kom jag hem? Varför stannade jag så länge? Spydde jag? Fy fan, jag ska aldrig mer dricka.

Ett omöjligt löfte. Den som fastnat i alkoholen kan inte sluta av egen kraft. Det är en hopplös kamp, man måste ha hjälp. Det sitter långt inne att erkänna att man är alkoholist. Alkoholist! Det är dom där gubbarna på bänken som är alkoholister. Jag har jobb, bostad. vänner, ganska gott om pengar och jag sköter mitt jobb. Tror jag. 

Nästa gång ska jag bara dricka två glas och klockan tio ska jag lämna festen. Jag lovar! Två glas blir tre, fyra, oräkneliga. Klockan är plötsligt halv ett, de flesta har gått och de som är kvar är alla lika intresserade av att tömma de sista dropparna i alla flaskor. Helt ofattbart är klockan halv tre, alla sluddrar och slumrar, det är bara att försöka få tag i en taxi och i morgonkylan försöka ta sig hem. Nästa gång ska jag absolut inte dricka mer än två glas. Repris. Repris. Fattar jag att jag är alkoholist? Ja, innerst inne. Men vem vill erkänna det? Hej, jag heter Rakel, jag är alkoholist.

Jag sms:ar och frestar med julmat. Jag anar hur Felix känner sig. Han har bjudit hem Ågren till sin enkla bostad. Kylskåpet innehåller en bit ost och lite Bregott. Felix orkar inte. Han behöver tid för att skaka av sig Ågrens sällskap. Han känner sig rutten, svekfull, omöjlig, äcklig, falsk och ohederlig. Världen är besviken på alkoholisten Felix. Han svettas av ångest och kranvattnet smakar dy. I morgon ska han komma. Alkoholister är ena jäkla manana-gubbar! Allt ska ske i morgon, inte i dag. Tomorrow. Tja, vi får se vad som händer då. Felix lovar ringa i kväll. 

Han sover oroligt, vrider sig bland kuddarna, jag har lagt över honom en filt. Jag har svårt att komma till ro, sitter i köket och löser korsord medan annandagen börjar gry utanför. Han skulle åkt hem till mamma, men biljetten ligger i hans lägenhet och avgångstiden är passerad för länge sen. Några hundralappar till åt skogen. 

Han vaknar och ska genast åka hem. Jag har för säkerhets skull textat en lapp och tejpat vid ytterdörren: Åk inte utan att säga adjö! Vi sitter i stora rummet och pratar. Jag börjar gråta och han tröstar mig. Allt känns så hopplöst. Hur gick det till? Vad tänkte han på? Han tänkte inte alls. Han skulle köpa snus på Ica och så ryckte han till sig en sexpack folköl. Han blev full direkt. Sen då? Sen minns han inte mycket mer, han var nånstans i Skärholmen. Skärholmen? Gud, vad kostar en taxi därifrån!

Tänkte du inte? Nä. Fattade du inte konsekvenserna. Ä, jag ville testa. Jag kanske är den där obotlige, den som inte fattar. Jag får lust att säga: Håll käften och var inte en sån idiot. Men jag säger inte det. Jag suckar och han håller om mig när jag gråter. Han ska gå på möte. Hej! Jag heter Felix, jag är alkoholist.

När han gått ringer jag Maria. Hon och jag kommer överens om att betrakta det här som ett missöde, ett fel i hanteringen. Vi ska glömma alltsammans. Som om det går att glömma alla brutna löften, alla försök, all bön och botgöring. Vi tror varje gång på det han säger. 

Felix ringer inte om morgonen som han brukar. Jag sover länge, det är skönt med en juldag som börjar nyktert. Den andra i mitt vuxna liv, alla andra har varit tunga av bakrus och matorgier. Jag vaknar sent, ringer genast för att höra om hur vi ska lägga upp dagen. Jag har handlat julmat. Felix är ständigt pank och hans torra skinksmörgås tyckte jag skulle ersättas med en jultallrik. Min hemlagade sill, en god paté med cumberlandsås och gurkor, rödkål till skinkan och en härlig Janssons frestelse.

Jag får inget svar på mobilen, jag ringer och ringer. Misstanken slår ner i mig. Nej, det är omöjligt! Han var så säker. Han hade ett mål, han skulle inte dricka mer. Inte i dag, inte i morgon, förhoppningsvis inte mer...

Hade han inte klarat av att fira julafton ensam, hade han fått en impuls att ta det ödesdigra första glaset eller kanske som i hans fall - den första burken. Genom mitt huvud drar bilder av sexpack med folköl, alltid tillgängliga när Systemet var stängt. Men inte skulle han riskera den underbara dagen då vi skulle leka släkt och familj och äta jultallrik och bygga julkrubba med Daisy. Dagen då vi skulle glömma alla de hemska sommarnätterna då ingen visste var han fanns, höstnätterna då han pank och förvirrad vandrade omkring på gatorna utan att ha någonstans att ta vägen. Vi skulle leka jul, vara helt normala som vilken liten släkt som helst. Jag som låtsasfarmor till lilla Daisy, som har ett eget rum i mitt hjärta.

Maria ringer någon timme senare. Felix har druckit. Jag börjar gråta. Han träffas inte på mobilen. Inget svar. Jag skickar ett par förbannade sms, jag är arg, min vrede kokar inuti. Jag kallar honom ”torskskalle”. Han har torskat, han har snubblat på mållinjen. Han är inte klok, jag ska minsann... Hela jag skummar av vrede och besvikelse, tills jag lugnar ner mig och inser att min ilska hjälper ingenstans. Jag besinnar mig. Har några samtal med hans riktiga familj, alla är oroliga.

Jag ringer och ringer. Till slut får jag svar. En sluddrig röst, sorl i bakgrunden. Första samtalet har ingen effekt. Ta taxi, åk hem! Har du pengar?

Ett par samtal senare får jag svar igen, nu verkar han redigare. Jag skriker för att överrösta larmet i hans miljö. Var är han nånstans? Sitter han i sunkig kvart? Har du nycklar? Mm. Har du bankomatkortet? Mm. Jag sätter in taxipengar via internet. Mm.

Någon timme senare ringer det på min dörr. Min dörr? Han skulle åka hem. Därutanför står han, svettig och rufsig, omtöcknad, djupt ångerfull, gråtande. Han slänger sig på sängen i gästrummet. Han vill bara sova. Det är juldagens kväll. Jag ringer hans familj och berättar var han är. 

Vi ska träffas tillsammans med Daisy och flickans mamma, Maria. Hon har tagit avstånd, träffat en annan, börjat om sitt liv. För Daisys skull håller de färgen. Felix har tagit återfall hur många gånger som helst. Egentligen är det inte återfall. Han har aldrig slutat, bara gjort korta pauser. Han har supit sen han var fjorton år. Aldrig haft längre nykterhet än tre månader. Sista vurpan varade hela sommaren. Då tog han också amfetamin och injicerade för första gången. Han fyllde 32 i somras. Han blir aldrig vuxen, han är ett barn utan ansvar.

Felix lever i drömmarnas värld. Han talar om framtiden, det förflutna, aldrig om nuet. Han ska bli författare, berömd, han ska studera, han ska resa, han ska skaffa pengar, han ska leva ett normalt liv. I morgon ska han göra allt. Aldrig just nu. I dag måste han vila, sova, tänka, städa i sin andrahandslägenhet, ringa på mobilen, träffa en nittonåring han träffat på krogen., sms:a fördettingar, kompisar, alla. Men han ska inte börja med sitt liv. Det ska han göra i morgon eller någon annan dag.

Det är juldagen. Vi har bestämt att träffas hemma hos Felix. Han har städat, pyntat, han har julfint. Vi talas vid flera gånger. Vi byter några sms. Jag firar jul med släktingarna. Jag vet att han är ensam och jag ger flera livstecken ifrån mig under julkvällen. Han svarar. Han skriver: Jag är lugn. Jag är stor pojke nu. Jag svarar: Ibland är du en stor pojke :-)

Jag gör i ordning några julklappar när jag kommer hem. Väljer ut fina foton som jag tagit av Daisy. Jag ramar in dem som julklappar han ska få. Julkrubban med robusta träfigurer ska vi bygga upp tillsammans, Daisy är underbar, hon skrattar med hela kroppen när hon är glad. Vi längtar alla till juldagen då vi ska vara samman och leka släkt och familj. Då ska vi inte längta efter alkohol, då ska vi inte tänka en tanke på snaps och glögg, fradgande öl och mumma, konjak och drinkar! Jag är också alkoholist. Jag har druckit i decennier, mitt liv var en båt som seglade i ett hav av rödvin. Tills jag kapsejsade och höll på att gå till botten.

Min nuvarande nykterhet är drygt ett år gammal. En ettåring som just lärt sig stå fast med stöd, ”stå lull” är inte här ännu, inte att gå själv heller. Jag behöver stöd, hjälp, tröst, jag är konvalecent med en fruktansvärd sjukdom rasande i kroppen. Nästa glas står bara en armslängd bort, den innehåller ett dödande gift. En alkoholist kan inte sluta dricka efter det första glaset, det måste bli ett till och ett till och ett till...

Välkommen till min nya blogg!