© Torrdockan

Mercedes är oerhört vacker. Hon skulle pryda vilket tidningsomslag som helst. Hon skulle kunna gå på catwalken och stoltsera med vackra kläder. Dockansiktet är välmejkat, stilla. Tänker hon? Kan hon röra sig? 

Jag heter Mercedes, jag är alkoholist, säger detta söta barn. Hon är så långt borta från fyllot Rulle på bänken som man kan tänka sig. De råkar bara ha samma nedbrytande sjukdom.

Jag började dricka när jag var tretton, berättar Mercedes. Nu är jag 23. Tio års drickande har inte satt några spår. Hon har haft tur. Men själen är skadad. Hon har varit nykter i fyra månader. Det är noll i jämförelse med tiden hon varit aktiv alkoholist. Det blev för många drinkar, det blev för mycket vin, för många taxiresor hem till nya bekanta, för många dimmiga nätter och för många mornar att vakna i främmande sängar. Eller hemma med en främling vid sidan, en som luktade illa, var orakad och rufsig och som sa: Jag ringer, när han omsider slank ut genom dörren som en skamsen hund.

Jag heter Mercedes. Jag är alkoholist, säger det vackra barnet. Hon har insett något som inte många av hennes festande kompisar har gjort. Hon bekänner att hon känner sig ensam. Alla vänner och bekanta sitter på krogen och dricker och drar stan runt för att hitta nya vattenhål. Vattenhål! Om det är något som inte serveras där är det bara vanligt vatten! Mercedes sippar på sin Loka med citron. Känner sig ensam och utanför drickandets glada gemenskap. Jag måste skaffa nya vänner, säger hon. Det är svårt att sippa Loka medan de andra skålar och blir mer och mer högljudda. 

Mercedes, du mitt söta barn, du har lång tid framför dig med att kämpa mot din sjukdom. Du kan aldrig ta ett glas, du har massor av frestelser framför dig. Ta en dag i taget, kära du. En dag i taget. Lova inte mer än 24 timmars nykterhet åt gången. Det är ungefär vad en alkoholist kan lova utan att gå till överdrift.

En dag i taget.