© Torrdockan

Han sover oroligt, vrider sig bland kuddarna, jag har lagt över honom en filt. Jag har svårt att komma till ro, sitter i köket och löser korsord medan annandagen börjar gry utanför. Han skulle åkt hem till mamma, men biljetten ligger i hans lägenhet och avgångstiden är passerad för länge sen. Några hundralappar till åt skogen. 

Han vaknar och ska genast åka hem. Jag har för säkerhets skull textat en lapp och tejpat vid ytterdörren: Åk inte utan att säga adjö! Vi sitter i stora rummet och pratar. Jag börjar gråta och han tröstar mig. Allt känns så hopplöst. Hur gick det till? Vad tänkte han på? Han tänkte inte alls. Han skulle köpa snus på Ica och så ryckte han till sig en sexpack folköl. Han blev full direkt. Sen då? Sen minns han inte mycket mer, han var nånstans i Skärholmen. Skärholmen? Gud, vad kostar en taxi därifrån!

Tänkte du inte? Nä. Fattade du inte konsekvenserna. Ä, jag ville testa. Jag kanske är den där obotlige, den som inte fattar. Jag får lust att säga: Håll käften och var inte en sån idiot. Men jag säger inte det. Jag suckar och han håller om mig när jag gråter. Han ska gå på möte. Hej! Jag heter Felix, jag är alkoholist.

När han gått ringer jag Maria. Hon och jag kommer överens om att betrakta det här som ett missöde, ett fel i hanteringen. Vi ska glömma alltsammans. Som om det går att glömma alla brutna löften, alla försök, all bön och botgöring. Vi tror varje gång på det han säger.