Ryck upp dej, för fan!
Felix ringer från snöstormen. Han har inte tillräckligt varma kläder så han huttrar. Rakel, säger han, drick aldrig mer! Gör det inte. Jag mår så jävla illa, jag har inte sovit. Rullat runt i sängen, svettats, bytt lakan flera gånger. Jag är på väg för att fixa några papper.
Felix har spritt sina tillhörigheter över stan. Kläderna - han hade en flott garderob - har han glömt kvar, gett bort, slängt. Tillhörigheterna har han i ett par flyttkartonger. Den ena står i mitt förråd och innehåller i stort sett bara skräp. Han söp bort sina pengar, nu har han skulder till alla han känner.
Ryck upp dej, ta dej i kragen, sluta dricka, ta tag i ditt liv, kan du inte dra ner på drickandet, det är väl bara att sluta. Replikerna har vi alla hört, vi som inte lyckas dricka som ”normala” människor. Vi alkoholister som inte kan sluta dricka när vi väl har börjat.
Nej, vi sitter inte på parkbänkarna. Vi är mitt ibland er. De som sitter på parkbänkarna och ligger i trappuppgångarna är de som är döende i denna sjukdom som ingen läkare kan bota. De är i sista stadiet av alkoholism. Alla spärrar har släppt, alla skyddsmurar är raserade, avgrunden är öppen. Nästa vinter finns de kanske inte mer. Då är det ett nytt gäng där på sin sista förödmjukande station. Vi andra fungerar fortfarande, arbetar, har bostad, hem, familj, pengar. Du har oss helt nära.
Felix befinner sig nånstans mellan det totala kaoset och det välordnade livet. Han försöker, beslutar sig för att sluta, han lever nykter någon månad, ett par veckor, kanske ett halvår. Sen är han där igen. Återfallet öppnar portarna till ett helvete, snäppet värre än det förra. Nu går han i lätta skor, sommarjeans och tunn jacka i snöstormen för att prata med det ”sociala”. Det är ingen idé att säga till honom: Drick inte mer!
Han vet det, han vet. Och ändå dricker han. Han är alkoholist. Han kan inte sluta av egen kraft. Han kan inte rycka upp sig, ta sig i kragen, dricka som folk. Av egen kraft kan han inte sluta. Det kan ingen alkoholist, så sluta säg: Ryck upp dej! Ta dej i kragen! Du kan väl dricka lite mindre!
Felix förebrår sig själv. Han hatar sig själv. Han går och gråter av ilska och sorg över sina bortsupna år, sin bortsupna juldag med familjen. Ändå startade han med en sexpack folköl på julaftonens kväll, fortsatte till krogen, träffade andra med samma sjukdom, hamnade i ett vodkaflöde i en förort, satt och sov i ett hörn, pank, full och sorglig. Ryck upp dej, för fan!
