© Torrdockan

Normala människor sägs kunna hantera alkohol. De avbryter sitt drickande i tid och går hem från festen medan de fortfarande är kapabla till det. Jag kan inte dricka som ”normala” människor. Inte för att jag vet hur normala människor dricker för jag tycker alla blir fulla och lalliga under en våt kväll. 

Jag kan aldrig mer dricka alkohol. Gör jag det tappar jag kontrollen över mig själv och  mitt liv. Igen. Den där lilla drinken på fredagen, champagnen till nyår, snapsen till sillen, ölet på uteserveringen i solskenet, det vita kylslagna vinet, rosevinet som glittrar så vackert i solen, det fylliga rödvinet till oxfilén - jag måste avstå det. Jag har en sjukdom som heter alkoholism. Det finns ingen bot för den. Tar jag ett glas kan jag inte sluta dricka. Mitt vett försvinner, jag pratar en massa strunt, skrattar för högt, flirtar, jag bär mig åt som en slampa, en galning, jag ramlar omkull i fyllan, jag vet inte var jag är, jag vaknar i fel säng, jag hittar inte hem...

När jag hade haft det så en period, började jag dricka ensam. Hemma. Då hade jag nära till sängen, men ofta somnade jag i soffan eller sittande vid arbetsbordet. Vaknade ruggig och nerkyld i vargtimmen. Jag tröstade mig med att ingen visste något. Det var en hemlighet jag hade. Ingen fick någonsin ana att jag drack för mig själv i smyg. Det var ett helvete att släpa hem allt vinet. Jag vägde tomglasen en gång. Den tyngsta flaskan vägde 600 gram! Jag släpade flaskor mest varje dag. Hade jag inget vin hemma blev jag rastlös. Jag vågade inte möta kvällen och natten utan alkohol. När klockan närmade sig stängningsdags rusade jag till Systemet och handlade några flaskor. I rena paniken började dricka innan jag ens fått av mig ytterkläderna.

När lådvinet slutligen kom till Sverige jublade jag! Tre liter vin i en kartong, inga flaskor som skramlade, inga tunga tomglas! Jag ansåg att det var en lysande produktutveckling, framtiden såg bra ut. Boxarna hade till och med handtag att bära i. Jag behövde inte göra mig av med klirrande tomglas. Jag bara knycklade ihop papperskartongerna och slängde dem i sopnedkastet. 

På något underligt sätt blev det svårt att hålla koll på mängden vin. Den präktiga trelitersdunken kunde plötsligt vara tom! Det syntes inte på utsidan, det kom som en total överraskning första gången det hände och jag stod där med en sladdrig plastpåse med några skvättar i vecken. Med sax klippte jag upp påsen och klämde ur de sista dropparna. Sen var det slut. Detta var en obehaglig överraskning för jag var inte färdig med drickandet för kvällen. Nästa gång var det bäst att köpa två boxar för säkerhets skull. Att ”krana” vin var trevligt och bekvämt. På helgerna kunde jag börja tidigt på dagen, boxen stod bra till i köket och jag tog en påfyllning i glaset varje gång jag gick förbi. 

Att jag lekte med något farligt var jag inte helt medveten om. Det började krypa några funderingar om alkoholism i hjärnan, men jag slog bort de tankarna kvickt. Äsch, jag drack bara vin, det gjorde alla. Jag drack inte mer än Birgitta eller Eva. Vi var inte alkoholister, vi kunde sluta när som helst. Jag hade full kontroll och när jag sa det högt för mig själv skrattade jag: ”full” kontroll, det lät vitsigt. När jag gick förbi spegeln i hallen skålade jag med mig själv: Skål då fyllkaja!

Jag ryste när jag såg ”slöddret” på bänkarna. Stackars alkoholister, så tragiskt. Varför tar de sig inte i kragen, varför rycker de inte upp sig och behärskar sig och sitt drickande? Varför slutar de inte och börjar leva ett nyktert liv? Varför uppför de sig inte som normala människor?