...och kommer icke mer
Vi ska träffas tillsammans med Daisy och flickans mamma, Maria. Hon har tagit avstånd, träffat en annan, börjat om sitt liv. För Daisys skull håller de färgen. Felix har tagit återfall hur många gånger som helst. Egentligen är det inte återfall. Han har aldrig slutat, bara gjort korta pauser. Han har supit sen han var fjorton år. Aldrig haft längre nykterhet än tre månader. Sista vurpan varade hela sommaren. Då tog han också amfetamin och injicerade för första gången. Han fyllde 32 i somras. Han blir aldrig vuxen, han är ett barn utan ansvar.
Felix lever i drömmarnas värld. Han talar om framtiden, det förflutna, aldrig om nuet. Han ska bli författare, berömd, han ska studera, han ska resa, han ska skaffa pengar, han ska leva ett normalt liv. I morgon ska han göra allt. Aldrig just nu. I dag måste han vila, sova, tänka, städa i sin andrahandslägenhet, ringa på mobilen, träffa en nittonåring han träffat på krogen., sms:a fördettingar, kompisar, alla. Men han ska inte börja med sitt liv. Det ska han göra i morgon eller någon annan dag.
Det är juldagen. Vi har bestämt att träffas hemma hos Felix. Han har städat, pyntat, han har julfint. Vi talas vid flera gånger. Vi byter några sms. Jag firar jul med släktingarna. Jag vet att han är ensam och jag ger flera livstecken ifrån mig under julkvällen. Han svarar. Han skriver: Jag är lugn. Jag är stor pojke nu. Jag svarar: Ibland är du en stor pojke :-)
Jag gör i ordning några julklappar när jag kommer hem. Väljer ut fina foton som jag tagit av Daisy. Jag ramar in dem som julklappar han ska få. Julkrubban med robusta träfigurer ska vi bygga upp tillsammans, Daisy är underbar, hon skrattar med hela kroppen när hon är glad. Vi längtar alla till juldagen då vi ska vara samman och leka släkt och familj. Då ska vi inte längta efter alkohol, då ska vi inte tänka en tanke på snaps och glögg, fradgande öl och mumma, konjak och drinkar! Jag är också alkoholist. Jag har druckit i decennier, mitt liv var en båt som seglade i ett hav av rödvin. Tills jag kapsejsade och höll på att gå till botten.
Min nuvarande nykterhet är drygt ett år gammal. En ettåring som just lärt sig stå fast med stöd, ”stå lull” är inte här ännu, inte att gå själv heller. Jag behöver stöd, hjälp, tröst, jag är konvalecent med en fruktansvärd sjukdom rasande i kroppen. Nästa glas står bara en armslängd bort, den innehåller ett dödande gift. En alkoholist kan inte sluta dricka efter det första glaset, det måste bli ett till och ett till och ett till...
