Pommac går bra
Inte ens när jag var aktiv som alkoholist tyckte jag att nyårsskålandet var någon bra idé. Börja ett nytt år med att dricka! Det kändes fel att hålla sig vaken för att slurpa i sig en skvätt skumpa och sen inte orka mycket mer. När millennieskiftet kom hade jag varit nykter i nästan två år. Jag blev nykter i rena skräcken för vad jag upplevde på Danderyd bland andra alkoholister. Där kom in folk som låg på golvet som pepparkaksgubbar på en plåt. I rökrummet var det en samling trashankar som satt och sög på fimpar. Jag bestämde mig för att sluta dricka. Jag visste inte då att en alkoholist inte har egen kraft, att ett löfte om ”aldrig en droppe mer” inte kan infrias om man tar det första glaset. En alkoholist är hjälplös inför sin sjukdom precis som en som har cancer. Man kan inte bota sig själv. Alla trillar dit förr eller senare om de inte får hjälp utifrån. Envishet räcker inte. Löften håller inte.
Jag frågade en läkare hur de skulle göra när alla tonåringar som börjat dricka så tidigt i livet kom in på kliniken. Hon tittade på mig: De är redan här, sa hon. Vi har en hel avdelning med tonåringar här ovanför. Och hon gjorde en gest mot taket.
Jag tyckte att det var för snopet att fira det nya millenniet med annat än en fin champagne. Jag tänkte att ett glas av den alkoholsvaga drycken inte kunde skada mig. Dagen efter skulle jag fortsätta mitt nyktra liv, inte tal om annat.
Försök att släcka en eld med bensin! Det där enda glaset champagne som jag högtidligt höjde i sällskap med man, barn och barnbarn väckte den slumrande alkisen inom mig. Jag började så smått att dricka ett glas vin då och då, men eftersom alkoholism är en progressiv sjukdom nådde mitt behov av alkohol och mycket alkohol snabbt sin gamla nivå - och översteg den dessvärre snabbt. Det räckte snart inte med det vanliga vinet, jag var tvungen att dricka starkare varor för att nå den effekt jag ville ha, nämligen att döva min ångest, döva mitt samvete, få mig att vaggas in i falsk trygghet. Mer sprit var den enda medicin jag kände till. Snabbt var jag långt förbi möjligheten att sluta dricka igen. Jag hade inte kraft, inte vilja, inte mod att sluta dricka och stänga kranen till vinflödet eller skruva på kapsylen på whiskybuteljen. Jag blundade och drack. Det var nog inte så farligt.
I morgon ska jag vaka in 2006. Min andra nyktra nyårsnatt efter mitt återfall. Jag heter Rakel, jag är alkoholist. Pommac går bra. Tack, jag tar gärna ett glas till. Skål!