Dricka ensam
Att dricka ensam var otänkbart för mig. Det var onaturligt, skumt. Till slut, efter många år, drack jag nästan enbart ensam, det var ensamheten som gjorde att jag kunde ta ut svängarna, dricka utan att någon kontrollerade eller kommenterade. Jag och vinet. Det var sällskap nog.
Jag har alltid tyckt om att vara på fest, att fira olika saker, att glamma och skoja och äta och dricka med glada människor. Jag var den gladaste av alla. Varje tillfälle att ordna fest eller att fira något såg jag fram mot.
Jag surfade på en jättevåg av vin, vi drack vin vid varje möte, varje middag, varje kväll. Alla blev småfulla, det kändes tryggt och trevligt. Medan sista vinflaskan tömdes diskuterade vi fortfarande livets gåtor. Alla var vänner, vi kramade varandra, sade fåniga saker, tog taxi hem och sov ruset av oss. Ingen av oss var alkoholist. Det var gubbarna som satt på muren utanför systemet på Vikingagatan som var alkisar. Inte vi. Vi skötte jobbet, hade hem och familj, god ekonomi. Vi var intellektuella, diskuterade världsfred, miljförstöring, konstriktningar, litteratur och kärleksrelationer. Vi valde fortfarande goda vinsorter, kallade det för vinprovning, och blev lika småfulla efter en sån kväll. Allt var bekymmerslöst. Eller var det inte det?
Mornarna var inte särskilt kul. Törsten var olidlig. Halsen kändes som en ut- och inkrängd igelkott. Jag drack litervis med kranvatten, tog en treo, gick till jobbet. Jag sjukskrev mig aldrig. Det var inte tal om det. Det fanns inget skäl att sjukskriva sig. Aldrig.
Hemma delade vi noga på en flaska vin. Millimetermått kallades rättvisa. En del kvällar räckte det inte med en flaska, vi öppnade en till. Barnen sov. De såg oss aldrig dricka. På något sätt hörde drickandet till en hemlig tillvaro, det var inte barntillåtet. När vi hade fest hemma, sov barnen över hos farmor. De skulle inte se oss och våra vänner berusade.
Vi var inte alkoholister. Vi hade fina yrken, god ekonomi, ett vackert hem, framgång, lycka. Lycka? Nej, det hade vi inte. Tillsammans skapade vi en smula värme och lycka när vi delade på en flaska gott vin på fredagskvällen. Det hjälpte oss att överse med att det fattades något i livet. Det fanns ett hålrum, ett vakuum, men om man arbetar hårt och låtsas framgångsrik och lycklig kan man lura sig själv och omvärlden i många år...
Alkoholister är gubbar och käringar i A-laget. Gänget på Odenplan är alkisar. Det syns och hörs på långt håll. Folk som dricker vin hemma i värmen i skinnsoffan är inte alkoholister. De är möjligen storkonsumenter, men alkoholister? Nej, så kan det inte vara. Tyckte jag. Jag hade kontroll. Jag kunde sluta dricka när jag ville. Jag tog gärna en vit vecka, även om det kändes lite trist efter ett par dagar. För mig var det ingen match att sätta korken i flaskan. Dessutom drack jag bara vin, det gör alla i södra Europa varje dag. Nu hade vi kontinentala vanor i Sverige och man kunde slinka in överallt och ta ett glas vin. Jag heter Rakel, jag är inte alkoholist, absolut inte!