Ensammaste aftonen
Felix ringer inte om morgonen som han brukar. Jag sover länge, det är skönt med en juldag som börjar nyktert. Den andra i mitt vuxna liv, alla andra har varit tunga av bakrus och matorgier. Jag vaknar sent, ringer genast för att höra om hur vi ska lägga upp dagen. Jag har handlat julmat. Felix är ständigt pank och hans torra skinksmörgås tyckte jag skulle ersättas med en jultallrik. Min hemlagade sill, en god paté med cumberlandsås och gurkor, rödkål till skinkan och en härlig Janssons frestelse.
Jag får inget svar på mobilen, jag ringer och ringer. Misstanken slår ner i mig. Nej, det är omöjligt! Han var så säker. Han hade ett mål, han skulle inte dricka mer. Inte i dag, inte i morgon, förhoppningsvis inte mer...
Hade han inte klarat av att fira julafton ensam, hade han fått en impuls att ta det ödesdigra första glaset eller kanske som i hans fall - den första burken. Genom mitt huvud drar bilder av sexpack med folköl, alltid tillgängliga när Systemet var stängt. Men inte skulle han riskera den underbara dagen då vi skulle leka släkt och familj och äta jultallrik och bygga julkrubba med Daisy. Dagen då vi skulle glömma alla de hemska sommarnätterna då ingen visste var han fanns, höstnätterna då han pank och förvirrad vandrade omkring på gatorna utan att ha någonstans att ta vägen. Vi skulle leka jul, vara helt normala som vilken liten släkt som helst. Jag som låtsasfarmor till lilla Daisy, som har ett eget rum i mitt hjärta.
Maria ringer någon timme senare. Felix har druckit. Jag börjar gråta. Han träffas inte på mobilen. Inget svar. Jag skickar ett par förbannade sms, jag är arg, min vrede kokar inuti. Jag kallar honom ”torskskalle”. Han har torskat, han har snubblat på mållinjen. Han är inte klok, jag ska minsann... Hela jag skummar av vrede och besvikelse, tills jag lugnar ner mig och inser att min ilska hjälper ingenstans. Jag besinnar mig. Har några samtal med hans riktiga familj, alla är oroliga.
Jag ringer och ringer. Till slut får jag svar. En sluddrig röst, sorl i bakgrunden. Första samtalet har ingen effekt. Ta taxi, åk hem! Har du pengar?
Ett par samtal senare får jag svar igen, nu verkar han redigare. Jag skriker för att överrösta larmet i hans miljö. Var är han nånstans? Sitter han i sunkig kvart? Har du nycklar? Mm. Har du bankomatkortet? Mm. Jag sätter in taxipengar via internet. Mm.
Någon timme senare ringer det på min dörr. Min dörr? Han skulle åka hem. Därutanför står han, svettig och rufsig, omtöcknad, djupt ångerfull, gråtande. Han slänger sig på sängen i gästrummet. Han vill bara sova. Det är juldagens kväll. Jag ringer hans familj och berättar var han är.