Stig in, herr Ågren!
Ågren, en berömd person som dyker upp efter en fest som varit och varat för länge. Ökentorka i halsen, huvudet fyllt med bomull, röster som ekar, minnesluckor, gud vad sa jag? Vad gjorde jag? Hur kom jag hem? Varför stannade jag så länge? Spydde jag? Fy fan, jag ska aldrig mer dricka.
Ett omöjligt löfte. Den som fastnat i alkoholen kan inte sluta av egen kraft. Det är en hopplös kamp, man måste ha hjälp. Det sitter långt inne att erkänna att man är alkoholist. Alkoholist! Det är dom där gubbarna på bänken som är alkoholister. Jag har jobb, bostad. vänner, ganska gott om pengar och jag sköter mitt jobb. Tror jag.
Nästa gång ska jag bara dricka två glas och klockan tio ska jag lämna festen. Jag lovar! Två glas blir tre, fyra, oräkneliga. Klockan är plötsligt halv ett, de flesta har gått och de som är kvar är alla lika intresserade av att tömma de sista dropparna i alla flaskor. Helt ofattbart är klockan halv tre, alla sluddrar och slumrar, det är bara att försöka få tag i en taxi och i morgonkylan försöka ta sig hem. Nästa gång ska jag absolut inte dricka mer än två glas. Repris. Repris. Fattar jag att jag är alkoholist? Ja, innerst inne. Men vem vill erkänna det? Hej, jag heter Rakel, jag är alkoholist.
Jag sms:ar och frestar med julmat. Jag anar hur Felix känner sig. Han har bjudit hem Ågren till sin enkla bostad. Kylskåpet innehåller en bit ost och lite Bregott. Felix orkar inte. Han behöver tid för att skaka av sig Ågrens sällskap. Han känner sig rutten, svekfull, omöjlig, äcklig, falsk och ohederlig. Världen är besviken på alkoholisten Felix. Han svettas av ångest och kranvattnet smakar dy. I morgon ska han komma. Alkoholister är ena jäkla manana-gubbar! Allt ska ske i morgon, inte i dag. Tomorrow. Tja, vi får se vad som händer då. Felix lovar ringa i kväll.