© Torrdockan

Känslan av befrielse är stark. Jag har inga tvångstankar just nu. Tvånget att dricka pressar mig inte. Det känns lugnt och behagligt, det är förrädiskt -  jag vet. Jag måste ändå ta en dag i taget. Starta varje morgon med ett snack med min yttre kraft, den som hjälper mig att fortsätta att vara nykter. Jag måste jobba med mina fel och brister. Mitt alkoholistiska beteende lämnade mig inte direkt när jag satte ned mitt sista glas. Sinnesro, tålamod, mod och styrka måste ersätta min rastlöshet, otålighet, brist på kurage och svaghet. Bit för bit måste jag förändra mig själv för att hjälpa mig att inte falla tillbalka i gamla beteenden. Det är svårt.

Vem vill rota i sina gamla fel och brister? Vem vill erkänna alla sina fel? Där står stoltheten som dörrvakt och hindrar  svagheten. Ändå måste jag bita i det sura äpplet och reda upp mitt förflutna som präglades så starkt av min sjukdom. Det är nödvändigt att göra sin inventering av det inre för att kunna gå vidare och vara befriad. Ibland vill jag förstås bara skaka av mig allt det gamla och säga mig själv att det där får jag glömma, stryka streck över, strunta i. Det vore bekvämast. Men vem har sagt att det ska vara enkelt och bekvämt att förändra sitt liv och sitt beteende? Jag är bara i början av det arbetet.

Där ligger ett stort surt äpple. Jag måste ta tuggor av det och inte välja de söta pralinerna som ligger bredvid. Jag måste se min egen skuld i allt, och jag måste också förlåta mig själv. Hur mycket hellre åt jag inte söta svarta bigarråer och strosade vidare på ängarna!

Hemma efter mer än en vecka i Skåne! Bagaget står fortfarande i hallen, jag har öppnat post, jag är solvarm och rufsig. Skönt att vara hemma - ovant men ändå hemtamt. Allt ska snart återgå till de vanliga rutinerna.

För mig är och har alltid skrivandet varit en viktig kontaktväg. Jag har skrivit sen jag först fick tag på en pennstump. För längesen skrev man brev, det var viktig kommunikation mellan människor då. Att skrivandet har fortsatt i mail och sms visar att det behövs något mer än det talade ordet. Skrivandet fyller en viktig funktion, det visar inte minst bloggandet.

Det är en lättnad att fästa sina tankar i skrift, det känns som om en del problem till och med löstes under skrivandets gång. Att formulera orden till en klar och tydlig text, att sätta samman ord så att det blir en beskrivning av något jag känner, det är en nästan sinnlig upplevelse. Jag är ingen stor skribent eller författare, men skrivandet är ett av många sätt att få och nå kontakt.

Språket är vackert och böjbart, i svenskan kan vi sätta samman ord i nya kombinationer och skapa egna ord. Det är skönt att läsa ett vackert språk, skönt att lyssna till ett välformulerat språk. Trist att höra slarvigt uttalade ord, hafsigt sagda som om det inte betydde något att ha ett vårdat begripligt språk. Fattigt att lyssna till svordomar och standardfraser. Allt som är skitbra, skitgott och skitvackert - det är små gröna grodor som hoppar ur munnen.

Det finns ingenting annat att ta till än språket om man vill förmedla sina idéer, tankar, känslor och åsikter. Vi kan förstå varandra också på knackig svenska eller engelska, vi kan gissa oss till vad den andra menar, men det blir inte helt klarlagt vad den andre menar om inte språket är någorlunda korrekt. Det ligger ingen status i det, det är en praktisk sak helt enkelt.

När jag skriver känner jag lättnad, lycka, glädje. Även i det mest sorgliga finns formuleringsglädje, det går att måla nyanser med ord, man kan träffa mitt-i-prick genom att välja exakt rätt ord och att skriva kan kännas som att komponera musik. Ett felaktigt ord får hela melodin att låta illa. Det är inget snobberi i det, språket är allas egendom, fritt att använda som man vill eller inte använda alls. Ett redskap helt enkelt.

Skrivandet kan vara terapi som god som någon. Det är välgörande att beskriva något i text, det går att se ett problem tydligare, det går att få rätt proportion på känslor och upplevelser, det går att så fint nyansera sina tankar med språket. Men så underligt är det att för att skriva måste man läsa. Man måste ta in språket, andras språk, andras formuleringar. Var och en spelar sin melodi på det gemensamma språket och vi måste lyssna på varandra.

På söndag bilar jag till Skåne med en granne och vän. Det blir en resa i gamla spår. RB och jag var där minst ett par gånger om året tidigare. Hans hemmalandskap, hans barn- och ungdomstid, alla vänner som han fortfarande höll kontakt med. Vi fick många roliga möten och upplevelser. Vi bodde mest i Helsingborg, en stad som jag trivs i. Det ska bli underligt att återkomma. De sista åren reste vi inte, vi bara pratade om att göra det någon gång i framtiden, men det blev inte av.

Det känns underbart att göra resan nu. Jag är glad och upprymd, ser fram emot att vandra längs stränderna, återse alla kära platser, njuta av att vara fri och hemifrån ett tag. Kommer jag att sudda ut RB:s och mina minnen genom att göra den här resan? Liksom lägga ett lager över dem? Kanske. Jag har inte längre hans berättarröst vid gamla kvarter i stan och hans minnen av vägar och platser. Kanske kommer jag att sakna det.

Min väg måste fortsätta. Aldrig förr har jag känt framtiden så dunkel och oförutsägbar. En räkafton med Ramlösa? Ja, det är jag säker på. Tvärsäker.

Dödsannonsernas standardfraser har fått mening och innehåll. Jag förstår vad som finns bakom formuleringarna. Sorgen efter RB är grym och total. När jag är ensam gråter jag  ofta, försöker behärska mig i andras närvaro. Sorgen slår till när som helst, utlöst av någon detalj, ett vardagsminne, en bok, en bild, ett tv-program. Tårarna är det yttre tecknet. Inuti molar sorgen som en melodi i moll. Det känns som om jag fått en ny egenskap, något som alltid följer mig.

En ny rädsla har dykt upp. Vad ska hända med mig? Hur ska det bli? Ska jag vara ensam i allt? Jag är ensam i allt nu. Det känns inte bra att lägga över sorgen på mina barn. De har sina liv, jag är inte deras jämnåriga kompis, deras förtrogna på samma nivå. Jag har ett eget liv, jag måste leva det på något sätt. Jag får inte bli "stackars mamma", en besvärlig gråtmild person som kräver uppmärksamhet.

Vart tog mitt gamla beslutsamma jag vägen? Nu står jag frågande och obeslutsam inför minsta småsak. Det förefaller mig omöjligt att ens klara vardagssysslorna, allt blir en jättehög uppförsbacke. Saknaden efter RB blir så oerhörd att jag fysiskt mår illa och får ont. Det finns en öken inuti ungefär där hjärtat sitter. För mig hjälper inte att gå till någon grav. Han är inte där. Han är här, mitt bland vardagsprylarna, han är överallt i den triviala dygnsrytmen. Jag köper fortfarande två av allting av gammal vana.

Sorgen och saknaden sliter sönder mig. Jag söker efter en lösning på ett problem som är olösligt, evigt. Jag plockar ihop hans saker, lägger kläder i säckar, sorterar papper, står inför val att spara eller slänga. De eviga frågorna är min vardag. Var är han? Vad är döden? Finns det något "efteråt"? Överlever tankar och minnen vårt korta liv? 

I natt vaknade jag av att regnet smattrade mot balkongräcket. Det kändes som barndom att krypa djupare ner bland kuddarna och somna om. Regndagar hade jag alltid trevligt inomhus med färgkritor och sax. Jag satt vid köksbordet och ritade och klippte och tyckte det var bra att det regnade så jag fick pyssla inomhus. Regnet smattrade med ett särskilt ljud eftersom det var plåttak på huset där vi bodde. Här låter regnet likadant när det studsar mot balkongräcket. Kanske det är ljudet av regnet som gör att jag drömmer om när jag var liten och lekte med mina pappersdockor.

Dagarna lunkar på. Jag har fortfarande en del jobb i stan, jag dröjer mig kvar.

Det var en eftertänksam midsommar. Stilla och tyst. Vi åt lunch och sen skildes vi åt, jag för att vila och läsa, de andra för att umgås. Jag behövde ensamhet. För mig är inte ensamhet något hemskt och skrämmande, jag tycker om att vara tillsammans med mina tankar, min musik och mina böcker. Ordet ensam är svårt för många. Barn är rädda för ensamheten, de kan inte uttala ordet rätt utan säger ofta emsam. Numera byter man ut ordet ensam mot "själv". Jag bor själv, jag ska vara själv. Det är som att ensamhet är så farlig att man måste besvärja den genom att använda ett annat ord.

Det är nyttigt för mig att vara ensam ibland. Jag får tillfälle att samla mig, fundera, ordna saker, planera och förbereda. Det finns så lite ensamhet, mobilerna ringer och spelar, musiken dånar, trafiken likaså. Tystnad är något unikt. Jag hörde sorl från andras fester och trafik men jag slapp höra fyllevrål. Inte ens en nubbvisa störde harmonin. Trots att jag var ensam kände jag mig behaglig till mods. Minnen från andra midsomrar gjorde mig vemodig men också tacksam. Midsommarnatten var jag vaken länge, såg till slut morgonrodnaden innan jag kröp i säng. Nykter och ensam. Det kunde vara värre.

Alkohol är det minsta jag tänker på så här dan före dan. Jag har sett hur folk har släpat fulla kartonger och dignande påsar, travade ölflak och kärror med klirrande buteljer. Nu kommer en nationalfylla igen, den största av dem alla. Jag har inga tankar på alkohol, knappt på midsommarfirande. Jag känner mig tom, ensam, riktigt deppig. Jag vet att jag ska spela upp och säga att allt är bra så att alla blir nöjda, men jag orkar inte låtsas just nu.

Jag har lärt mig att tycka om sill utan öl och nubbe, det behövs inte alls någon alkohol i mina glas. Jag kan sjunga en snapsvisa i alla fall för att det är roligt att sjunga och se alla glada miner runt omkring. Jag behöver inget brännvin för att bli glad - jag kan vara glad ändå. Utom i dag. Utom  just nu när jag känner mig ödsligt övergiven för RB är inte här. Vi kommer aldrig att träffas mer.

När jag var så här ledsen var det rent livsfarligt att dricka, för då blev sorgen värre. Nu kan jag tackla känslorna, jag behöver inte försöka trösta mig med att dricka. Tårarna får rinna, snart torkar de. Gråten måste få plats i mitt liv, sorgen måste få finnas bland mina andra känslor. Jag är trygg och stabil trots sorgen. Jag vågar känna och vågar stå kvar utan att fly in i dimmor och töcken.

Nej tyvärr, midsommarkänslan vill inte infinna sig. Inte i år. Egentligen är inte midsommar min helg, jag har dåliga vibbar. Det var för mycket förväntningar kring midsommar, för högt spända förväntningar och alltför högtflygande drömmar för att det skulle bli bra. Sen blev det för mycket av allting på midsommar, vi var på fester som urartade och det var allt annat än roligt. Känslan på midsommardagen var outhärdlig. Tystnaden total. På senare år firade vi midsommar med en härlig lunch, sen var vi stillsamma hemma och satt ute på altanen och njöt av ljuset. Om det inte regnade och blåste hundan, för det gjorde det en del år.

Kanske midsommarkänslan kommer när jag väl är på väg till landet med kassen full med mat. Jag ska hissa flaggan, sätta några björkslanor på bryggan, blåsa upp några ballonger och pynta lite. Det fattas mig en viktig person, RB var noga med midsommarritualerna och jag kommer att sakna honom mycket.  Jag ser på bilderna från förra midsommaren, det var vackert och varmt, vi grillade och åt jordgubbstårta till efterrätt. Det fanns inga moln på himlen. Nej, det gjorde det inte då. Ingen av oss anade att det var vår sista midsommar tillsammans.

Skymningen faller så sakta, den bara snuddar vid jorden, sen byts den till gryning. Jag är ensam i ett gammalt hus. Det knarrar och knäpper och det är tur att jag inte tror på spöken och inte är rädd att vara ensam. Här är jag helt trygg. Åtminstone tror jag det. Det är så självklart att jag nästan inte tänker på det. Det som hörs är svaga ljud från båtar, flugsurr och inte mycket mer. Det är vindstilla och löven hänger slaka.

Det hörs inga onda ljud, inte från människor eller djur, inte från gevärseld eller sprängningar. Inte ens biltrafiken hörs i sommarnatten. Jag älskar sommaren, jag älskar denna årstid med lust och fägring stor! "Mitt" hörn på jorden älskar jag. Jag har det till låns, för indianerna har rätt, man kan inte äga marken. Den jordplätt där man har sitt hem är bara till låns, det kommer nya generationer som tar över. Just nu är det min tur och jag är lycklig över det.

Jag önskar mig en roddbåt! En sådan här afton är skapad för att glida med långsamma årtag över vattnet. Inte dundra fram som ett vidunder med en dånande utombordare som slår sönder all tystnad och river upp vattenytan. En lätt liten roddbåt, ja, det önskar jag!

Jag vaknade i mitt vackra sovrum ute på landet. Jag sover aldrig med rullgardiner och persienner nerfällda, jag vill vakna av ljuset. Det är en underbar försommardag; varje juni tror jag att det är den vackraste och bästa månaden på hela året! Syrenerna blommar, de riktigt exploderar med sina klasar. Jag har vita och lila bondsyrener, de känner ingen hejd, de är vällustigt dignande av blom. Underbart är kort - syrener har en kort tid på sig att glädja omgivningen,

Hjärtat fylls av glädje en sådan morgon. Livet känns så skönt. Jag har pratat med några vänner i telefon. jag har ätit en underbar frukost, jag ska ha en skön lat dag i tystnad och umgås med mig själv. Just när jag hade vaknat sände jag spontant en bön till min högre kraft: Håll din hand över mig!

Eller Kajsa Kavat - det är jag det. Jag ska vara så ini h-e glad och trevlig och snäll och vänlig och uppmärksam. Livet blir lättare så, har jag för mig och haft det alltid. Hjärtat vred sig i smärta och sorg men på fikarasten var det lustigt värre. Hemma, ensam, var det sorg och vemod och den ynkliga trösten av vin. Samma sak nu. Vad är det med mig? Varför kan jag inte visa min sorg och pina? Varför har jag för mig att man har skyldighet att vara trevlig och glad och lyssna i stället för att tala själv.

Jag vet. Själv mår jag dåligt om någon fläker ut sitt inre på kaffebordet och berättar naket rakt på sak. Jag har långt mellan känsla och ord. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska uttrycka mina känslor, eller om de ens är värda att klä i ord. Jag skriver hellre brev än sitter ner och avslöjar mina innersta tankar och känslor.

Sorgen är tung, jag släpar den med mig som en fotboja överallt. Jag låtsas inte om den, försöker dölja den så gott det går, glömmer den tidvis, men när kvällen kommer gör den sig påmind. Å, den är tung, sorgen. Den drar mig ner i förtvivlan. Så ringer det och jag svarar. Så pigg du låter på rösten, säger någon.

Men vem vill prata med en hulkande, snyftande person som snyter sig i ett kör? Jag funderar att göra som jag sett på film: gå till en järnvägsbro, stå under den och vänta. När sen tåget dundrar förbi ska jag skrika allt vad jag orkar. Ingen hör, men jag kan skrika ut all min sorg och kanske befria mig för stunden..

Nej, inte i, på hjärnan ska det förstås stå. Om man är snäll. Vilket jag antagligen inte är. Jag är trött på silikontuttarna! Varför har silikonfnattet spritt sig så otroligt. Finns det några naturliga ofyllda kvar? Alla som har stora meloner med ett litet band över bröstvårtan och dessutom kritvita tänder och lite botox i kinderna! Sluta! Tjejer drar ihop en förmögenhet och lever på ett salladsblad om dagen - sen tar de pengarna och ger till en plastikkirurg. Killar som sparar pengar köper åtminstone en bil eller båt för pengarna. Eller gör något kul.

Varför ska kvinnor alltid ändra på sig själva? Varför duger vi inte som vi är! Det grundläggande för en bra självkänsla är väl att vara nöjd med sin kropp, sitt hem på jorden. Att gå och sucka över en "defekt" som andra tycker är en pikant detalj är förödande. Men - konstigt nog, en kvinna kan lägga ner en förmögenhet på sitt utseende, men när hon öppnar munnen låter hon som en banal häxa. Poff, där försvann illusionen. Röstvård i stället för bröstvård rekommenderas. Jag vet några självklara kandidater till titeln Sveriges löjligaste röst! No names.

Oj, jag har visst min elaka dag i dag. Det var på tiden, så änglalikt snäll som jag varit den sista tiden. Fram med klorna.

Varje sak i vårt hem påminner mig om RB. Jag blir sittande med ett litet smycke och inom mig utspelas det scenario då smycket spelade en stor roll i vår vardag. Jag minns replikerna, jag har som en inbyggd video där allt spelas upp i detalj. Det är tungt att städa upp och sortera. Vad gör man med en död människas tillhörigheter?

En del skänker jag bort, en del sorteras ut. Det är ett tungt jobb och jag tar en bit i taget. Minnena kan strömma över mig och jag blir sittande. RB är ett stängt kassaskåp där våra gemensamma minnen förvaras. Jag har inte koden för att öppna det. Alla "minns du?" får aldrig mer svar. Det är bara jag kvar som kan minnas. Det känns som om halva mitt liv är försvunnet, jag har inget fäste, inget stöd. Det jag varit så rädd för har hänt. Jag är ensam.

Jag får lära mig att tänka på ett nytt sätt. Ordet "vi" har ingen täckning, vi ska inte göra någonting mer, köpa något, bjuda någon, åka någonstans, planera något. Det är ett "jag" kvar som jag inte riktigt känner. Vad vill detta "jag"? Att kunna bestämma allting själv utan förhandlingar är ovant och främmande. Gammal osäkerhet och rädsla dyker upp igen. Hur ska jag göra, vad ska jag göra, när, var, hur, varför? Inga svar. Jag är i ett främmande land och det finns ingen guide...

Dagarna går. Jag har mycket att göra. Pappershögarna växer och listan med telefonsamtal är lång. På nätterna har jag svårt att sova. På eftermiddagen somnar jag medan jag ligger och lyssnar på nyheterna. Vaknar sen framåt kvällskvisten, går upp och sen är det en stilla vandring mellan dator, köksbord, teve och skrivbord. Jag har ingen ordning på dygnet.

Av tandläkaren fick jag med beröm godkänt. Inga fel, kom tillbaka om ett år! Jag blev glad och tog en promenad för att fotografera nere vid Dramaten. Margareta Krook står i hörnet och ser alldeles levande ut trots att hon glänser bitvis i mässingsfärg. Hon är varm, fryser man kan man ge henne en kram för att värma sig.

Det var bitande kallt, vart tog försommaren vägen? En bekant kom emot mig och vi gick och fikade. Ibland undrar jag hur våra vägar möts. Att man kan stöta på varandra ute på stan i folkvimlet. En del människor ser jag ganska ofta av en slump. Kanske vi har samma vanor, samma stråk. Men jag ser nästan aldrig mina grannar! Trots att jag bott här i många år, vet jag inte vilka som bor i huset. Skulle jag möta någon ute på stan, skulle jag inte reagera.

I dag var jag nästan lycklig utan att veta varför. Jag stretade i regnet men det blev inga bilder, jag kunde inte manövrera paraply, kamera och väska på en gång. En dag till har gått.

Det är ingen överdriven andlighet i vårt land och vi svenskar är väl inte särskilt  kyrkliga av oss.  Till vardags. Ändå har vi flest kyrkliga helgdagar i Europa, åtminsone ligger vi nära rekordet. Nu blev vi visserligen av med annandag pingst, men fick nationaldag som röd dag i stället. Med den följer ytterligare ett tillfälle till så kallade klämdagar, ett ord som förmodligen inte har någon motsvarighet i andra språk. I år kommer två veckor i slutet av maj då man kan trixa med semesterdagar och få maximal utdelning.

Alla helgdagar och klämdagar är inte till för att svensson ska hinna gå i kyrkan utan de är mera till för att sätta båten i sjön, snickra på sommarstugan, ansa rabatterna, spela golf, mecka med husvagnen. Sen passar några på att ha kyrkbröllop just i pingsttider men det är en annan femma.

Lediga Sverige har stängt. Det stängde efter lunch i går, onsdag, och öppnar förmodligen inte förrän på måndag. Vid nationaldagen blir det ännu bättre tillfälle att snickra och klippa gräsmattan. Med en smula planering kan man vara långledig däromkring och ändå inte tära på semesterdagarna. Du gamla, du fria, du härliga land!

En ny oförbrukad dag ligger framför. Vad ska jag göra med den? Jag har några ärenden att göra, inget som tar tid, jag har några telefonsamtal att klara av. Jag vet ingenting om den här dagen. En ny dag. En bit framtid i portionsförpackning.

Nu är jag lugn. Det känns underbart att ha en ny dag att bita i. Jag kan göra vad jag vill med den. Det finns ett val. Föreställningen kan börja! Godmorgon, dag!

Allt fixas i datorernas värld. Nästan ingenting överlåts till de vanliga gräsrötterna i den administrativa yra som drabbat myndigheterna. Allt finns ett knapptryck bort, bara man vet vilken knapp man ska trycka på. RB har betalat radio- och tv-licensen per autogiro i alla år. Nu kom det brev från Kiruna. Även dit har meddelandet kommit att abonnenten inte finns längre. Personnumret sprids som en löpeld till alla datorer, alla vet, alla är inbegripna i denna information.

Jag hade undrat lite, men inte orkat göra något åt saken. Nu vet jag. Det är bara att vänta så sprids uppgifterna som virus till alla datorer landet runt, kanske även internationellt. Kanske passpolisen ser om någon försöker använda ett pass utan ägare. På apoteket håller man koll, på sjukhusen, på bankerna, på skatteverket, på kreditinstituten, på försäkringskassan, ja överallt.

För en tid sedan ringde jag till ett sjukhus som inte är det jag hör till. Vips, lämna personnummer, tack. Sen var det fritt fram att läsa allt om lilla mig! Jaha, jag ser att det är dr X som lämnat remiss. Jaha, jaha, vaddå?

Så praktiskt det är att ha numrerade medborgare. Garanterat kontrollsäkert. Skönt att vara omhändertagen? Tveksamt. Men det var bra att slippa ringa till Kiruna!

RB och jag levde tätt intill varandra i jobb och hemma. I tanke och handling, i samtal, närvaro, fantasier, intressen, åsikter. Vi var sällan åtskilda utom de sista åren då sjukdom och uppdrag gjorde att vi fanns på varsitt håll ibland. Vi var som två gamla parhästar, vi måste äta från samma hötapp, gå sida vid sida i vardaglig lunk för att det skulle kännas bra. Närvaron av den andra var viktig för välbefinnandet.

Nu fattas han mig. Jag är ensam, det har jag inte varit på många, många år. Inte bara fysiskt ensam med tystnaden här hemma utan också mentalt. Det känns inte så viktigt att läsa tidningen längre för jag kan inte kommentera och diskutera med RB om allt.  Vad skulle han ha sagt om börskraschen, valfläsket, Danielsson-svängen? Han finns inte. Han ger inga svar. Han är inte här!

När jag går och drar kundvagnen i snabbköpet känns det vemodigt. Det är inte roligt att köpa mat längre. Allt jag kunde glädja honom med - kroppkakor, strömmingsflundra, Janssons frestelse, köttbullar, wienerbröd, går jag förbi. Jag är tillbaka i singellivet, sopp- och smörgåslivet, småförpackningarnas tillvaro då en formfranska hann mögla innan den var uppäten, äpplena skrumpna i fruktskålen och en liter mjölk var en halv liter för mycket.

När dagen är slut och jag summerar, känns det oändligt tomt och vemodigt. Jag är snubblande nära självömkan och hopplöshet. Livet har mist sin substans, det känns meningslöst med all denna ensamhet, all denna tomhet som jag inte kan fylla. Mina krafter känns uttömda. Livet är mitt, jag måste tvinga mig att inse det. Lyfta blicken och se mot nya dagar. Det är svårt, min parhäst är borta. Jag är i obalans, vägen känns tung och har inget mål.

För några år sedan köpte jag en fågelholk för att den var så dekorativ. Det var förstås en riktig holk gjord av en bit björkstam. Första sommaren stod den tom och var just bara dekorativ. Nästa sommar bodde pilfinkar i den och jag var redo med kameran förstås. Sveriges mest fotograferade holk med pilfinkar! I fjol kom de inte tillbaka och jag var besviken. Det var så trevligt att ha hyresgäster i holken.

Nu är holken uthyrd igen! Den här gången har en svartvit flugsnappare hittat dit. När jag upptäckte det kände jag en verklig djup glädje, en ilning av tacksamhet for igenom mig. När jag sen sitter ute på altanen och dricker morgonkaffe kan jag studera deras jobb med att mata ungarna medan jag läser morgontidningen. Små saker kan ge stor glädje. Nu fattas bara att det kommer svalor och flyttar in i det halvt raserade boet på gaveln. Svalorna har fattats mig i flera år nu.

Molnhimlar, solnedgångar, fåglar, träd, blommor, stenar - självklara saker till stor glädje för mig. Och att  flugsnappare flyttat in gör mig lycklig!