© Torrdockan

Carola kommer i final - jag hann med alla ärenden den här veckan, nu ska jag till landet, det kanske blir vackert väder, just nu känns det lugnt inuti, det är värst om kvällarna och på morgonen att vakna ensam. Ibland känner jag ett sting av nästan dåligt samvete när jag är glad. Men jag pendlar mellan glädje och sorg. Mitt fysiska hjärta sköter sig bra - jag var på koll i går. Mitt psykiska hjärta kvider. Varje sak är fylld av minnen, jag kan inte nudda vid något härhemma som inte det finns några minnen förknippade med.



Så här ska himlen se ut med luddiga moln som inte tänker regna av sig, bara segla vidare och ändra form, ibland se ut som en drake, ibland som ett lamm, ibland som en profil, ibland som en hund. (Jag är lite himmeltokig, som bekant.) Där ska jag ligga på en grön äng på min älskades arm och se upp i skyn, veta att sådana här himlar har människor sett sedan hedenhös. Stenåldersmänniskorna hade också de grandiosa himlarna att titta på, solnedgångarna, gryningen, sommarhimlen och den hotfulla åskmolnshimlen. Alla vackra himlar fanns där för dem också.

Jag känner mig svag, utarbetad, stirrig. Det ligger högar med papper som ska sorteras och ordnas. Jag har en liten att-göra-lista som jag prickar av. Går jag ut i blåsten ramlar jag omkull. Jag kan blåsa med vinden som ett visset löv känns det som. Jag kryper ner i sängen och somnar direkt. Jag lägger mig en stund på eftermiddagen för att läsa, efter några minuter har jag tappat boken och somnat.

Tankar på alkohol finns inte plats för i hjärnan. Skönt. I går kväll ringde en vän från förr. Hon visste ingenting om vad som hade hänt. Hon lät berusad och vimsig. Det kändes skönt att våra blöta vinkvällar på puben är historia numera. Sist vi träffades satt vi på kondis och drack Cocacola. Det var inte samma fart på konversationen, måste jag medge och avskedet var lite tafatt, inga bamsekramar på vingliga ben och inga kraftiga utspel. Bara vanliga hej då!

Det känns som om jag skulle kunna sova dygnet runt. Ide är kanske ingen dum idé!

Ja, det kan man. Kan jag. Jag kan till och med skratta och skoja och tala som vanligt. Jag har mitt vanliga sätt när jag möter andra. Sen blir jag ensam och tyst och då kan jag också känna mig lugn, nästan lite lycklig över vårtecken och vackra ting. Livet är starkt. Livet är starkare än döden. Jag har accepterat att RB är död. Han är död och jag lever. Jag är ensam. Ensam utan honom. Ingen väntar mig när jag kommer hem, ingen att småprata med om vardagsting. Vad ska vi se på TV i kväll? Vad ska vi äta till middag? Ska vi åka till landet på fredag?

Vännerna finns där utanför, mina barn, barnbarn. Jag känner ett ansvar för mig själv, för mitt eget liv. RB var min coach, min supporter, min riddare, kompis, försvarsadvokat, partner, livskamrat, älskade. Jag sörjer och saknar honom. Nu måste jag förvalta mitt eget liv så att det inte förrinner i meningslöst ältande och bitterhet. Så skulle jag önskat att han levt vidare om jag hade dött.

Mitt liv är förändrat. Jag förändrar själv en del vanor och rutiner, jag möblerar om både bildlikt och bokstavligt. Det låter kaxigt, men jag är som ett barn som ska lära sig gå. Jag tar ett steg i taget, jag ser mig noga för, jag faller ibland och då gråter jag hejdlöst. Jag kan inte förändra verkligheten, jag måste anpassa mig till den som den har utvecklats. Det blev ingen jorden-runt-resa hand i hand, det blev inte som vi tänkt oss. Jag ser drömmarna och planerna lösas upp som i vatten. Det bildas nya mönster, nya skiftningar och nyanser. Allt är inte svart eller ens grått.

Åren med RB var en gåva, men det var inte sagans "så levde de lyckliga ända tills de dog", det var sorg och glädje som vandrade tillsammans som den gamla psalmen säger. ”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, medgång och motgång här tätt följas åt.” Vi fick var och en hårda törnar av livet, men vi höll varandras händer och stretade vidare även om det var motvind. Sen pratade vi i timtal, samtalsämnena tog aldrig slut och vi skrattade åt samma saker, älskade samma musik, kunde samma visor och schlagers, gillade samma filmer och hade samma politiska åsikter.

Livet är starkt. Livet är starkare än döden. Det jag inte kan förändra måste jag acceptera och jag måste stå emot bitterhet och självömkan.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Min svarta vecka är till ända. I morgon startar jag min vilohelg. Jag åker till landet, försöker vila och sova. Datorn får nog också vila sig. Jag ska sitta vid vattnet och se ut över havet... Och tänka.





Solen går ner bakom Sjöbloms dass.

I minnet kommer den här veckan att vara min svarta vecka. Det är ett strålande väder, sommar i luften, solvärmen gör att alla klär sig tunt och luftigt, blommorna slår ut, sommaren står för dörren. Jag noterar det, jag ser utan att se. Den här veckan är tung och mörk för mig. När den har landat på lördag, kanske jag kan ta till mig den ljuva sommar som står för dörren. Till dess håller jag på något sätt andan, jag ber om styrka att komma genom tiden utan att förlora fotfästet. Är jag stark nog? Är jag?

Visst, du läste rätt. Datorn är ett slags dadda till mig. Det finns så mycket som förströr mig när jag sitter framför datorn. Jag har några spel som jag kör, idiotiska meningslösa spel som går ut på att få tre kulor att krocka, och pop så är de borta. Sånt där kan jag hålla på med. Patience är ett annat tidsfördriv. Jag skulle aldrig orka sitta med riktiga kort och lägga en invecklad patience, men med datorn går det blixtsnabbt. Ser inte upplägget lovande ut, trycker jag på knappen New game. Kan det bli bekvämare?

Fotografierna ska ordnas och redigeras och läggas in. Jag gör bildspel och sätter musik till. Har planer på att scanna alla gamla foton, men tiden kommer inte att räcka till. Tror jag. Skrivandet är roligt och ger mig feedback. Chatta gör jag inte mer, men det fanns en period då jag satt och snackade strunt med okända personer landet runt i timtal. Jag handlar via webben, det är bekvämt. Telefonkatalog har jag inte haft de senaste sju, åtta åren. Jag slår förstås upp allt jag behöver på internet.

Jag får en smula tröst via datorn. Dels skriver människor till mig, dels skingrar jag mörka tankar. Vem kan ha en vettig tanke i skallen när det gäller att trixa med komplicerade mönster så att massor av fyrkanter exploderar? Inte jag. Det är därför datorn är min dadda som förströr mig när jag är ledsen.

Jag är så trött, orkar knappt vakna på morgonen, vill gärna somna om och jag kan också sova på dagen. Trots att jag sovit många timmar är jag trött när jag vaknar. All kraft har runnit av mig. Den här veckan är det så svåra stunder att gå igenom. Samtal med prästen, begravning, jag har tagit en massa beslut, planerat, ringt, skrivit, tagit emot kondoleanser. Jag är trött, nu drömmer jag om att resa till ett spa, tänk att få ligga i varmt vatten och njuta. Simma i bassäng, flyta omkring i vatten och se upp i taket. Jag var sjöjungfru i mitt förra liv, det är jag säker på!

Känner mig smått irriterad över att det går så långsamt på webben. Jag sitter på landet och det verkar vara något krångel här. Ingen statistik heller och segt, segt, segt. Det var sådana här saker som kunde helt få mig ur balans förut. Jag blev irriterad över minsta motgång, minsta missöde, minsta väntetid. Då var det läge (alltid läge) att lugna ner sig med lite alkohol. Ta det lugnt är en av AA:s deviser. Det passar mycket bra att ta det lugnt nu. Varför ska jag irritera mig? Spelar det någon roll om jag inte kan komma ut på webben blixtsnabbt? Varför har jag så bråttom? Skönt. Det hjälper att tänka Ta det lugnt. Nu känner jag att jag lugnar ner mig, jag behöver inte alls dricka något, varför skulle jag göra det? Jag har gott om tid. Jag kan läsa en bok eller lyssna på radio i stället för att sitta vid datorn.

i backarna står, niger och säger: Nu är det vår!

Det är vardag. Jag fungerar. Några samtal klarar jag av, tar emot kondoleanser, kollar räkningar. Sådana gör inget uppehåll. De smyger ner i brevlådan diskret och i RB:s namn. Jag ska pallra mig till banken med intyg. Allt fungerar i detta land, ingenting lämnas åt slumpen. Man är omhändertagen, allt finns det bidrag till och fasta regler för. Utom begravningar. Till den sista föreställningen finns det ingen annan hjälp än privat firma. Sorgen gör människor medgörliga. Det känns inte bra att vara kostnadsmedveten. En sådan självklar sak som döden, en oundviklig, och så finns det inga rutiner, storebror Staten hjälper inte till, skickar inte hem ett formulär med rutor att pricka i. Vilsna efterlevande har bara att inrätta sig efter detta.

Någonstans inuti protesterar jag. En svag liten röst som genast tystnar. Kan det vara rimligt? Ska man elda upp en träkista? Som kostar tusentals kronor. Jag hittar ingen utväg, det är så känsligt ämne att det inte går att prata om det. Vi talar inte om döden och allt däromkring. Vi låtsas att den inte finns. Hysch, hysch.

Den sinnesro jag fått efter att följa AA:s program hjälper mig i alla svåra stunder. Jag kan lugnt bearbeta tankarna som kommer, jag blir inte rädd eller får panik. Jag är tacksam för min sinnesro. Utan den hade jag aldrig kunnat gå igenom detta utan panikångest. När den börjar hamra med mitt hjärta, kan jag bemästra den.  Åtminstone just nu.

Tack för att det finns rutiner, att jag går som längs en snitslad bana, städar, diskar, handlar, sköter bankärenden, går till kemtvätten, hämtar paket, tar emot samtal, skriver brev, beställer tid hos frissan. Rutinerna räddar mig.

RB:s ungdomsvän Lelle ringer och gråter. Jag tröstar honom. Svenska spel har satt in 84 kronor på RB:s konto! Vilket spratt om det hade varit 84 miljoner! Jag skriver lappar. Ring hit, ring dit, kolla svarta klänningen, vad ska en glutenallergiker bjudas på?

Rutinerna hjälper mig. Jag är en robot, batteriet räcker hela dagen. På kvällen är det slut. Då kommer sorgen som en tornado. Då hjälper inga rutiner.

Du kan ingenting ta med dig dit du går... Textrad i en gammal religiös sång med en obestridd sanning. Kvar blir några ägodelar, dina lådor med sitt innehåll, dina kläder, dina pengar, allt som var ditt. Någon ska ta hand om det. Lyfta på alla papper, öppna alla lådor, se allt, märka allt.

Jag tittade aldrig i RB:s skrivbordslådor. Vi hade vattentäta skott mellan oss i det avseendet. Lika otänkbart var det att han skulle rota i min handväska, öppna mina brev, läsa mina mail. Vi hade inga hemligheter för varandra, inte så, men vi hade integritet. Privat var privat, kom mig inte för nära, inte innanför skjortan!

Det finns ingenting överraskande i lådorna. Det är lite ostädat i en del, saker ligger huller om buller, men innehållet är ungefär vad jag väntat mig. Jag går igenom lådorna för att samla ihop en del papper, ta hand om några fotogafier och adresser.

Det är en brokig blandning ägodelar. Det känns som om jag gör intrång, kanske borde jag ha öst allt ner i kartonger utan att titta, men det är deklarationsdags i sista minuten, jag måste leta och jämföra. Bland ointressabta broschyrer kan det ligga något som är viktigt, bland alla kvitton kan det finnas ett som är av yttersta vikt.

Jag blir sittande med några fotografier och vykort från vår resa till Lissabon. Det känns så längesen. Vi fick några märkliga upplevelser där. Vi pratade fortfarande då och då om störtregnet över Lissabon, hur vi sprang för att få skydd under markiserna och att vi överallt hörde den underliga melodin som skärsliparen visslade medan han drog sin kärra i gränderna.

Du kan ingenting ta med dig dit du går... Inte ens minnen.

Majbrasan syns från mitt köksfönster! Jag behöver inte gå till elden och stå och frysa och huttra. Det känns skönt för det är en kall kväll. Det är vemodigt. Jag åkte till landet och minnena föll över mig med en sådan kraft att jag nästan inte orkade gå uppför trappan. Allt känns en smula meningslöst. Vad gör jag här? Vad tjänar allt till? Vad ska jag göra nu? Jag minns andra valborgshelger. Mitt hjärta blir så tungt. Tungt som ett lod.

Tack så mycket! Tack, tack! Sen neg eller knixade jag när jag var liten. Det var ungefär som att svara Bra när någon frågade hur jag mådde. Bara ett svar som egentligen inte hade någon innebörd. Jag kunde känna mig besvärad av att få något så att jag sen måste tacka för en sak som jag kanske inte ens ville ha. Tack, tack! Jag blev uppmanad att tacka, det ingick i uppfostran.

Andra människors omtanke tyckte jag var ganska självklart. Mamma gjorde massor av saker åt mig och jag knappt tackade för det. Mammor skulle göra en massa saker åt en och särskilt min mamma. Tack, sa jag väl men inte särskilt högt och inte särskilt innerligt.

Jag tackade för saker, julklappar, födelsedagspresenter, mat och sådant men omsorg, hjälpsamhet, uppmärksamhet och generositet tackade jag inte för. Det var ett barnsligt sätt att värdera köpta gåvor. Vad betydde det att få en köpt sak egentligen? Jag kunde köpa mina grejor själv, då fick jag den färg jag ville ha.

Nu har jag lärt mig tacka med ärlig tacksamhet. Jag tackar människor som hjälper mig, gör sig besvär och visar omtanke om mig, anstränger sig för min skull, bjuder till. När jag får vykortet från Påskön känner jag tacksamhet för att vännerna plitat ner några rader till mig från sin fjärran semesterö. På sjukhuset kände jag tacksamhet mot många som hjälpte mig, inte bara för att de har det som jobb, utan för att de såg min sorg, min oro, min trötthet. När jag får ett telefonsamtal från en främling efter min fråga i ett mail, känner jag tacksamhet. Människor därute är beredda att hjälpa andra, svara på frågor, ge av sin kunskap.

Jag har lärt mig tacksamhet, jag har äntligen förstått att vänlighet, omtanke och omsorg är den ljuva olja som gör att livet blir lättare att leva, mjukare att vistas i och som gör att morgondagen inte skrämmer eller oroar. Det är inte jag som är huvudperson i den här dokusåpan, jag har en biroll och är beroende av andra människors hjälp och stöd. För deras insatser tackar jag ödmjukt. Äntligen fattar mitt ego hur livet fungerar. Ändå har jag så mycket kvar att lära mig.

Pensé betyder tanke på franska. När man är tankfull kan det sägas att man sitter i penséer. Vad kan det vara för vackra tankar som samlats här? Njut.

Livet? Det rullar på, otroligt nog. Jag blev sjuk och fick åka till sjukhus där jag stannade några dygn för provtagningar och undersökning. Det var skönt att ha vänliga änglar tassande omkring mig, känna svala händer mot min heta panna och att någon kom med vatten. Nu är jag hemma igen.

Nu först uppskattar jag helt och fullt mobilen. Tack var den kunde jag omboka möten, be om hjälp, sms:a frågor, hela lilla hemmakontoret fanns där och tillsammans med almanackan lyckades jag föra iland det som jag var hindrad att sköta själv. Jag har underbart stöd av barn och vänner IRL och på webben. Tack för goda ord.

Att skriva är för mig ett botemedel, det har alltid varit det. Hur svårt jag än har, finns det penna och papper till hands så hjälper det. Jag behöver inte skriva om just det som är närmast hjärtat, ibland är det lättare att skriva om något annat. Det är själva formulerandet och tankearbetet bakom skrift som är en lisa för mig. Livet det rullar på.

och skriver inte på ett tag.

Dagtid går det bra. Det är så mycket att göra, så många telefonsamtal, möten, papper som ska skrivas, blanketter som ska fyllas i. Jag ska ta beslut om olika saker, välja, planera och organisera. Jag har en monoton vardag mitt i allt elände. Det går inte att lägga sig på divanen och snyfta. Jag försöker vila en stund på dagen för att orka med mer. När kvällen kommer är jag trött.

Jag har vant mig vid att meditera, jag har en stilla stund varje morgon och en stilla stund varje kväll. De stunderna känns viktigare nu än någonsin. Sent på kvällen kommer den knivskarpa saknaden. Jag nästan vacklar och faller omkull. Ibland glömmer jag bort alltsammans och tänker: Det här ska jag fråga om! Det här ska jag berätta!

Sen kommer insikten tillbaka: Det är över, jag är ensam hemma, jag har ingen att fråga eller berätta för. Jag känner mig inte upprorisk och arg längre, jag känner tacksamhet över de fina år vi fick tillsammans. Det fanns ingenting ouppklarat mellan oss, ingenting att sona eller förlåta - vi hade gått igenom allt i detalj och klarat ut missförstånd och oklarheter. Vi hade varit fullkomligt ärliga mot varandra och kvar fanns kärlek och förståelse. Det känns gott att veta nu.

Tack alla medmänniskor som stött och uppmuntrat mig, gett mig kloka ord och läst om  min förtvivlan med medkänsla. Jag brukar skriva svar till var och en, men nu väljer jag att tacka alla samtidigt. Tack!

Rakel Torrdocka

Jag glömmer bort vad som hänt. Jag tycker jag hör honom. Tittar upp. Där är ingen. Varje detalj gör att jag saknar honom. Vi småpratade alltid om små och stora beslut. Vad tycker du? Ska vi göra så här? Blir det här bra? Ska vi ringa och bjuda på middag? Vill du se programmet? Ska vi dricka te?

Ingenting känns så viktigt längre. Jag har mist mig själv. Vi var så sammanflätade att jag ibland inte visste var jag slutade och han började. Vi är gjorda av samma lera, sa vi ibland. Vi tyckte lika, gillade samma saker, lyssnade till samma musik, valde samma film, tv-program, färger, mat. Vi var tvillingsjälar.

Jag är en halv människa. Det blöder.